Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Jag är värd mer än så....

Jag ska skriva nu om någon jag länge velat skriva om....verkligen länge velat skriva om. Nu är det dags för det. Detta blir ett långt inlägg.

Om det är vissa som tar illa vid sig, förlåt för det, men jag vill prata om min sanning, så som jag ser den, erfarit den och upplevt den.

Jag kommer i detta inlägget primärt vända mig till män och prata om män, inte 100% av alla män, men majoriteten av män. Unga killar, män, äldre män....
Och jag kommer prata om sex.

Anledningen till att jag väljer att skriva om detta nu är för att jag nu, vid 36 års ålder, verkligen hittat den jag är, och den jag vill vara. Jag har hittat min värdering av mig själv, som tidigare under mitt liv inte har varit en tillräckligt bra värdering, men som nu äntligen blivit det. Nu har jag hittat och satt mitt eget värde på mig själv, och vet vem jag är och vad jag står för.

Jag har kommit till den punkten nu att jag inte längre klarar av att i stort sett bara bli värderad av andra (mest då av män) på grund av mitt utseende och min sexualitet. Jag har fått nog.

Jag påstår inte på något sätt att jag är en gudinna av något slag, eller att jag kan anses vara den vackraste, det finns miljoner och åter miljoner andra kvinnor därute som är tusen gånger vackrare än vad jag är. Och jag är helt okej med det. Jag har aldrig strävat efter att vara ”vackrast och snyggast”, bara att vara generellt vacker och attraktiv. Jag gillar faktiskt inte att vara i direkt centrum för uppmärksamhet, det kan alla som känner mig intyga. Jag är helt okej med att bara befinna mig där jag är, och om det är andra som uppmärksammar mig, så är det helt okej, om inte så är det också okej. Jag är alltid trygg i mig själv och med omgivningen ändå. Jag är också helt okej med att låta andra få uppmärksamheten istället för mig, det gör mig inte alls på något sätt irriterad, ledsen, sårad eller förargad. Det som är det är, det som blir det blir.

När jag var barn och när jag var i början av tonåren, så hade jag ett ”töntigt” utseende. Jag blev retad och mobbad för jag ansågs vara ful och en tönt, och inga killar tyckte någonsin att jag var söt eller ville vara med mig eller gav mig någon uppmärksamhet.
Det var naturligtvis ledsamt och sårande, men jag hade så mycket annat som hände i mitt liv som jag var tvungen att lägga fokus på att jag mer eller mindre hade förlikat mig med att vara ”den fula och töntiga” tjejen. Det var som det var då.
Men i hemlighet önskade jag innerligt att jag var söt, och att jag när jag blev äldre skulle bli söt eller vacker. Jag önskade det med hela mitt hjärta. Men just då verkade det inte troligt i mina ögon. Jag fick leva på hoppet.

Söta tjejer verkade ha det så lätt, och ha det så roligt. Dom verkade gladare, dom fick alltid uppmärksamhet av killar, och dom var alltid populära. Jag ville naturligtvis också ha det så. Men jag stod på utsidan av det. 
Å andra sidan hade jag väldigt lätt att få vänner, så jag hade tjejkompisar i båda ”lägren”, både andra som hade blivit stämplade som ”opopulära och töntiga”, och dom som räknades som söta och populära. När jag hängde med dom söta och populära tjejerna blev jag behandlad på två sätt av andra runtomkring, antingen blev jag osynlig eller så blev jag retad. Men jag kunde aldrig bli en av dom. Och jag accepterade det, även om det gjorde ont.
Fast jag fick ändå höra av många att jag hade en fin kropp. Jag var smal, och började utvecklas och få bröst redan när jag var 9-10 år. Men man kan säga att jag var vad som på engelska kallas för ”butterface” - det är ett slangord för någon som har en fin kropp men är ful i ansiktet. Det var jag.

När jag kom upp i övre tonåren, 15-16 år, först då började jag förändras i mitt utseende. Mina drag i ansiktet ”jämnades ut”, jag blev intresserad av skönhet och smink så jag sminkade mig och fixade håret på ett annat sätt än tidigare. Jag utvecklade väldigt stora bröst, var smal, hade platt mage och hade fin "timglasfigur", och blev till slut när jag var 18-19 år, ansedd som snygg och vacker.
Och jag har ridit länge på den vågen. Ju äldre jag blev desto mer förändrades mitt utseende till det bättre. Och jag, i ett försöka att hitta mig själv, accepterade att till slut bli betraktad som ett ”sexobjekt”. För det var det jag trodde att jag var värd, jag trodde att det var den jag var.

Jag var väldigt sexuell, strävade efter att se så vacker och sexig ut som möjligt, att få så mycket komplimanger och uppmärksamhet som möjligt, att alltid vara i ett förhållande med någon eller dejta någon. Jag blev nästan stolt över att bli kallad ”en snygg blond bimbo med stora bröst”. Jag skäms nu över att jag tyckte så. Jag baserade då mitt egenvärde på andras uppmärksamhet av mig (särskilt mäns). Jag trodde att det är då man finner lycka, när man räknas som snygg och sexig och ”fuckable” i mäns ögon. 

Det var då. Detta är nu....och nu ser jag på det mycket annorlunda. 

Under åren som gått sen jag började anses vara vacker, snygg och sexig och åtråvärd, har jag erfarit mycket, och lärt mig mycket. Både om mig själv, och om andra.

Jag har lärt mig att 1: att vara vacker behöver INTE betyda att man är glad och lycklig och har ett bra liv, 2: att är man vacker så är dom flesta män (ja, dom flesta män) bara intresserad av en på en sexuellt sätt och för det mesta inte bryr sig om en som människa utan bara vill ha sex med en, 3: att på grund av att dom flesta mäns sexdrift fungerar så totalt annorlunda dom flesta kvinnors sexdrift, gör att det nästan är omöjligt att ”göra en man tillfredsställd” så som dom verkar behöva. 

För att dom flesta män ska kunna vara glad och lycklig i ett förhållande, eller när man dejtar, så måste (måste uppenbarligen!) kvinnan i deras liv....trots att hon kanske är sjuk, trots att hon tar hand om både hem och kanske barn och jobbar och står i hela dagarna och därför är vansinnigt trött på grund av det, trots att hon kanske upplever eller har upplevt stor sorg, mår dåligt psykiskt och eller känslomässigt, eller kanske bara vill ha närhet som inte innefattar sex....så måste hon alltså vara kåt, glad och villig att ha sex ofta, gärna flera gånger om dagen, vilken tid på dygnet det än är. Hon ska vara spontan och uppfinningsrik och jämt testa nya ställningar och andra saker, på alla platser man kan tänka sig, både inomhus och utomhus. Hon ska jämt (trots att hon kanske är helt slut och utsliten) alltid se fräsch ut, ha en gudinnekropp, vara snyggt sminkad (om hon inte är en ”naturlig skönhet”) och för det mesta alltid ha sexiga kläder eller underkläder på sig. Hon ska alltid, om mannen vill, ge honom sex eller åtminstone oralsex, och kanske för jämnan testa nya sexuella saker med sin man för att ”hålla gnistan vid liv”.

Säger kvinnan nej, för att hon är sjuk, eller mår dåligt av andra orsaker, är upptagen av annat, eller bara, Gud förbjude, är trött....då blir det ett jäkla gnäll och tjurande från mannen, som leder till tjafs, som leder till gräl, som ofta då leder till att mannen till slut antingen är otrogen eller gör slut. För det är ju så jävla viktigt att HAN får det HAN vill när HAN behöver det, för att HAN ska må bra.

Men hon då? Om hon mår dåligt...eller har huuuvudvärk, My God....då är hon en dålig flickvän/fru som ”minsann inte släpper till tillräckligt”, och oj så dåligt HAN mår över det. Var synd det är om HONOM som har en kvinna som inte släpper till varje gång HAN vill.
Men är det inte viktigt hur hon mår, och varför hon mår som hon mår? Är inte det viktigt att visa sin kvinna att hon betyder mer än att hon bara är till för att få en penis inkörd mellan benen hela förbannade tiden?

Jag har nu i halva mitt liv varit en av dom ”populära”. En vacker och snygg tjej som får mycket uppmärksamhet. Jag får konstant komplimanger, av män mest, men också av kvinnor ibland. Jag anses nu vara vacker och åtråvärd. Det som jag så innerligt gärna ville när jag var yngre och var ”den fula tjejen”.
Och naturligtvis är det roligt och jag är tacksam över det, så sett. Men jag har förstått nu att det har sina baksidor med, att det inte jämt är så jävla roligt och glamoröst är vara ”en vacker kvinna”. Man blir för det mesta bara värderad för sitt utseende och sin sexualitet, sällan den man är som människa. 
Min erfarenhet och mina upplevelser är att jag i mina relationer (99 % av dom) inte betytt en jävla skit för den jag varit med. Det viktigaste för dom det har varit att dom har fått ha sex med mig, utöver det har jag inte märkt att jag varit viktig, den jag är, hur jag mår, vad jag upplevt, vad jag vill eller känner för. Framför allt inte hur jag mår. Eller vad jag orkar med eller klarar av på grund av hur jag mår.

Och hur många gånger har jag inte upplevt att när jag dejtar någon och jag så småningom börjar berätta om mitt förflutna, alla svårigheter jag varit med om och hur dåligt jag mått på grund av det, så backar många direkt. Backar rejält.
När det visar sig att jag inte är bara en ”sexdocka”, utan en riktig människa som haft svåra upplevelser i livet, att allt med mig inte är ”funny och happy och hunkeydory”, att sex inte är den första prioriteringen för mig, att jag har ett stort djup och ett stort hjärta, att jag känner mycket och tycker mycket och vill mycket, att jag vill bli ompysslad, bli älskad och bli respekterad....då är det inte lika roligt längre att vara med mig, då är jag inte lika intressant längre. För många män vill bara använda en som en slags sexleksak, som dom kan ta fram och ha sex med när dom känner för det, och sedan bara skuffa åt sidan när det gäller allt annat.

Detta har jag problem med. Detta accepterar inte jag. Jag är mer värd än så. Mycket, mycket mer värd än så.

Därför är jag singel, och har varit det i många år. Jag har dejtat lite då och då under åren som gått, men det har stått klart för mig att dom då inte var intresserade av mig som människa, utan vara bara intresserad av hur snabbt dom kunde få mig i säng och att det bara var sex som var det viktiga. Så detta ”dejtande”, det tröttnade jag till slut på.

Dom allra flesta män, och säkert många kvinnor också, vill att allt bara ska vara så jäkla glatt och käckt och roligt hela tiden, och så fort som man kommer in på nåt allvarligt så blir dom genast väldigt obekväma och vill inte längre. Det accepterar inte jag. För det är inte så människor fungerar. Det är inte så verkligheten är. Därför vill jag inte vara med någon. 
Jag lever hellre ensam resten av mitt liv, än att jag ”nöjer mig med” att vara någon jäkla sexleksak och slit-och slängpryl. På den punkten är jag jävligt bestämd!

Jag gjorde nyligen ett litet experiment för att ta reda på en sak. 

Jag har många, många gånger till och från varit medlem på olika dejtingsajter. Och det vanliga då är att jag blir kontaktad av hundratals män som ger mig komplimanger för mitt utseende och vill träffas. Förr i tiden blev jag glad och smickrad över det. Jag blir inte det längre så mycket, för jag vet vad dom vill. 99,99 % av alla killar/män som kontaktar mig är bara ute efter att prata sex eller få till en sexträff. Det vet jag efter lååång erfarenhet av att vara med på olika dejtingsajter på nätet. Det är samma sak när jag träffar någon när jag är ute. Då vill dom få med en hem till sig för att ha sex, eller vill följa med mig hem .
Och jag har tröttnat på detta. Jag vill bli uppmärksammad, uppskattad, åtråvärd och kontaktad för mig som människa, och inte bara för att få ”bli någons ligg”.

Så jag bestämde mig för att gå med i en viss dejtingsida, för att göra ett experiment. Jag lade ut en bild på bara själv, bara en bild, och på den bilden var jag helt osminkad, hade mina glasögon på mig och ett vanligt linne, inget märkvärdigt snyggt eller sexigt. Utan bara en ansiktsbild typ. Och så skrev jag den ärligaste presentationen jag någonsin haft på en dejtingsida, jag skrev exakt som det var. Att jag är sjukskriven och har varit det i många år för att jag mår dåligt psykiskt, och att jag äter mycket mediciner, att jag inte har så mycket ork och energi och att jag mest är hemma för att jag inte orkar göra så mycket på grund av hur jag mår. Att det är så mitt liv ser ut och sån jag är. Och att jag bara letade efter ett seriöst förhållande med någon.

Jag ville se om jag fick lika mycket uppmärksamhet och komplimanger och förslag från män när jag  gav hela ”den osminkade sanningen” om mig själv och var totalt osminkad, så som jag alltid ser ut till vardags. Syftet var inte att träffa någon, utan det var som sagt bara ett experiment, för att se om det blev någon skillnad från hur jag gjort annars.
Och det blev det...sannerligen.

Nu var jag plötsligt inte lika intressant längre, visade det sig. Det var bara en liten, liten del killar som hörde av sig, om man jämför med hur det är annars, när jag har andra bilder på mig själv och när jag formulerar min presentation på ett annorlunda sätt. Av ca 150 besökare på min profil då var det bara 10 stycken som skrev till mig. Annars brukar det vara ca 145 av 150 som skriver. Så intresset minskade avsevärt.
Precis som jag trodde.

När jag sedan efter ett tag lade till mina andra foton där, där jag är sminkad och snyggare, och har ändrat min presentation en aning, så rasslade det plötsligt in mängder med meddelanden och sexförslag från män. Och antalet besök på min profil ökade ordentligt. Och så blev det då som det annars brukar vara, jag blir konstant överröst med komplimanger och förfrågan om träffar nu, för jag har fortfarande kvar min profil. Men ska snart stänga ner den. Det var bra ett experiment denna gången, inget mer.

Det är alltså bara ytan som räknas i det stora hela, och hur ”glad, käck och positiv” man presenterar sig själv. Sanningen och verkligheten duger inte.
Men detta har jag länge vetat. Jag fick det bara mer bekräftat.

På grund av att jag upplevt så mycket under så många år, att mitt värde som människa för män är mycket mindre än mina könsdelar är och vad som kan göras med dom...så har jag tröttnat totalt på allt vad sex och kärlek heter. Jag tänker inte under några omständigheter acceptera att vara någons ”sexleksak”, någon som för det mesta bara blir uppmärksammad och värderat för sitt yttre. Som sagt, så lever jag hellre ensam som singel resten av mitt liv än nöjer mig med det.

Män och kvinnor fungerar väldigt olika på det sexuella planet, generellt sätt. Det är därför det ofta blir så mycket tjafs, bråk och konflikter när det gäller det.
För män är sex ganska enkelt och är ”no big deal”. Sex är ett behov för dom, som dom behöver ha relativt regelbundet för att må bra, dom kan lindra stress genom att ha sex, om dom mår dåligt mår dom i regel bättre av att ha sex. Kort sagt, män kan ha sex både när dom mår bra och när dom mår dåligt, utan problem...generellt sett.

Kvinnor å andra sidan, har generellt sett svårt att ha sex när dom mår dåligt eller är trötta eller stressade eller så. Kvinnor behöver i regel må bra, på flera plan, för att dom ska ha lust och vilja att ha sex. Sex, känslor och psyke går hand i hand för kvinnor. Det gör det inte för män, generellt sätt. Män kan i regel koppla loss viljan att ha sex, från känslor och allt annat. Det är därför dom alltid (kan ofta tyckas) ha sex när som helst, var som helst, under vilka omständigheter som helst, hur ofta som helst. För dom kan frikoppla sexlusten.
Så i regel är det så att män vill ha sex för att må bra, kvinnor måste oftast må bra för att vilja ha sex.
Förstår ni varför det skär sig....?

Sanningen är, som många kommer att ha väldigt, väldigt svårt att förstå, är att jag har inget behov av eller lust för sex, så som det är nu. Det var länge, länge, länge sen jag hade det. Det behovet är borta, puts väck, det har dött. För att jag ska vilja ha sex, verkligen vilja, så måste jag känna mig omtyckt, älskad och respekterad för den människa jag är, på alla plan, på alla djup, alla sidor av mig, både som den person jag är, och med den kropp jag har.
Jag har fått nog av kraven. Kravet av att alltid vara tvungen att ha sex och ”vara på humör”när jag är med någon, oavsett hur jag mår. Jag är trött på att få pikar och surhet riktat mot mig av nån person när jag inte vill ha sex, oavsett orsak. Jag är trött på pressen jag känner, på skuldbördan, att det då är ”mitt fel” om det inte funkar med den jag träffar, på grund av att jag inte vill ha sex femtielva gånger om dygnet. Jag är trött på att bara känna mig som en sexdocka, som bara är till för att tillfredsställa andra sexuellt, som helst inte ska ha några egna känslor, någon egen vilja eller problem av något slag. Jag är evinnerligt trött på att inte få vara den jag är, att inte duga som mig själv åt någon annan i en relation.
Jag har tröttnat. Jag har lessnat. Jag accepterar inte det här mer.

Jag trivs alldeles utmärkt att vara singel, att inte ha sex med någon, att inte dejta någon, att inte ha ett förhållande med någon. Jag trivs med att slippa leva under konstant press, och slippa känna oro och ångest över vad som händer när jag är med någon, vad som kan hända och vad som kanske kan komma hända. Det är en sån oerhörd lättnad att slippa detta. Oerhörd lättnad!

För att jag ska ha en möjlighet att kunna bli tillräckligt bra för att kunna ”leva ett normalt liv” igen, så måste jag ha så lite stress och press och oro och drama i mitt liv som möjligt, med andra ord så mycket lugn och ro som möjligt. Annars går jag under. Det kan jag garantera.

Jag kommer fortsätta att leva mitt liv så som jag känner att jag behöver leva för att jag ska kunna bli bra. Singel. Utan sex. Utan press, stress och krav från en partner.
Det kommer inte ändras förrän jag hittar någon som kan och vill älska mig och acceptera mig för den jag är och för hur jag är, och för hur jag lever mitt liv.

Jag har inte bråttom att hitta den personen. Tro mig.

Tro mig....

 

 

 

 

 


       
10 April 2015  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida