Detta jag skriver nu, kommer jag rikta just till DIG...DU som skadade mig när jag var barn. Du som tog bort min oskyldighet och knäckte mig på en fundamental nivå....som åsamkade mig sån stor skada, att det har tagit hela mitt liv för mig att reparera. Du vet vem du är.

Jag misstänker att du ibland läser min blogg. Av nyfikenhet kanske? Ja. Men av skuld? Nä inte troligt. Du tycker nog inte att du gjort särskilt mycket fel. För allt har ju alltid varit alla andras fel...inte sant? Du är expert på att lägga över skuldbördan på andra. Att tycka synd om dig själv, och försöka få andra att också tycka synd om dig, det är du riktigt bra på.

En viss del tar du ansvar för. Men på ett väldigt luddigt, väldigt fegt och undanglidande sätt. Du medger vissa saker, men inte dom värsta. Dom värsta sakerna slår du bestämt ifrån dig..."Det där har jag minsann aldrig gjort!"

Men...vet du...jag minns. Även fast jag var ett litet barn, så minns jag. Jag har ett utomordentligt skarpt minne.

Du har alltid försökt att rädda ditt skinn från mina minnen om vad som hände, med att "barn, dom minns ju inte så mycket från när dom är små. Det vet ju alla. Tro inte på orden som sägs. Dom kommer från ett barns minne. Det betyder att det aldrig hänt."

Du har så fel, och dom flesta förstår det. Men du kan kanske lyckas slå i några av dom som står dig nära idag, att inte tro på ett dåtida barns ord, nu en vuxens, om allt skulle ställas på sin spets. Men det du inte vet är att vissa saker också finns dokumenterat, som styrker saker och ting...om mitt minne inte skulle räcka som "bevis".

Det du gjorde mot mig när jag var barn, det du utsatte mig för, var vedervärdigt. Fruktansvärt. Oacceptabelt. Ondskefullt. Hade det varit i dagens tider så hade du åkt dit för det så det visslar om det. Men på den tiden när jag var barn var det inte så noga, så uppmärksammat eller så himla allvarligt med barnmisshandel/övergrepp. Det är det idag, mycket mer än förr. Och det får vi vara tacksamma för.

Jag, och min familj, har levt nästan hela vårt liv i skräck för dig. Vi levde i många år med skyddad adress och telefonnummer efter det att vi slapp undan dig. Vi såg oss ständigt över axeln, gick omkring med en rädsla som ett mörkt moln över huvudena. För mig var du monstret under sängen, ondskan personifierad, som man alltid var rädd för skulle komma och ta en. Du var stora skräcken, det ondaste av det onda. Om någon så mycket som nämnde ditt namn, så skrek jag nästan av fasa, och darrade av rädsla. Och detta är ingen överdrift.

Har du någon som helst jävla aning om hur lång tid det har tagit att "kommer över och lägga bakom mig" allt du gjorde, och det monstret som är du? Hur mycket jag har arbetat med mig själv, med bearbetning, insikter, reflektion, perspektiv...och tillslut förlåtelse? Att kunna förlåta. Det verkar nästan omöjligt. Det är nästan omöjligt.

Men förlåtelse handlar inte så mycket om att förlåta en människa för dom hemska gärningar den gjort, utan förlåtelse är först och främst tillåtelse till en själv att släppa taget om allt som gjorts mot en, för att kunna bli fri. För fri blir man först när man släppt taget, och "lagt det bakom sig". Så sant som det är sagt.

Och jag har varit tvungen att göra mig fri. För att jag ska kunna ha en chans att leva ett liv, mitt liv, så måste jag bli fri från den vansinnigt tunga bördan av hat, ilska, förtvivlan och hämdbegär. Och jag har gjort det, jag är fri nu. Så länge det inte händer nya saker. Då blir det helt andra bullar, det kan jag lova.

Men jag har fortfarande en hand med i spelet, glöm inte det. Jag vet hur och var jag kan hitta dig, om jag skulle vilja. I dagens tider är det ganska lätt. Särskilt när i stort sett varenda människa idag har Facebook. Du också. Jag skulle kunna ställa till skada, ställa till det för dig i det liv du lever idag. Om jag ville....

Men du behöver inte oroa dig så mycket. I´m taking the highroad. Jag är färdig med dig, har bearbetat och lagt dig bakom mig nu. För min egna del. Om du bara lämnar mig och min familj ifred, så kommer jag att lämna dig ifred. Det är nog underförstått. Och din son....det lämnar jag upp till honom. Men gör du honom illa på något sätt, psykiskt, känslomässigt eller fysiskt....  Behöver jag säga mer...?

Du sitter där och tycker så väldigt, väldigt synd om dig själv...det vet jag. För sån är du som person. Men vet du vad Karma är? Googla det om du inte vet. Alla gärningar, negativa eller positiva, slår tillbaka till dig själv...på något sätt, förr eller senare. Dom negativa och hemska saker du gjort mot andra i ditt liv, det har slagit tillbaka på dig själv, så att du i gengäld har fått ett helvete i livet. För så funkar det, vare sig du vill det eller ej.

So you see, I don´t have to get revenge. You got fucked by Karma! That´s my revenge. How does it feel?! How does it feel.....?