Ove har bott i trapphuset bredvid mitt i alla tjugofem år jag har bott här, men jag har bara varit hemma hos honom en enda gång. Det var midsommarafton för tjugotre år sedan, som en gemensam bekant ringde ner mig dit. Annars har vi bara bytt några ord när vi har mötts nere i källaren där cyklarna står, ute på gården eller längs gatorna i stan. Ove cyklade till och med mer än jag, och han var morgonpigg. Jag har ofta mött honom tidiga lördagsmorgnar när jag har cyklat till Kvantum. Så chocken var total när en annan granne i fredags berättade att hon hade hört att Ove skulle vara död. Någon dödsannons hade inte synts till, men igår fanns den i tidningen. Jag hade inte ens förstått att det var han, om jag inte hade hört det dagen innan, för han hade ett vanligt efternamn. Han hade fyllt sjuttioett i mitten av november, och gått bort dagen efter. Det lär dröja innan jag slutar titta efter honom i cyklister jag möter. Jag tänker fortfarande på Olle, som jag skrev om igår, när jag ser någon äldre man i gul jacka, och han har varit borta i fem år. Nybro är inte större än att dom där båda kanske kände varann. Jag hoppas att Olle tog emot Ove, och att dom har det bra där dom är nu. Men saknar dom båda två gör jag.