Såg nyligen den svenska filmen ”Återträffen” från 2013, och kände direkt att jag ville skriva om det ämnet den handlar om, nämligen mobbning. Jag blev själv mobbad under skoltiden, och därför är det ett ämne jag känner starkt för.
”Återträffen” är ett drama baserat på regissören till filmen, Anna Odells, verkliga liv och upplevelser. Hon blev väldigt mobbad och utfryst under sina första nio år i skolan, särskilt av sina egna klasskamrater. Det är detta ämne hon i första hand berör i filmen. Och hur både dom som blir mobbade och dom som mobbar, senare utvecklas och lever sina liv som vuxna.
Filmen är i två delar, och handlingen i den första delen är fiktiv, och utspelar sig på en klasssåterträff för en klass som gick ur 9:an för tjugo år sedan. Anna Odell, som själv spelar huvudrollen, utforskar i filmens första del – själva återträffen - möjligheten hur det skulle ha kunna ha tett sig om hon hade gått på sin egen klassåterträff, som hon själv aldrig fick en inbjudan till, hon ”missades” nämligen att bli bjuden. Hur det hypotetiskt sett skulle kunnat se ut om hon hade gått på återträffen, hur det hade varit att se alla igen, hur alla skulle bete sig mot henne, mot varandra, om folk skulle falla in i sina ”gamla karaktärer och mönster”, det vill säga om ”klasshierarkin” skulle vara detsamma (vilket är vanligt att det blir under dom förhållanden och situationer som just klassåterträffar). Hon ville också utforska hur det hypotetiskt sett skulle varit om hon fick möjlighet att kunna tala om inför dom alla hur hon upplevde skoltiden med sina klasskamrater. Hur hon starkt upplevde att hon blev mobbad och utfryst, att hon kände sig osynlig och utan värde, jämfört med sina klasskamrater – särskilt dom som tillhörde det ”tuffa gänget” i klassen.
Andra delen av filmen skildrar en slags dokumentär bild av när hon i vuxen ålder, efter att ha gjort filmen, tog kontakt med sina gamla klasskamrater och ville, som en del av hennes projekt för filmen, sätta sig ner med dom och titta på filmen hon hade spelat in, själva återträffen – som var fiktiv men baserade på riktiga personer – och höra deras bild av det, om dom kände igen det, om dom mindes, hur dom hade upplevt det, och hur dom kände om det nu i efterhand. Hon ville också höra om varför hon inte hade blivit bjuden, utan ”förbisedd”, till den riktiga återträffen hennes gamla klass hade haft. Reaktionerna blev kanske inte riktigt som hon tänkt sig, även om det nog var väntat ändå.
Väldigt bra film, väldigt tänkvärd och medkännande. Den visar en bild som i stort sett dom allra flesta människor kan känna igen sig i. För vem minns inte skoltiden, låg-mellan-och högstadiet? Och gymnasiet? Vem känner inte igen indelningen av ”dom tuffa, dom populära” i klassen, och dom som var "mesarna och töntarna", dom som bara var osynliga och ensamma, eller dom som bara sågs som ”konstiga”? Vem känner inte igen bilden av att ha blivit retad och mobbad på något plan, eller kanske varit nån som faktiskt retat och mobbat andra? Eller varit den som varit osynlig, ensam, ”konstig”? Det har skett i alla skolor i världen, genom alla tider, för alla människor som gått i skolan. På något plan kan dom flesta alltid relatera. Det är därför det berör.
Jag känner igen mig så extremt i filmen, för jag var den i skolan som blev retad och mobbad under låg-och mellanstadiet. Jag har skrivit om detta innan i min blogg, relaterat till då andra ämnen. Fast även om jag var mobbad, så hade jag många vänner. Jag var aldrig ensam på det sättet som så många upplever...och det är jag väldigt tacksam för.
Men i låg-och mellanstadiet var jag då den ”fula och töntiga” tjejen. Den som aldrig i livet någon kille tyckte var söt, eller ville ”fråga chans på”. Jag var den som fick förolämpningar och elaka kommentarer slängda efter mig. Jag var den som hörde skratten eka från dom som kallade mig ful, eller kallade mig ”Häxan Pomperipossa”, eller Potatisnäsan, eller Glasögonormen, eller fuling, tönt, nörd, fattiglapp, med mera, med mera, med mera.... Ord och blickar som etsades fast i mig på heltid. Minnen som ekar i mig, i evighet. Sår som sitter i själen. Taggar som för alltid fastnade i hjärtat. För alltid.
Men för många av dom som retas, mobbar och är hemska mot andra, deras liv går ju oftast bara vidare sen. För dom var det inga viktiga saker, inget att ha dåligt samvete för, inget att minnas. Bara gå vidare. Senare glömma helt. Eller ha en förvanskad bild av hur det var. Kanske säger senare i livet: ”Men sa jag verkligen så? Gjorde jag verkligen det? Det har jag inget minne av. Jag har en helt annan bild av hur det var, vad som hände, och hur jag var. Det kanske är du som minns fel...?” Precis vad som hände i filmen ”Återträffen”.
Det är då man säger, Nej, för JAG minns verkligheten. För det var viktigt för MIG. Det var inte bara viktigt – det var på liv eller död! Då minns man saker VÄLDIGT tydligt och klart. Så är det för dom som lider.
Dom som det inte är viktigt för, dom som ”couldn´t care less” - dom har ett väldigt selektivt minne av saker då, om dom alls minns. För för dom var det inte viktigt, inte betydelsefullt nog att komma ihåg. Dom bidrog bara till att förstöra en annan människa. So what? Big deal! Inte sant...?
För dom som blir mobbade, sätter sig varje elakt ord dom får höra, varje elak blick, i deras minne, och i deras själ. Och det sitter fastetsat, for ever.
Don´t ever tell them to ”get over it”! Don´t you dare tell them that!
Sår i själen försvinner aldrig. Ett hjärta kan ta väldigt många år att läka efter psykisk och känslomässig skada, om det alls läker överhuvudtaget. Minimera aldrig såna skador hos någon människa!
I väldigt många år i ungdomen, och i vuxen ålder, hade jag extremt dålig självkänsla, mycket på grund av mobbningen jag utsattes för under mellanstadiet. Även när det faktiskt vände när jag blev äldre, och jag då blev en av dom ”snygga och populära tjejerna”, så kunde självkänslan inte hinna ikapp. Orden ”Du duger inte”, ”Du är ful”, och ”Du är inget att ha”....dom orden ekade fortfarande i mitt inre. Det tog många, många år innan jag fattade att jag var värd något, att jag var vacker, att jag var en fin person, och att jag var värd att ha bra självkänsla, och att jag behövde ha det. Men när jag väl förstod det, då började jag ta mig fan med jobba stenhårt med det.
Och det har jag nu. Nu står jag säker som bara den i mig själv, med bra självkänsla och bra självförtroende, och har ett riktigt starkt egenvärde jag aldrig haft förut. Och nu har jag också förstått varför man behöver ha det. Varför det är så viktigt.
Jag har också fattat något man inte har möjligheten att förstå när man är yngre, nämligen att insidan av en människa faktiskt ÄR viktigare än utsidan. Numera så lever jag mitt liv, och min tillvaro, på det sätt att jag värderar mig själv som den människa jag är, istället för att fokusera så mycket på mitt utseende som jag gjorde förut, och att inte söka efter mitt egenvärde i andra människors komplimanger och uppmärksamhet. Och det gör livet mycket enklare att leva, och får mig att må så mycket bättre!
Klart att jag fortfarande bryr mig om att se bra ut, vem vill inte se bra ut? Och klart att jag gillar att få komplimanger och uppmärksamhet. Jag kan själv flörta en hel del när jag känner för det, om det är någon jag är intresserad av. Men jag har lärt mig skillnaden för vad genuin uppskattning och uppmärksamhet är, och att bli uppmärksammad och bli behandlad som en leksak som är till för andra att använda vid behov. Så den stora skillnaden mellan nu och förr är att jag inte anser att mitt egenvärde, mitt värde som människa, bara kan vara utseenderelaterat, eller sexuellt relaterat, och att jag är värd mer än att bara vara en slags "leksak" för andra. Den skillnaden är allt för mig, den skillnaden har både förbättrat mitt liv på många sätt, och hjälpt till att läka mig. Jag värderar mig själv, som den människa jag är, och att jag ska må bra, högre än att "bli godkänd" och att bli "använd" av andra personer. Det är guld värt, kan jag säga.
Jag har varit på båda sidor om popularitetsmätaren – jag har varit den fula, töntiga och mobbade, för att sen bli den söta, vackra, sexiga och populära. Det ger mig en väldigt bra inblick i det, och får ett unikt perspektiv i hur det är att vara både och, och gör att jag kan se en helhetsbild på livet på ett annat sätt, och ha en väldigt bred och djup förståelse för båda sidor.
Det unika, och helt paradoxala, är ju att jag vet både hur det är att bli värderad som ”något fult”, och i helt och hållet andra änden av skalan, att mest bli värderad som ”ett sexobjekt”. Och jag har kommit fram till att inget av det är att föredra. För precis som när jag behandlades som någon utan värde när jag var "den fula", så behandlades jag även senare som "sexobjekt", också som nån utan riktigt värde, som nån som dög att flörta med och ha sex med när det passade andra, men som man sen kunde behandla hur som helst ändå. Och det bröt långsamt ner mig det med.
Jag protesterar numera mot att bli behandlad som ett sexobjekt. (Och det är inte så jäkla kul att bli sedd på det sättet som folk kanske tror.) Jag gör det genom att jag säger ifrån mer, jag sätter ner foten, jag säger nej när det behövs, och jag låter mig inte bli utnyttjad. Jag undviker helt enkelt situationer och människor där jag skulle kunna bli utnyttjad på det sättet. Men främst av allt är att jag vägrar reduceras till ett ”sexobjekt”, när jag nu vet vem jag är, och vet mitt värde som människa. Jag önskar jag hade kommit till alla dom här insikterna när jag var ungdom.
Men det är få personer som kan komma fram till såna insikterna när man är ung, och det är därför just barn och ungdomar är så sårbara – tids nog har dom möjlighet att förstå sitt egenvärde. I dom första 20 åren av deras liv kan dom för det mesta inte det. Därför är det viktigt att vi människor, vi i samhället, sätter bra exempel som dom vuxna vi är, och lär barnen från ung ålder att en människas egenvärde har inget med utseende, popularitet, uppmärksamhet eller sex att göra. Annars kommer allting rulla på i samma hjulspår i evighet, mobbade, mobbare – och efterverkningarna av det genom hela livet.
Vill vi ha en förändring? Självklart! Eller vill dom flesta det verkligen...om man tänker efter...?
Ville man verkligen det, skulle ju alla människor som behandlar andra dåligt och hemskt, verkligen tänka över sitt beteende mot andra. Om dom verkligen ville ha en förändring – förbättring. Inte sant?
Väldigt många är inte villiga att tänka över sin inställning mot andra, och försöka förändra dåligt beteende, för att förbättra, och förändra, världen vi lever i. Dom är antingen för bekväma, har dålig insikt, är egoistiska, eller bryr sig helt enkelt inte alls. Och så länge det är så, så kan dom människorna inte komma och påstå att dom vill ”förändra världen till det bättre”, och kämpa för "fred på jorden och rättvisa åt alla". Då är det hyckleri.
Det är upp till oss alla i världen att göra en förbättning med oss själva, och upprätthålla det. Det finns många, många eldsjälar på denna jord, (jag är en av dom)...och tack gode gud för att dom finns! Vi har alla dom att tacka för att vår mänsklighet överhuvudtaget har överlevt så bra.
Till alla er som är eldsjälar, eller bara bra, fina människor överhuvudtaget – lots of love and admiration to you! 
