|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (8) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 98 |
| Kommentarer: 17 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Filmkaraktärerna som format min filmsmak
När jag var yngre så tittade jag mycket på film, så jag fick min grund tidigt. Vi lånade en hel del filmer av en bekant så James Bond var exempelvis en tidig hjälte för mig och Chuck Norris lika så.
Men en film förändrade mycket för mig, då den gjorde så att jag såg skådespelarnas insatser lika mycket som karaktärerna. För när en skådis spelar en roll bra och är så trovärdig då tänker man liksom inte på annat. Man kopplar bort världen och blir en del av storyn. Filmen som gjorde det för mig var First Blood, alltså första Rambofilmen. Vi d denna tiden var de flestas hjältar alla one-man-army-karaktärer som ofta spelades av Stallone, Schwarzenegger och Clintan eller snyggingar som Molly Ringwald och Pheobe Cates. Tjejerna hade mer fokus på Patrik Swayze och Mel Gibson. Så en gång när vi skulle räkna upp våra favoritskådisar i skolan så var de ofta i första hand dessa namnen man hörde, men när det var min tur så sa jag Brian Dennehy. Han spelar nämligen Teasle, polischefen som vill sätta dit Rambo. Stallone sköter sig bra i rollen och jag tycker han ofta får mycket skit trots att han är riktigt bra skådis. Men när han spelar mot Brian Dennehy känns direkt skillnaden. Man ser i ögonen vad Dennehy tycker om den här lösdrivaren och han har en sån pondus i sitt skådespeleri, en karisma. Han har ju aldrig slagit igenom direkt även om han gjort många filmer som FX-filmerna med Bryan Brown, Romeo + Julia och Tommy Boy med Chris Farley. Men det är väl ganska naturligt att man snarare hänger Stallone, Swayze och Madonna på väggarna.
Men Dennehy är än idag en av mina absoluta favoriter även om jag nuförtiden snarare svarar Daniel Day-Lewis och Kate Winslet angående favoritskådisar.
När jag funderat lite på detta så har jag kommit fram till några karaktärer i filmer som har utvecklat min filmsmak till vad den är idag. Jag brukar ofta hamna någonstans mittemellan filmrecensenterna och den genomsnittlige filmförtäraren när det gäller smak. Jag kan njuta av långsamma ryska dramor (Återkomsten), men är ibland riktigt sugen på klassisk hjärndöd action (Expendables).
Men som sagt, här kommer en lista på de karaktärerna och skådisarna som jag känner har gjort att jag ser på film som jag gör idag. Så listan är inte någon ranking utan snarare en kronologisk lista.
1. Polischef Teasle – Brian Dennehy
Ja här harjag väl sagt det mesta redan.
2. Superman – Christopher Reeve
Det var något magiskt att se det man läst i tidningar komma till liv på film. Stålmannen har alltid varit en favorit och när jag var på maskerad en gång, tioårsåldern…kanske senare, så sydde mormor ihop en stålmannen dräkt som jag verkligen bar med stolthet. Ok den satt väl inte riktigt som på Clark Kent i tidningen eller skådisen Christopher Reeve i filmen, men i mitt huvud så gjorde den det. Detta var ju de första superhjältefilmerna som var riktigt bra och magin från tidningen speglades verkligen i filmen.
3. Athos – Oliver Reed
För mig är De Tre Musketörerna och De Fyra Musketörerna från 1973-74 de enda riktiga filmerna om D’Artagnan och gänget. Rollistan är oslagbar och härlig humor blandas med grym action. Porthos, spelad av nyligen bortgångne Frank Finlay, har alltid roliga kommentarer och Aramis (Richard Chamberlain) struttar runt och går lite på tomgång. Men den tredje i skaran Athos är den karaktären som har den djupaste storyn då hans exfru är hemlig agent för fienden kardinalen Richelieu. När Oliver Reed pratar om detta i filmen ser man verkligen smärtan och sorgen i hans ögon och hans insats här imponerade stort på mig. I en stjärnspäckad rollista så står han verkligen ut och ger filmen en tyngd som även matinéfilmer behöver.
Idag är han väl dock snarast känd för sin sista roll innan han gick bort, som Proximo i Gladiator.
4. Zeb Macahan – James Arness
Nyligen skaffade jag mig den underbart nostalgiska serien om Familjen Macahan på DVD, och den håller faktiskt ganska bra ännu. Coolast är ju Zeb som i sin läderklädsel haltar runt och slänger skurkar kors och tvärs. James Arness är 2,01 lång och ibland känns det som stuntmännen inte alltid var beredda på flygturerna de fick. Zeb var en hjältekaraktär som alltid handlade rätt och det verkade så underbart att leva som honom, rida runt från plats till plats och oftast komma och rädda dagen.
5. Quint – Robert Shaw
Oavsett vad jag skriver om på bloggen så kommer Jaws alltid vara med på ett hörn. Så även här.
Filmen har skrämt så många genom åren med sina skrämmande hajbilder, men när karaktärerna sitter under däck på natten och Quint berättar om historien om USS Indianapolis och som blandas upp med diskussionen när de jämför skador från sjön. Eller åtminstone Quint och Hooper gör det medan Brody lite försynt lyfter på sin tröja och tittar på ärret efter blindtarmsoperationen. Det är en av mina absoluta favoritscener och jag insåg att man kan njuta av enbart en massa prat. Sedan kommer ju Bruce och hälsar på igen och de får en jäkla fart…
(De kallade hajen för Bruce)
6. J.D. och Mark Hunter – Christian Slater
Veronica - Winona Ryder
Under mitten av 80-talet kom många skolkomedier av John Hughes och flera andra i samma anda som speglade verkligheten på ett underhållande men även allvarligt sätt. Klassiska myskomedier och matinéäventyr var också vanligt. Mot slutet av 80-talet och början av 90-talet blev det en väldig brytning inom musiken då den hemska grungen blev pudelrocken och axelvaddarnas fall. Något liknande hände även i filmen då lite svärta började leta sig in i komedierna. Det bästa exemplet tycker jag är Heathers (Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner) med Christian Slater och Winona Ryder. J.D är en karaktär som man inte sett i John Huges filmer och man tar upp ämnen som utanförskap och självmord till och med i komiska situationer. Men även om det är Slater som står för den verkliga svärtan måste även Wiona Ryder nämnas för hon är riktigt bra och är ett måste i filmen för att den ändå ska nå en balans och för att filmen ska fungera.
Några år senare spelade Slater Mark Hunter i Pump up the Volume där han anonymt sänder från sin lilla piratradiostation där han spelar musik och säger vad han tycker om skolan han går på. Snart är han givetvis jagad av polisen. Ett suveränt soundtrack och denna stilen var ett välkommet break i 80-talets fluff och karaktärerna var sådana som man ville vara.
7. Bonnie and Clyde – Faye Dunaway och Warren Beatty
Är ett lyckligt slut alltid det lyckligaste? Eller bästa? Eller mest logiska?
Jag har väldigt svårt för smöriga filmer där allt är möjligt bara man kämpar och vifta lite på amerikanska flaggan så kan alla ställa sig under den och helas från sina skavanker oavsett om de är fysiska eller mentala. Nä jag har svårt för den sortens filmer. Visst kan jag lipa åt ett lyckligt slut men det finns gränser för vad man bör göra. Vissa filmer kan man genom första dialogen veta exakt vad filmen kommer handla om och hur det kommer sluta.
När jag såg Bonnie and Clyde första gången hade jag inte helt koll på deras öde men när de pepprades fulla av bly så trots att man hade lärt känna dem under filmen så var det ju det självklara slutet då det är verklighetsbaserat. Men jag var inte beredd på det helt enkelt.
Jag kommer även ihåg en film, dock osäker på vilken, om Billy the Kid där man följde honom hela filmen där han till slut fick "meet his maker" som Jon Bon Jovi sjöng till Young Guns 2. Efter båda dessa filmerna kände jag något då jag inte var beredd på att de skulle gå hädan i slutet och jag gillade det. Allt hade inte fallit på plats som i andra filmer utan man fick bearbeta det man sett och verkligen tänka efter. Och sådana slut är bra mycket mer värda än orealistiskt lyckliga.
8. Pvt. Leonard ”Gomer Pyle” Lawrence – Vincent D’Onofrio
Även Full Metal Jacket chockar på det viset där fantastiska Vincent D’Onofrio spelar en överviktig och klumpig menig som har svårt med de flesta övningarna och mobbas ständigt av sin överordnade och till slut även av kompisarna. Men det är ju så militären gör att de bryter ner för att bygga upp. Oftast sympatiserar man också med de i underläge och de brukar alltid bli bättre och till slut bäst av alla om det är en amerikansk film. Exempelvis hade jag hört gott om Men of Honor innan jag såg den men för mig var filmen en plåga och något av det sämsta jag sett. Men Full Metal Jacket är ju engelsk så här går det åt andra hållet i stället och han *spoiler* skjuter först sin överordnade och sedan sig själv i en mycket stark scen. Och detta efter halva filmen.
9. Yojimbo – Toshirô Mifune
Jag har alltid varit svag för sköna Western-filmer och gärna med Clintan i huvudrollen. När jag var yngre så var dock inte japanska svart-vita filmer från tidigt 60-tal något jag längtade efter att se. Men jag hade hört att många westerns var baserade på den japanske regissören Kurosawas samuraj-filmer, så blev jag intresserad. När jag såg att Yojimbo – Livvakten skulle sändas så bestämde jag mig för att se den. Jag föll direkt. Japanskt skådespeleri ligger ibland nära överspel men jag tycker det är ganska charmigt. Andra hatar det. Humorn ligger ofta nära till hands men när Toshirô Mifune deltar i en scen så syns knappast de andra skådisrna och ingen skojar. Han har också pondus som jag nämnde tidigare och en riktigt aggressiv karisma som få skulle sätta sig upp emot. Efter den dagen är jag ett stort fan av speciellt Kurosawa men ser även mycket annan asiatisk film. I min filmsamling nu finns ett hundratal filmer från Hong Kong, Taiwan, Japan och Sydkorea. Ja även en thailändsk film med det sköna namnet Bang Rajan.
10. Vincenzo Coccotti & Captain Koons – Christopher Walken
Hamlet – Kenneth Branagh
Player King – Charlton Heston
Det är skillnad på att vara skådespelare och leka skådespelare. Jag är så trött på alla musikstjärnor som får roller bara för att sälja filmer. Hellre ser jag skådisar som verkligen kan sälja sina roller. För skådespeleri är ju verkligen en konst som tar lång tid att lära sig, och även om det finns självlärda musiker som kan lyckas bra, och idrottare som fungerar i en viss typ av roller så är det inte många som räknas in under detta.
När en riktigt skådis läser en monolog så förstår man. Det är skillnad på att läsa en text och läsa en text. Första gången jag kände detta att man kan njuta av när någon berättar en historia rakt upp och ner var i två filmer som båda är skrivna av Quentin Tarantino. Det är Christopher Walken som spelar i båda filmerna och han skulle kunna läsa ur telefonkatalogen och det skulle bli intressant, tänk då när han får en fantastisk text skriven av Tarantino. Filmerna är True Romance och Pulp Fiction. Detta är båda två favoritscener för mig alla kategorier. En annan gång jag reagerade på detta var när hela klassen var på bio och såg Kenneth Branaghs 4-timmars Hamlet, där vartenda ord som Shakespeare skrev finns återgivet i filmen. Branagh själv har flera underbara monologer i klassisk Shakespeare-stil som bara han och Emma Thompson klarar av på riktigt. Men även Charlton Heston som ingår i skådespelartruppen som kommer till Helsingör har en monolog att njuta av.
Ett nyare exempel är när Sven-Bertil Taube var med i Så mycket bättre och reciterade verserna till Himlen runt Hörnet. Jag tycker det var jättebra för det är så lätt att ta del av allt han säger och vad texten handlar om eftersom han är en så bra skådis och framför det på ett sådant lysande sätt.
Är det inte underbart med film och verklighetsflykt när den görs riktigt bra…
|
|
22 Juli 2016
| Film
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
