Nu mår jag bättre igen...tack och lov. Det har varit en jobbig period, men jag har tagit mig ur den. Det brukar jag göra.

Har egentligen inte så mycket att skriva om just nu. Inte mycket händer.

Men jag träffar fortfarande den där killen jag har skrivit om. Vi har träffats nu nästan varje dag, i ungefär en månad, och det funkar bra. Vi tar det fortfarande ganska lugnt med varandra, och låter det ta den tid det tar för riktiga känslor att utvecklas mellan oss. Men vi trivs oerhört bra med varandra, och har skapat ett väldigt starkt band mellan oss. Så skulle det bli seriöst, så har vi skapat en bra grund att stå på. Det viktigaste för mig, som jag känner, är att han faktiskt på riktigt tycker om mig och bryr sig om mig, på ett sätt jag aldrig upplevt att en kille gjort förut. Han ser mig för den jag är, och accepterar mig fullt ut, och jag gör detsamma med honom. Det är det som gör att det känns så himla bra för oss att vara med varandra, för det gör att vi känner oss trygga och avslappnade tillsammans. Även om vi kommer från väldigt skilda världar, så har vi båda upplevt väldigt svåra saker genom livet, på olika sätt, men som gör att vi ändå har en djup förståelse för varandras svårigheter och problematik. Det är guld värt, tro mig. Har aldrig upplevt det med någon förut.

Dom flesta killar jag träffat, har ryggat bakåt direkt, när dom fått veta bara en liten del av mina problem, det jag varit med om och det livet jag levt. Dom har inte kunnat hantera, eller har inte velat hantera, en tjej med "såna stora problem". Så jag är van vid att förr eller senare, när jag börjar berätta om mig själv, så backar killen/mannen ganska direkt bakåt och helt enkelt skiter i mig. Plötsligt har jag då inte varit "värd tillräckligt" för dom. Dom har inte haft några som helst "cohones"! En riktig man tar hand om och bryr sig om en kvinna oavsett hur hon mår och vad hon varit med om, och dömer inte. Men...så har jag heller aldrig träffat på några "riktiga män", som varit beredda att vara med en tjej med svårigheter. Riktiga män är det ont om.

Men jag har träffat en nu. Han vet en hel del av det jag gått igenom, och han vet om vilka problem och svårigheter jag kämpar med, och han står vid min sida ändå, och tycker om mig mer och mer och mer. Han har, på denna korta tid vi känt varandra, visat mer omtanke, förståelse och accepterande än alla killar jag träffat tidigare någonsin gjort tillsammans. Där har ni en riktig man!

Sen vet vi fortfarande inte något om framtiden. Kommer det kunna bli något seriöst förhållande mellan oss, eller inte? Det får som sagt tiden utvisa. För en gångs skull i mitt liv tänker jag inte planera något framåt när det gäller det, utan bara njuta av nuet och ta det som det kommer. Jag tycker jag kan göra det, för andra sätt jag gjort på tidigare, har inte blivit bra. Då måste man helt enkelt pröva något annat sätt.

Det var allt mig för just nu. Skriver mer om ett tag.

Kram på er!