Många sitter på kafferasterna på jobbet och scrollar sina Facebookflöden i telefonen. Jag gjorde det för första gången inatt, och det lär aldrig hända igen. Det blev en traumatisk upplevelse, eftersom jag fick veta att en av mina Facebookvänner hade gått bort. Jag hade undrat lite kvällen innan, när jag av en händelse upptäckte att hans profil var inaktiverad. Nu hade familjen aktiverat den igen, troligen med tanken att så många som möjligt skulle få veta vad som hade hänt. I början av nittiotalet spelade och sjöng Björn i dansbandet Lasse Norins. Det är han som sjunger i klippet. Dom spelade en del på dansställena häromkring. För tjugo år sedan slutade jag dansa, och jag undrar om inte orkestern lades ned i samma veva. Jag hade inte haft någon kontakt alls med Björn sedan dess, när vi hittade varandra på Facebook för några år sedan. För mig, som sällan umgås med folk IRL numera, är Facebook det perfekta stället att samla gamla vänner och bekanta, men nu är alltså en av dom borta. Björn blev 71 år. Jag minns inte hur det kom sig att vi pratade om döden då på nittiotalet, men jag minns att han var rädd att det skulle vara en stor ugn vi hamnade i. Ingen kan förstås veta säkert, men jag hoppas och tror att han istället finns på den lugna, trygga plats som jag tror att döden är. Den påminner om min pappas rum, en av dom sista gångerna jag hälsade på honom på sjukhemmet, där han tillbringade sina sista år. Det var sommar och varmt, men där han låg på sin säng innanför den öppna altandörren fläktade det skönt och doftade gott av sommaren utanför. Så hoppas jag att Björn har det nu. Sov gott, Björn!