Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2020)
>>


Retired!

Från och med den 1 februari 2017 (idag jag skriver detta) är jag numera officiellt Sjukpensionär – med andra ord Förtidspensionerad. Till jag är 65 år, då den vanliga pensionen tar vid. Äntligen! Det känns så jäkla bra! Visserligen är jag fortfarande ganska ung, jag är 37, snart 38 år, men det är ändå helt rätt för mig att bli pensionär nu. smiley

Jag har väntat så länge på det. Och jag har kämpat så hårt, i så många år, med att få rätt hjälp och stöd för att kunna må bättre, och kunna leva mitt liv på det sättet jag behöver göra.
Märk väl, på det sätt JAG behöver leva – inte på det sätt ANDRA tycker att jag borde leva.

Ni som följer min blogg, och har läst mycket av det jag skrivit, vet varför jag mår så dåligt psykiskt. Andra kanske inte vet det. Så, en liten sammanfattning:

Jag har levt ett mycket svårt liv, och upplevt oerhört svåra trauman, ända sen barndomen. Jag är uppväxt med missbrukande föräldrar, särskilt min mamma - och miljön av missbruk av droger och alkohol, och våld, var vardag för mig och min mamma. Jag hade inget val än att leva så, för jag föddes in i det. Jag blev själv misshandlad som barn, och utsatt för olika typer av våld av mammas olika män. Och även utsatt för extremt våld , som man närmast kan beskriva som tortyrliknande, och sexuella övergrepp av en av männen hon var gift med när jag var liten. Det har lämnat sina spår i mig, kan jag säga.

Mamma blev också svårt misshandlad väldigt ofta, och jag såg och hörde mycket av det. Att som litet barn, både se och höra sin mamma bli misshandlad, regelbundet, är totalt förödande. Oron för henne var konstant. Jag tog tidigt på mig ansvar för henne och kände mig tvungen att ständigt hålla koll på henne, för hon missbrukade väldigt (både läkemedel, droger och alkohol) och utsatte sig själv ofta för ohälsosamma och farliga situationer. Hon blev ofta svårt misshandlad av flera av dom män hon hade relationer med, och vid några tillfällen under sitt liv, blev hon nästan misshandlad till döds av vissa män hon var tillsammans med. Hon dog när hon var bara 43 år gammal. Det var i en trafikolycka - men hon kunde ha dött på ett mycket värre sätt, med tanke på hur hon levde. Hennes död krossade mig ända in i själen, och tog nästan kål på mig. En stor del av mig dog med henne - och kommer för alltid vara död.

I alla fall...värst för mig var i barndomen, och i tonåren. Jag hade ju fyra yngre syskon också, som jag fick ta mycket ansvar för, och ha en slags föräldraroll för. Dom, precis som jag, upplevde också mycket svåra saker och gick igenom ett helvete. Det var väldigt jobbigt för mig, för jag ville försöka skydda dom, så gott det gick. Att ta hand om mig själv fanns inte på kartan. Under den tiden handlade det bara om att överleva från stund till stund, att försöka skydda min mamma och mina syskon. Eventuella skador man själv fick psykiskt och känslomässigt fanns inte i tankarna då. Man förstod inte då, vilken verkan allt skulle ha på en själv i framtiden. Att dom svåra trauman och det dysfunktionella liv man hade levt, faktiskt hade skadat en på ett väldigt fundamentalt och permanent sätt. Det går inte att undvika, när man lever ett sånt liv, och upplever så svåra saker och blir så traumatiserad. Få personer förstår det.

Men efterverkningarna av allt detta kom till mig i vuxen ålder, som det oftast gör till slut. Jag försökte fly från det förflutna, försökte stänga ute det, men till slut hann det ikapp mig. Förr eller senare gör det alltid det. Det hände när jag var 25 år – då fick jag ett ”sammanbrott”, kraschade totalt, och var tvungen att sjukskrivas.

Innan dess jobbade jag som säljare i butik, i olika butiker. Plus att jag gick olika kurser och utbildningar. Jag var jämt ute med kompisar, varje helg och så ofta jag kunde i övrigt. Jag hade pojkvänner, och ett väldigt ”aktivt” kärleksliv.
Med andra ord, jag höll igång så mycket jag kunde, stannade aldrig upp. Ville inte stanna upp, för någonstans visste jag, att om jag stannade, skulle jag inte kunna gå igång igen. Så jag snurrade på i hamsterhjulet, fort. Och försökte tränga undan allt jobbigt som hänt. Låtsas som att det inte hade hänt mig, att det hänt någon annan. Gjorde allt för att bakom ett ständigt leende dölja för andra, att jag knakade i fogarna och snart skulle falla i bitar. För jag kände det, djupt inne i mig, att det höll på att hända. Men jag fortsatte gå, eller snarare springa framåt, i hamsterhjulet. Ville inte stanna upp, vågade inte.

Till slut så klarade mitt psyke inte mer, utan talade om för mig att nu var det stopp. Allt gammalt jag så desperat försökt tränga undan, hann ikapp mig. Överföll mig plötsligt. Som ett svart hål svalde det mig, tuggade sönder mig, skoningslöst och brutalt.
Jag hade inget att säga till om, mitt psyke ställde om sig till att agera som försvarsmekanism, att skydda mig när jag inte skyddade mig själv, och gjorde så att hela jag ”stängdes ner” och slutade fungera.
Min ångest ökade tusenfalt och var konstant, jag tappade minnet hela tiden, min kropp började svika mig och jag kunde tappa känseln helt plötsligt, det gjorde ont att andas, det gjorde ont i hjärtat, min huvudvärk som jag alltid haft, tog sig nya friheter och ökade till en nivå som gjorde att jag inte kunde prata eller röra mig. Hela jag blev som ett enda stort sår som var inflammerat.
Och jag ville bara dö. Det var den enda tanken jag hade i huvudet då. Jag ville dö. För jag orkade inte mer. 

Så jag stannade upp, fick göra det vare sig jag ville eller ej. Jag blev sjukskriven, träffade läkare och psykiatriker, och fick flera diagnoser, som "Utbrändhet", ”Svår depression orsakad av traumatisk uppväxt”, Och diagnosen ”PTSD” (Posttraumatisk stressyndrom) och jag fick också diagnosen ”Kronisk huvudvärk och migrän orsakad av ångest, stress och depressioner relaterad till Posttraumatisk stress”. Jag blev både medicinerad, och fick börja i terapi....till och från i terapi.

Jag blev sjukskriven först i korta perioder till att börja med. Sedan längre och längre perioder. Och emellan dom perioderna så gjordes det en ”utvärdering” av Försäkringskassan, om min arbetsförmåga hade förbättrats. Då blev jag för det mesta utskickad på ”arbetsträning”, som en del i min ”rehabilitering”.
Och jag försökte verkligen, varje gång gjorde jag mitt bästa. För jag ville komma tillbaka till livet igen, jag ville börja fungera igen, jag ville kunna gå ut i arbetslivet igen. Så naturligtvis gjorde jag mitt bästa varje gång jag arbetstränade.
Men varje gång slutade det med att jag fick gå tillbaka till att bli sjukskriven igen. För jag mådde så dåligt fortfarande, och min ”process att bli friskare” gick så långsamt. Och så har det varit, i nästan 13 års tid nu.
Det gick helt enkelt ”för långsamt” för mig att bli bättre. För långsamt för systemet, ja. Och för långsamt för dom flesta människor omkring en i samhället, som inte har någon insikt, kunskap eller förståelse. Där fanns det inget tålamod, utan fort skulle det gå!

Nu fungerar inte människor så, att man kan ”skynda på” en sådan process, och ”piska igång” en människa till att ”bli frisk”. Det är ett önsketänkande, en illusion, och en fördom. Tyvärr finns det väldigt, väldigt lite förståelse. Så många människor tror att det funkar så. Att man man tvinga, skrämma och hota med ”piskan”, istället för att uppmuntra och motivera med ”moroten”.
Det är också mycket därför världen ser ut som den gör idag.

Ända sen jag blev sjukskriven när jag var 25, (vilket är väldigt ungt, men det är ändå ett mirakel att jag höll så länge jag gjorde i alla fall), har jag träffat mängder med läkare, psykologer, arbetsterapeuter, med mera, med mera.
Jag har fått behandling med både terapi, och med medicinering av olika typer av läkemedel. Jag har fått hjälp på många olika plan, som sagt av olika kliniker, av läkare, av psykologer och psykiatriker, av arbetsterapeuter, av sjukgymnaster, med flera.
Jag har till och med varit inlagt på en Beroendeklinik år 2011, för nedtrappning av kodeintabletter (morfintabletter jag tog för huvudvärken, jag var uppe i skyhöga doser då och hade ett allvarligt beroende) – och det var på min egen begäran dessutom. Det var alltså jag själv som lade in en förfrågan till mina läkare om att jag ville läggas in för nedtrappning, för att jag kände att jag inte klarade av det själv hemma i början. När jag blev utskriven därifrån efter några veckor, hade jag lyckats trappa ner hälften av kodeintabletterna, resten trappade jag ner hemma med stöd och hjälp från en Beroendemottagning. Och jag har klarat av det skitbra! För jag har kämpat som en jäkla gnu!

Jag har fått bra hjälp på andra sätt också, i form av Boendestöd, God Man, ekonomiskt bistånd från socialen, och ersättning från Försäkringskassan. Jag har under många år kämpat mig till detta enorma stödnät av olika instanser, för att kunna hjälpa mig på bästa sätt att må bättre och kunna få ett fungerande liv igen. På det sättet jag har möjlighet att fungera.

Det är jag själv som kämpat till mig allt detta. Inget av det är hjälp som bara flugit ner från himlen och landat i knät på mig, utan jag kämpade till mig all hjälp. Jag tog tag i allt själv, kämpade tappert, och fick till slut den styrkan, modet och kunskapen jag behövde för att kunna hålla mig själv ovanför ytan, tack vare den hjälpen jag fick från så många håll. 
Och även om jag många gånger varit på väg att ge upp, då allt känts nattsvart och tungt så in i helvete, så gav jag aldrig upp. Jag har alltid kämpat. På mitt eget sätt. Och hållt hoppet uppe.

Utåt sett, om man tar en blick in i mitt liv som jag lever, så kanske det verkar som att jag står helt still, som att inget händer, som att jag lever helt miserabelt.
Men så är det inte..

 

Jag lever nu precis som jag vill leva, och som jag behöver leva. Jag återhämtar mig. Från livet jag levt. Från det sinnessjuka vansinne och kaos jag levt i sen jag föddes.  Det är på grund av det kaoset, som jag nu och framåt måste leva ett så stilla liv som möjligt, med så mycket lugn och ro omkring mig som möjligt. That is my way to recovery.
Om andra inte kan förstå det, tja, synd för dom. I don´t give a fuck.
Jag måste göra det som är bäst för mig, om jag ska kunna leva överhuvudtaget. Dom som inte kan förstå det, dom har inget i mitt liv att göra.

Jag vet att utåt sett verkar det som att mitt liv inte går framåt alls, men det är fel. 
Det mesta av allt mitt arbete med mig själv och mitt liv, sker på insidan av mig - psykiskt, känslomässigt och själsligt. Och det tar tid. Det är på grund av att det inte syns så mycket utåt sett, som man kan tro att inget händer. Men det händer jäkligt mycket, jag kämpar stenhårt med mig själv inombords. Varje dag. År ut, år in. Alltid. Och jag har kommit väldigt långt, på många punkter.

Men en människa fungerar inte som att det bara är ”antingen eller - antingen är det bra, eller så är det dåligt.” Nej, det funkar inte så, det är inte så enkelt.

Jag har både blivit bättre och sämre, på samma gång. Jag mår både bra och dåligt, på samma gång. Jag är både glad och ledsen, på samma gång. Jag känner både glädje och sorg, på samma gång. Jag är både upp och ner, på samma gång.

Som sagt, på många sätt har jag blivit mycket bättre, och mår bättre, än tidigare. Men samtidigt har jag också blivit sämre, och fungerar sämre, än tidigare.
Svårt att förstå? Inte egentligen. Det borde det inte vara. Ingen människa är bara ”antingen eller”. Var människa har fler djup, fler nivåer, fler nyanser, fler känslor, fler tankar....än det är möjligt att förstå. Vi använder oss bara inte av alla medvetet, utan behöver bara några av dom i vårt dagliga, vardagliga liv. Men om man går ner i djupet av sig själv, och utforskar och gräver....så kan man få fram mer av sig själv än man tror.
Det gäller bara att vilja det, eller att tycka att det är nödvändigt, att man har användning för det.

Ska man kunna läka, återhämta sig och må bättre, om man är en trasig, skadad människa, så måste man gräva riktigt djupt i sig själv, och utforska varje vinkel och vrå. Fundera, analysera, reflektera, filosofera, prioritera, tänka, känna, uppleva. Det är enda sättet.

Det är det jag har gjort nu under alla år. Och det har varit oerhört bra och värdefullt för mig. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, jag har utvecklat mig till den människa jag vill vara och behöver vara, och är nu väldigt säker i mig själv som person.
Jag har förstått att jag måste och behöver prioritera mig själv, och vad som är bra och bäst för mig, om jag ska ha någon chans att kunna ha ett fungerande liv, och kunna må bättre.
I hela mitt liv har jag alltid prioriterat andra framför mig själv, och det bröt långsamt ner mig.
Jag håller på att försöka hitta balansen mellan att prioritera och fokusera på mig själv, och att ändå kunna vara den jag är och göra det jag vill göra – att vara någon som hjälper, stöttar och finns för andra. För omtänksam, kärleksfull, generös och hjälpsam, det är den människa jag är, och alltid har varit. Och det är den jag alltid vill fortsätta vara.

Men jag är fortfarande för trasig, för skadad i min innersta kärna, för att kunna ”fungera normalt”. För att kunna leva ett ”normalt liv”, som dom flesta andra gör, med jobb, familj, nöjes-och sällskapsliv, etc. Och det måste tas hänsyn till. Vilket det görs nu...äntligen!

Nu har Försäkringskassan äntligen förstått på riktigt, allvaret i min svåra problematik, och att jag är så skadad att det kommer ta lååååång tid för mig att kunna tillfriskna. Det är därför dom nu beslutat att förtidspensionera mig. Och jag är så otroligt glad och tacksam för det!
Det är så fantastiskt bra och positivt för mig att få bli förtidspensionerad nu. För då kan jag äntligen fokusera på vad jag behöver för att kunna läka och återhämta mig - i min egen takt, på mitt eget sätt, utan press. I resten av mitt liv. Jag har kämpat så in i helsike för att komma till denna punken, för att få detta. Jag förtjänar det verkligen. Så snälla, var glad för min skull. smiley

På många sätt har jag läkt bra, och på andra sätt inte. Men jag har kunnat lägga pusslet nästan klart, det pusslet som är jag och mitt liv. Visst fattas det fortfarande många bitar...men jag har resten av mitt liv på mig att i lugn och ro kunna finna dom bitarna. Tills vidare räcker pusslet med att ha dom bitarna jag har, som nu är lagda till ro.

Nu är jag officiellt Förtidspensionär! smiley

 

 

"Sky Fits Heaven" - Madonna (Älskar den här låten, texten stämmer in väldigt bra, tycker jag.)

Sky Fits Heaven - Madonna

"Sky fits heaven, so fly it.
That's what the prophet said to me.
Child fits mother, so hold your baby tight.
That's what my future could see.

Fate fits karma, so use it.
That's what the wise man said to me.
Love fits virtue, so hold on to the light.
That's what our future will be.

Traveling down this road,
watching the signs as I go.
I think I'll follow the sun.
Isn't everyone just...
traveling down their own road,
watching the signs as they go?
I think I'll follow my heart.
It's a very good place to start.

Traveling down my own road.
Watching the signs as I go.
Traveling down my own road.
And I'm watching the signs as I go.

Traveling, traveling...
Watching the signs as I go.

Hand fits giving, so do it.
That's what the Gospel said to me.
Life fits living, so let your judgments go.
That's how our future should be.

Traveling down this road,
watching the signs as I go.
I think I'll follow the sun.
Isn't everyone just...
traveling down their own road,
watching the signs as they go?
I think I'll follow my heart.
It's a very good place to start.

Traveling down my own road,
watching the signs as they go.
Traveling down my own road,
and I'm watching the signs as I go.

Traveling, traveling...
Watching the signs as I go."

 

 

 

 

 

 


       
1 Februari 2017  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida