Ge mig nåt som känns...
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Försöka sortera tankar och känslor

Det är svårt, att förklara för dom som inte förstår...att det är svårt.
En djungel av inlägg, skriverier och uttalanden.. Det finns dom som förstår, och dom är många. Flera än vad jag hade kunnat föreställa mig, eller ens kunnat gissat. Ord som beskriver, tårar som rinner och förtvivlade blickar.
I månader har jag försökt hitta mina egna ord, känslor och försökt få nån form av klarhet...fram tills allt var över. Nu är det över. Precis som för typ ett år sen när beskedet kom sitter jag som blankt blad. Allt känns som ett stort, enormt stort hål som det inte ens ekar inuti. Vad var det som hände egentligen?

Jag har alltid vart expert på att dra streck över, och lägga locket på. Allt som är jobbigt, och allt som gör ont. Stryks. Raderas. Utplånas av jag vet inte vad. Trycks ner i den redan överfyllda ryggsäcken och låtsas som det aldrig hänt. Jag kommer aldrig få veta om jag gjorde rätt den här gången. Skulle jag kanske ha tagit alla andra i hand, ett par djupa andetag, x antal valium och tillåtit mig själv få uppleva allt det där en sista gång, den sista gången. Sista chansen att få visa min tacksamhet. Precis det som Joakim går igenom när han försöker hålla det sista tacktalet på scenen, just det där som gjorde att han trots flera djupa andetag och all, kärlek från alla som var där med själ o hjärta fick avbryta..... När inte ens han i det läget finner orden, vet jag varför min chans att se världens bästa band på sin egen begraving förvann. Den försvann. Och den kommer aldrig komma tillbaks.
På nåt sätt känns det som att jag försöker låtsas som att allt var ett dåligt skämt. Intalar mig själv att jag aldrig fick beskedet, att jag fortfarande tassar runt och väntar på att det snart kommer ny skiva och att gubbarna ger sig ut på tur igen. Så som det alltid har vart. Så länge jag kan minnas. Alltid. Minnen försvinner inte. Kärleken dör inte. Musiken lever, för evigt. Det som har varit kommer alltid leva i hjärtat, i själen. Minnen dör endast när man inte längre minns.

Det finns inget vackert med döden. När nånting som alltid har funnits, som varit ett stöd, gett nån form av säkerhet och som alltid funnits när man det som bäst behöver det, känns det inte bara som att nån rycker undan mattan under fötterna. Det är då som hela golvet försvinner, marken och grunden som allt står på öppnar sig som ett stort svart hål, utan botten. Man bara faller. Om och om igen försöker jag luta mig tillbaka, väntar på att bli fångad, precis i det ögonblicket som jag tror att det är över inser jag att det är sant. Jag faller fortfarande, tror jag. Det är inte som förut. Det fattas nåt. Men jag vill inte inse det. Måste jag det?
Musiken, så levande. Rösten, tonerna och känslorna... Allting är ju där. Ingenting har försvunnit. Kärleken är lika levande idag som för ett år sen, och som för 10 år sen... Samtidigt som jag hittar en ny 747 i Den Sista Sången och gör den till den bästa avslutningen som jag nånsin har hört, så fattar jag dom har gjort det igen. Dom har verkligen gjort det, det bästa avslutet som man kan. Det är vackert, det är kärlek och det är kent. Med flaggen i topp läggs locket på, det är slut. Tack och förlåt <3

"I hela mitt liv har jag väntat
på någon som liknade dig
Hur kunde du lämna mig ensam
i en värld som har blivit så hård?
I hela mitt liv har jag längtat
långt, längre bort härifrån
Nu är du struken från listan
Jag har lärt mig av dig: Alla öden är värre än döden"

Elefanter, Tillbaka Till Samtiden



10 Februari 2017  | kent | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Matze !                                             Skaffa en gratis hemsida