Hej!

Vi var bästa vänner förr, själsfränder. Du var som min syster och visste exakt allt om mig. Det var till dig jag vände mig till när det var någonting jag oroade mig, eller behövde råd eller var glad.. När jag blev mamma första gången var du med mig nästan varje dag och delade min glädje. 

Nu har du själv blivit mamma och jag kan förstå att du är lycklig! För den känslan går knappt beskriva med ord hur lycklig man är. Men att man stänger in sig för omvärlden och speciellt för sin bästa vän är INTE okej eller "normalt".  Hört att du är rädd för smitta, att du knappt går ut alls med din son. När din syster var på besök här från Norge fick hon hälsa på honom på utsidan!
Jag vet inte vad som har gjort att du har blivit sån här...förlossningsdepression? Eller nåt annat. Jag har erbjudit att komma hem till dig utan barn...Men varje gång har du en ursäkt. Sen läste du bara, men inget svar...
Nu, har du slutat öppna mina meddelanden. Du bryr dig inte! 

Jag vet inte om jag kan stanna kvar som vän. Det sårar mig fruktansvärt mycket! Det gör ont i hela mig. Men jag måste också visa vart jag står, att jag inte är nåt andra hands val. Du ignorerar mig totalt..och vet du vad? Jag kommer faktiskt göra detsamma!
Jag hoppas att du en dag (snart) inser vad du gör eller kanske t.o.m. inser ditt problem och söker hjälp.