Detta inlägg kommer handla om min pappa Dennis, som är min biologiska pappa. Han dog för 19 år sedan idag, den 10 april. Skriver inte så mycket om honom annars, så nu vill jag ta den möjligheten att skriva om honom som en slags hyllning till honom. Men sanningen kan vara hård, och inte alltid så vacker. Tyvärr...
Men först vill jag tacka alla er som besöker min blogg, av vilken anledning det än är. Den har blivit väldigt populär med årens gång, vilken är otroligt roligt. Just nu när jag skriver detta, har bloggen ca 352 000 besök, vilket jag är mycket stolt över. Jag skriver inte bloggen för att få kommentarer, få "likes" eller för att bli populär själv. Det är inte viktigt för mig. Jag skriver i bloggen för att nå ut med budskap och kunskap, och för att kunna inspirera andra. Det gör jag genom att bara vara mig själv, den människa jag är. Jag ser mig själv som en eldsjäl, som sprider budskap, kunskap, vänlighet, omtanke, medmänsklighet och kärlek. Och jag ser mig själv som någon som kan inspirera andra, och skänka hopp. Det är mitt mål, min mening med mitt liv...så som jag ser det. Och på detta sätt når jag ut till väldigt många...därför är bloggen viktig för mig. Så tack alla ni som besöker den, vare sig ni läser det jag skrivit, kollar på bilder eller lyssnar på musiken - eller allting. Och till er som alltid gör återbesök - thank you so much!
Min biologiska pappa Dennis, fanns bara i mitt liv dom första åren till att börja med. Sedan separerade han och mamma när jag var 2-3 år gammal. Han var alkoholist och drogmissbrukare, och när han och mamma träffades, hade han precis suttit i fängelse en tid. Han höll ju på med droger en hel del, och tillhörde mycket den småkriminella världen.
Mamma som också var missbrukare, bodde med honom i Angered i Göteborg, när jag föddes. Han hade en dotter sen innan, Maria (min halvsyster) som han och hennes mamma hade förlorat vårdnaden om och som hade blivit placerad i fosterhem. Jag och Maria träffades en del när jag var liten, hon kom ibland och hälsade på oss.
Miljön jag bodde i med mamma och min pappa, var inte så bra (vilket säger sig självt). Pappa var full nästan jämt, så till den grad att han ibland fick delirium (hallucinationer). Mamma var också påverkad, fast inte så mycket att hon inte fungerade. Vårt hem var ofta fullt av mammas och pappas "fyllekompisar", det var stökigt och bråkigt, alkoholburkar och flaskor överallt, och mamma brukade nervöst springa omkring och "plocka upp skräp och annat". Ingen betyggande miljö, om man säger så.
Pappa kunde bli våldsam, och misshandlade mamma ibland på fyllan. Det var nåt jag då såg och hörde. Har starka minnen av det, trots att jag var så liten. Men dom älskade varandra mycket, det märktes och syntes också. Som så ofta i dysfunktionella och våldsamma relationer, går det hand i hand.
Men jag tillbringade väldigt mycket tid hos min mormor och morfar, som blev "a safe place" för mig att vara på, när det var bråkigt hemma. Dom tog hand om mig, nästan som att jag var deras eget barn, när jag var där.
När jag var 2-3 år, så separerade mamma och pappa. Exakt varför vet jag inte, men det kan man ju lista ut ändå. Det hade helt enkelt blivit en ohållbar situation, och dom kunde inte leva ihop längre. Dom var inte gifta, så det underlättade nog en del i deras separation.
Efter det försvann pappa i stort sett, såg inte till honom mer än ett par gånger till, vad jag kommer ihåg. Sen försvann han, och mamma gick vidare. Hon träffade en rad olika män och var tillsammans med dom, korta eller längre perioder. Dom var alla också missbrukare, och våldsamma, med en fot i den småkriminella världen. Hon fick några barn till med ett par av dom, så jag fick några syskon. Vi ska inte gå vidare in på mer om det just nu, livet med mammas andra män, har skrivit om det livet tidigare. Och kan skriva om det igen - men inte idag. Utom ett undantag.
När jag var 9 år träffade mamma en annan man, Kent. Dom blev tillsammans, gifte sig efter ett par år, fick två barn tillsammans, och han var den enda bra mannen mamma har träffat. Han blev en stabil och trygg pappa till både mig, och mina andra syskon. (Och är det än idag, han är fortfarande allas vår trygga, fina pappa, och kommer alltid vara.) Nu var vi fem barn total i vår familj. Mamma och Kent köpte ett hus i Nol i Ale kommun, och vi flyttade dit. Så levde vi ganska bra under några år. Mamma missbrukade inte lika mycket längre, och hon och Kent var lyckliga. Och livet var relativt stabilt för oss barn. I några år iallafall.
När jag var ca 11 år, så ringde telefonen en dag och mamma svarade. Hon pratade ett tag, och ropade sen på mig och sa att det var telefon till mig. När jag tog luren och frågade vem det var - ja då var det min pappa, Dennis, som ville prata med mig! Helt bara sådär! Efter så många år av total tystnad. Jag var ganska chockad...
Men jag pratade med honom en stund. Han ville träffa mig, för han hade börjat få ordning på sitt liv nu, sa han. Han var numera nykter alkoholist sen några år tillbaka, han var med i Länkarna (som är en nykterhetsförening för nyktra alkoholister), och han ville ha kontakt med sina barn igen. Så vi bestämde att vi skulle träffas.
Så vi började träffas, försiktigt i början, och efter ett tag hade vi långsamt och trevande börjat hitta tillbaka till varandra igen. Jag hade så många frågor; var hade han varit i alla dessa år, varför hade han inte hört av sig? Han ville inte svara på det, utan sa att han skulle svara på dom sakerna när jag blev äldre. Och det var väldigt frustrerande för mig, att inte få veta. Men jag godtog det, och fokuserade på nuet med honom istället. Vi gjorde mycket saker tillsammans, träffades ofta och hade trevligt. Jag sov ofta över hos honom och trivdes där, även om han hade en väldigt liten och "schabbig" lägenhet. Han bodde då på Hisingen i Göteborg.
Han hade en båt, som han älskade. Han höll nästan jämt på med den båten. Det var en liten fin träbåt, med ruff och så, så det gick att sova i den. Vi åkte en gång med hans båt ut till Hönö, i Göteborgs skärgård, sommaren -93. Länkarna hade där ett "sommarhus" som man kunde semestra i, och Dennis brukade ha båten där på somrarna. Där var vi på semester i två veckor, han och jag. Det var jätteroligt, och vi åkte ofta med båten.
Så vi trivdes tillsammans, Dennis och jag. Jag kallade honom inte pappa då, för han hade inte "blivit pappa" för mig ännu - Kent var ju min pappa då, och jag såg honom som pappa mer än vad jag såg Dennis som pappa. Ofta förstod inte Dennis den fina gränsen, mellan att både vara "pappa" och "inte pappa" till mig, utan klampade in med stora steg och skulle spela rollen som pappa, bestämma över saker och så angående mig, som han inte hade rätt att göra än. Jag tror det var väldigt svårt för honom, att förstå. Men han och Kent kom bra överrens, och jag vet att Dennis var jättetacksam mot Kent för att han var en sån bra förälder till mig, och tog hand om oss alla så bra.
Och Dennis var nykter under dom åren vi umgicks då - faktiskt. Såg honom bara full en gång, när han hade tagit ett återfall. Det var lite obehagligt och jobbigt, men han skämdes så över det, att det hände inte igen att han visade sig full för mig.
Dennis tog fler och fler återfall tillslut, han drack mer och mer. Tyvärr blev det så... Dom gånger han var i en "återfalls-period", så brukade han ringa till mig och säga att vi inte borde träffas på ett tag, tills han "blev bättre". För han ville inte att jag skulle se honom i det skicket. Det var jobbigt för mig att höra, men jag förstod och var tacksam över att han tog sådan hänsyn till mig.
De sista året innan han dog, såg jag inte mycket av honom. Bara två-tre gånger kanske. Han hade trillat dit på alkoholen ordentligt. Och han mådde så dåligt över det, och skämdes så, men han kunde inte få kontroll över det igen.
Påsken -98, när jag var 19 år, fick jag beskedet, mitt under påskmiddagen hemma hos mormor och morfar, att Dennis hade dött. Det var en jättechock för mig, det tog andan ur mig. Jag hade inte kunnat träffa honom på flera månader, och jag hade sett fram emot att få träffa honom igen. Och så poff, så var han borta.
Jag fick veta hur det hade gått till. Det hade börjat brinna i hans lägenhet, och han hade dött av röken. Utredningen som gjordes efter olyckan, för det räknades som en olycka, visade att han tydligen i fyllan hade somnat med en cigarett i sängen, det hade tagit eld, och det hade börjat brinna i hela lägenheten. Han hade vaknat, och i panik tagit sig in i badrummet för att hämta vatten att ösa på elden, men hade andats in för mycket rök, så han dog inne i badrummet, rökförgiftad. Men dom sa att det var som att somna in, så han led iallafall inte när han dog.
Det var den 10 April 1998, och han hade precis fyllt 50 år.
Jag och morfar gick på Dennis begravning sen. Min äldre syster Maria, Dennis andra dotter, var där också med sin sambo, och några i min pappas släkt, några av hans syskon och vänner. Maria var gravid då också, och var helt förstörd för nu skulle inte vår pappa få träffa sitt första barnbarn. Jag minns inte så mycket av begravningen och mottagningen efteråt, om jag ska vara helt ärlig. Jag tror jag var i chock, allt var ganska luddigt för mig. Men jag var helt knäckt jag med. Jag skulle ta studenten om några månader och Dennis hade glatt sig så för att kunna vara med...men nu kunde han inte få det. Det gjorde mig också mycket ledsen.
Åren efter sörjde jag väldigt mycket. Det var svårt att acceptera att han inte fanns längre, att det inte skulle bli mer än så....och att det var så mycket som aldrig blivit sagt mellan oss, så många frågor jag inte kunnat få svar på. Det var tungt att bära på, väldigt tungt. Men bara ett par år efter att Dennis dött, så dog min mamma, det var vintern år 2000. Och det knäckte mig på riktigt, för mamma och jag stod varandra så nära som två människor kan göra. Då fick jag fullt upp med den sorgen. Och allt i mitt liv sedan dess, har mer eller mindre handlat om mamma och sorgen efter henne. Har skrivit väldigt mycket om henne i bloggen. Min mamma var hela mitt liv.
Därför tyckte jag det var dags att min pappa Dennis också fick uppmärksamhet, och få bli pratad om och få bli hylllad på det sättet jag kan göra.
Jag och min syster Maria hade inte så mycket kontakt vid den tiden av våra liv, när vår pappa levde. Vi hade ju inte växt upp tillsammans, utan bara träffats sporadiskt som barn. Men vi fick kontakt senare i livet som vuxna, och har nu världens bästa systerrelation! Hon är en av dom viktigaste personerna i mitt liv för mig nu! Vi minns båda, med både glädje och sorg, våran pappa. Vi hade väldigt olika relationer till honom när vi växte upp, ända till hans död, hon kände honom bättre än vad jag gjorde - men vi älskade honom lika mycket båda två, och saknar honom lika mycket. Och jag vet att han är "på andra sidan" och ser oss och är sååå stolt över sina båda döttrar!
Här nedan kommer jag lägga in en låt och några bilder, som hyllning till pappa. Låten heter "The Living Years" av Mike & The Mechanics. Det är en av mina favoritlåtar, och passar väldigt bra här, för den handlar om en komplicerad relation till en pappa som dör, och den handlar också om att vi alltid borde säga till dom vi älskar att vi älskar dom och vad dom betyder för oss, och att vi alltid ska försöka bli sams igen om vi grälar - medan man fortfarande är i livet, innan det är för sent. Fantastiskt bra och underbar låt!
Bilden nedan på Dennis är tagen på 90-talet nångång, när han och jag umgicks. Han var fin, pappa.
"The Living Years" - Mike & The Mechanics
"Every generation,
blames the one before.
And all of their frustrations,
come beating on your door.
I know that I'm a prisoner
to all my father held so dear.
I know that I'm a hostage
to all his hopes and fears.
I just wish I could have told him,
in the living years.
Oh, crumpled bits of paper,
filled with imperfect thought.
Stilted conversations,
I'm afraid that's all we've got.
You say you just don't see it,
he says it's perfect sense.
You just can't get agreement,
in this present tense.
We all talk a different language,
talking in defence.
Say it loud, say it clear.
You can listen as well as you hear.
It's too late when we die,
to admit we don't see eye to eye.
So we open up a quarrel,
between the present and the past.
We only sacrifice the future,
it's the bitterness that lasts.
So don't yield to the fortunes,
you sometimes see as fate.
It may have a new perspective,
on a different day.
And if you don't give up,
and don't give in,
you may just be okey.
Say it loud, say it clear.
You can listen as well as you hear.
It's too late when we die,
to admit we don't see eye to eye.
I wasn't there that morning,
when my father passed away.
I didn't get to tell him,
all the things I had to say.
I think I caught his spirit,
later that same year.
I'm sure I heard his echo
in my baby's new born tears.
I just wish I could have told him,
in the living years.
Say it loud, say it clear.
You can listen as well as you hear.
It's too late when we die,
to admit we don't see eye to eye.
