Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2020)
>>


Wings on fire.

Jag är i kris just nu, mår riktigt jäkla dåligt. Av många orsaker, vissa kan jag prata om och vissa inte, men jag håller på att gå sönder inuti.

Jag slits isär, min egen vilja sliter mig åt ett håll och andras viljor sliter mig i hundra olika andra håll. Hur ska jag kunna hålla ihop mig själv? Jag vill så väl och jag gör mitt bästa - men det spelar många gånger ingen roll.  

Jag öppnar mig, släpper in känslor i mitt hjärta - och för vad?

Jag hjälper, stöttar, ger råd, visar kärlek och omtanke, ger av min tid, och ger av min energi när jag nästan inte har någon, och offrar mig själv. Ofta är det som att slänga pärlor för svin - ett uttryck som typ betyder att det är helt meningslöst. Vissa visar naturligtvis tacksamhet, och omtanke och kärlek tillbaka, och det är jag extremt tacksam för - men så många andra bara tar det för givet, ställer orimliga krav, sviker och sårar, och utnyttjar att jag är så godhjärtad. Det sårar och det gör så fruktansvärt ont, så jag har inte ord för det. Ändå fortsätter jag. Varför? Jo, för att det är den människa jag är. Jag kan inte plötsligt "byta ut" den jag är för att folk sviker - jag måste hålla mig sann till mig själv.

Men min gloria hänger nu på sned och är nära att trilla av, och mina vingar brinner - så jag kan snart inte längre vara den "ängel och hjälpare" jag alltid varit. Folk tar för givet att jag alltid kommer kunna vara det, den hjälpande, den stöttande, den självuppoffrande, utan att dom ger tillräckligt tillbaka för att jag ska kunna orka med. Och sen händer det ibland att jag blir anklagad för att inte "stötta och bry mig tillräckligt".

Om jag blöder, blöder jag för andras skull, om jag får svårt att andas, är det för att jag ger andra mer syre, om andra faller så brer jag ut mina utslitna vingar och lyfter upp dom igen, och om jag tar slut så är det för att jag offrar mig själv för andras skull. Borde jag göra det? Dom flesta tycker nog definitivt inte. Men för mig är det något självklart och naturligt, jag har alltid levt så. Jag känner inte till något annat sätt att leva, nåt annat sätt att vara.

Men på något sätt måste jag hitta styrkan att säga stopp, sätta gränser, säga nej ibland, säga ifrån när jag blir dåligt behandlad, och stå fast i den övertygelsen - om jag inte hittar ett sätt att göra det, så vet jag inte hur länge mitt sinne och mitt hjärta orkar med. Jag har blivit lite bättre än jag har varit förr i tiden, men inte i närheten såpass bättre på det som jag borde bli.

Jag har alltid trott att kärlek och omtanke och förståelse fixar allt. Att om jag bara visar tillräckligt mycket av det, alltid, oavsett, så kan allt lösas. Naivt av mig, jag vet. Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte alltid hjälper. Många lever i en annan verklighet, där kärlek och omtanke faktiskt kan misstolkas som något som är det motsatta, att man vill dom illa istället. Det har jag märkt många gånger. Då spelar det ingen roll, för när jag säger orden "jag älskar dig" till någon i den andra verkligheten, så är det orden "jag avskyr dig" som dom hör. Om jag säger "jag bryr mig om dig och vill ditt bästa", så är det orden "jag skiter i dig och du är dum i huvudet" som dom hör. Och det är den enda sanningen för dom, inget man säger kan övertyga om att så inte är fallet. Så, vad gör man? När man till slut inser att man om och om igen stångar sig blodig mot en vägg, hur skadad måste man bli innan man inser att det inte hjälper att fortsätta? Jag måste vara ganska trög, för jag har fortfarande inte riktigt fattat, och jag har stångat mig själv till döds, många gånger om, mot den där väggen. Nu är jag så skadad, så det är ett jäkla mirakel att jag kan röra mig och prata. Och väggen, den är täckt av blod och hjärnsubstans och andra rester av min kropp. Den går aldrig att få ren igen.

Så, när ska jag sluta, och fatta att det i många fall inte går, att det inte hjälper det jag gör då, att det är meningslöst att fortsätta försöka? Jag börjar väl långsamt, långsamt fatta det nu. Jag är väl så trög som jag tydligen är, för att halva min hjärna fortfarande sitter fastkletad på den där väggen, därför kan jag inte tänka klart.

Just nu är jag i upplösningstillstånd. Min hjärna har slutat fungera, och jag bara reagerar rent känslomässigt. Jag känner en oerhörd sorg, hopplöshet, besvikelse, trötthet och galenskap, blandat med lite hoppfullhet ändå, och lite tro på att jag kanske kan. Det är ett kaostillstånd som råder.

Vet inte hur länge jag kommer känna så här, må så här. Det beror lite på. På andra människor, på omständigheter, på mig själv. Mest på mig själv faktiskt. Det är jag som måste bestämma mig och göra dom förändringar som krävs. Och hur lång tid det kan ta, ja det vette katten.

´Cause I´m burning, my wings are on fire....

 

 

 

 

 


       
21 Maj 2017  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida