I min morgontidning fanns häromdagen dödsannonsen för en man jag har älskat. Det har blivit onödigt många som har försvunnit dom senaste åren, och ingen av dom har ens hunnit fylla åttio. Jag antar att man skulle kunna tyda det som att män som har varit tillsammans med mig löper en förhöjd risk att dö i förtid. Det enda undantaget hittills var mannen som körde butiksbussen på östra Öland på sjuttiotalet. Han blev närmare nittio. Å andra sidan var jag inte mer än tolv när jag var förälskad i honom, så det kanske inte räknas riktigt. Han var i min pappas ålder. Jag har inte träffat mina gamla kärlekar på många år när jag läser dödsannonserna, så egentligen känner jag mig nästan närmare dom när ingen vet var dom finns längre. Den senaste som dog gick jag här och småpratade med, när jag hörde ett ljud från sovrummet. När jag tittade in genom dörren gled snurrstolen vid datorn sakta runt ett halvt varv. Om någon har en annan teori om varför än att min vän ville visa att han hörde mig, så är det ingenting jag är intresserad av att få veta. Tatueringen nedan tycker jag vore klart personlig och illustrerar läget väl, men dom jag har beskrivit den för verkar tycka att jag är lite morbid.