Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Mer om Psykisk ohälsa...och om Tim Bergling.

Jag har kommit in i en dålig period igen nu. Känner mig mer nedstämd, trött och ledsen.

När jag går in i en depression blir jag som förlamad, fast på insidan. Allt inom en stannar upp, och då blir det att man inte orkar saker rent fysiskt heller. När insidan blir paralyserad, så blir man det fysiskt också, och orkar därför knappt röra på sig. Enkla vardagliga saker som att laga mat, diska, och att bara ta sig ur sängen, blir nästan till omöjligheter. Man drabbas av panikångest bara av att tänka på att behöva göra vissa saker, hur enkla dom än är. För att inte tala om att träffa folk, det ger en nästan ett nervsammanbrott. Det är ett väldigt jobbigt tillstånd att befinna sig i.

Man måste sätta på sig en "mask" när man umgås med eller pratar med andra människor, en mask för att dölja hur man mår. Det gör man automatiskt, men det tär på en oerhört. Jag har gjort så i hela mitt liv, alltid haft "masken" på, tills jag till slut inte orkade det längre. Det var då jag drog mig undan från folk, och valde att vara för mig själv. Mycket lättare så.

Så många människor som inte drabbats av depressioner och ångest förstår det inte. Och kan man egentligen klandra dom för det? Nä, naturligtvis inte. Det är samma med andra saker, om man inte haft eller har cancer, så kan man inte veta hur det känns för någon som har det. Det är ganska ju självklart. Men det finns en skillnad i förståelse. Det kanske inte går att förstå HUR det känns, men man kan förstå ATT det känns. Stor skillnad.

Om man inte vet HUR det känns att ha till exempel cancer, så kan man ju ändå förstå ATT det måste kännas förjävligt, och hemskt, och att det påverkar en människa på så många plan, och att den människan måste gå igenom enorma svårigheter för att bli friska, om dom ens blir det. Döden väntar för många av dom. Och det måste ju alla kunna relatera till, möjligheten att kunna dö, för alla kan dö, alla gör det så småningom, ingen är skonad.

Så borde det också vara med psykisk ohälsa, depressioner, ångest, och andra typer av psykiska tillstånd. Dom som inte har upplevt det kanske inte förstår HUR det känns, men dom borde kunna förstå ATT det måste kännas förjävligt! Och att det inte är lätt att leva med, eller ta sig ur det.

Men många är så trångsynta, och kan bara tänka ur sitt eget perspektiv. Jag menar, om dom som är överviktiga och äter för mycket, tänker många: "Det är väl för fan bara att sluta äta och börja träna, så löser sig det problemet. Vad fan gnäller dom för?!" Så resonerar såååå många människor. (Som naturligtvis inte har det problemet då).

Det dom måste förstå, är att om man mår dåligt psykiskt och känslomässigt, så har mat, läsk, socker och andra onyttigheter, samma effekt som alkohol och droger - det lugnar och dövar en och dämpar ångest, för stunden. För socker är en drog, är man sockerberoende, så är det nästan värre än alkohol-och drogberoende. Och det blir en ond cirkel, som är MYCKET svår att ta sig ur. Man mår dåligt för att man är överviktig, man lindrar den känslan för stunden med mer mat och socker, så mår man dåligt att att man precis vräkt i sig allt det onyttiga, får ångest av det, och måste lindra det igen, med mer mat och socker....och så fortsätter det, oavbrutet, hela tiden.

Om man ska kunna gå ner i vikt och förbli hälsosam, så är det inte bara själva vikten man måste ta itu med. För även om man går ner en jäkla massa kilon, så har man fortfarande sina känslomässiga och psykiska problem kvar, man måste ta tag i den biten med och lära sig ett helt nytt sätt att "trösta sig själv" när man mår dåligt, utan fet mat och socker. För man har ett beroende, av socker. Beroendet har många lager, många djup, många perspektiv, och man måste ta itu med det på alla plan, precis som alla beroenden. Annars hjälper det inte att gå ner en massa kilon i vikt. Hittar man inte genom hårt arbete med sig själv, ett bättre sätt att hantera sitt psyke och sina känslor, så går man upp igen i vikt jäkligt snabbt.

Sockerberoende är precis som alkohol-eller drogberoende. Om man är alkoholist, hjälper det inte med att "bara sluta dricka". Man måste ta itu med beroendet psykiskt och känslomässigt också, annars blir man aldrig av med beroendet. Samma med droger. Samma med socker.

Jag tar upp detta med övervikt och sockerberoende speciellt för att det dels hamnar inom kategorin psykisk ohälsa, och dels för att det finns en oerhörd oförståelse i samhället när det gäller just detta. För vem tar sig tid och ork att verkligen försöka förstå det på djupet? Mycket lättare att bara förakta "dom tjocka", döma dom och kritisera dom...än att med empati och medkänsla försöka förstå problemet på riktigt. Inte sant....?

Pyskisk ohälsa överhuvudtaget är något som fortfarande är tabu, och "fel", i vårt samhälle, över hela världen. Varför?

Varför kan man bättre förstå och ha sympati för någon som brutit sitt ben och går med gips, än det är att förstå och ha sympati med någon som är deprimerad och har ångest? Varför? Egentligen är det ingen skillnad. Den enda skillnaden är att vissa problem är synliga, och andra problem är osynliga. Det borde inte vara någon skillnad i hur man bemöter det, men det är det.

Jag vet det, och andra som har problem med psykisk ohälsa vet det (vilket är många, många fler än man kan tro) - men andra "friska", "vanliga" människor fattar det inte. Dom kanske inte fattar HUR det kan kännas, men dom borde kunna förstå ATT det kan kännas och vara jävligt hemskt. Det tycker inte jag är för mycket begärt.

Jag sörjer för Tim Bergling, "Avicii", som dog nyligen så ung, något så fruktansvärt! Han visste hur det var att leva med psykisk ohälsa, som också tog sig uttryck i fysiska problem. Han om någon visste! Har man sett dokumentären om honom, som finns på svtplay, så förstår man vilken OERHÖRD press han levde under, vid så unga år. Han uttryckte vid så många tillfällen i dokumentären hur dåligt han mådde, att han inte orkade med pressen, att det skulle ta livet av honom till slut att fortsätta med spelningarna och turnerandet - men möttes av oförståelse, kylighet, och tjat om pengar och åtaganden - och pengar, pengar, pengar. För för många av dom han jobbade för, var han bara en pengamaskin. Ingen hänsyn togs till honom själv, själva personen bakom artisten Avicii, själva Tim. Honom glömde man bort, struntade i. Bara artisten Avicii spelade nån roll, och hur mycket pengar han drog in.

Det är hjärtskärande att se honom kämpa sig igenom turnerandet, när han hade drabbats av bukspottkörtelinflammation och problem med gallblåsan och andra besvär, genomgick operationer, blev satt på starka smärtstillande mediciner på grund av den oerhörda smärta han hade efteråt - och ändå tjatades det på honom om turnerandet, pengar, och åtaganden. Ingen sympati här för att han precis hade opererats och hade oerhörda smärtor, och gick på så starka smärtstillande att han knappt kunde hålla sig vaken - nej ut och fortsätta turnera och göra spelningar skulle han, han måste ju dra in pengar, pengar, pengar, pengar!

Han var för ung då för att förstå vilka gränser han själv hade rätt att sätta, och det utnyttjades. Han älskade sitt jobb, att skapa musik, och ville vara alla till lags, för sådan var han som person. Och han arbetade non-stop, för att hinna med i pressen av det han måste göra, och det bidrog till enorm stress för honom, men han ville ju vara alla till lags, sina fans, och dom han arbetade för. Så han satte själv aldrig stopp, han visste inte hur. Förrän han började drabbas av så svårt ångest och panik att han kände att han kommer dö om han inte slutar. Då först förstod han på riktigt att han måste sätta stopp, och hittade styrkan att göra det. Det var då han bestämde sig för att sluta med spelningar, sluta med turnerandet, och det gjorde han år 2016. Det mottogs inte väl på många håll, men det var för att fansen inte visste om utsträckningen av hans problematik, och vissa av dom som han arbetade för såg en stor inkomst försvinna helt plötsligt. Men han fattade rätt beslut. Och han började få mer lugn och ro i sitt liv, i sig själv.

Vad som orsakade det oerhört tragiska och hemska att han tog sitt liv nyligen bara 28 år gammal, den 20 april, är inte helt klart. Men man kan ju förstå att det hängde ihop med hans ångest-och depressionsproblematik, och att han kanske var rädd för att han skulle behöva pressas till att gå tillbaka till det liv han levde förut, i rampljuset med den oerhörda pressen, spelningar och turnerande, ett liv som han inte ville leva och som han inte orkade med. Det är troligt. Men man kanske egentligen aldrig får veta. Han hade nog sina demoner inombords, som han inte kunde bli kvitt, hur mycket han än försökte. För när man har det, så spelar det ingen roll att man har kändisskap, pengar i överflöd och lyxliv - för det skapar ingen ro på insidan, för det är yttre saker. Mår man dåligt på insidan, kan man bara läka det från insidan ut, inte från utsidan in. Allt materiellt som man omger sig med, kan inte läka såren inombords, det måste komma inifrån en själv. Och det kan ta lång tid att förstå det, och kunna göra det - om det alls är möjligt. Vissa mår så dåligt och har sån smärta inombords, att man inte står ut, klarar inte av att vänta den tiden läkning kräver, eller förstår att det är möjligt - utan väljer att avsluta sitt liv. Vilket är hemskt och sorgligt, hjärtskärande och fruktansvärt på alla sätt...men man ska inte döma det, bara vara väldigt ledsen för den personens skull och dom anhöriga, och försöka förstå att den personen helt enkelt inte orkade mer. 

Av det man kan lära sig om Tim Berling som person av dokumentären om honom, är att han var en introvert person, som vid väldigt ung ålder tvingades till att bli extremt extrovert, på grund av att han blev så stor som artisten Avicii. Och att tvingas till att vara en extrovert person när man egentligen är introvert, det är oerhört svårt, och sliter ut en någon så fruktansvärt, för det går emot ens egen natur. Jag vet, för jag är likadan. Sedan verkade han vara en väldigt känslig, ödmjuk, blygsam. jordnära kille, som bara ville få skapa musik och vara mest "bakom kulisserna". Han gillade inte att stå i centrum, stå i rampljuset, för det gillar inte introverta. Ändå var det exakt det han tvingades göra, på en så stor skala så det nästan är ofattbart! Han hade inte förstått själv vid så ung ålder, att han var en introvert person, och att han gick emot sin egen natur, det kom längre fram när han började lära känna sig själv bättre. Då började pusselbitarna falla på plats för honom, om sig själv, och det var också då han började kunna sätta gränser bättre.

Dokumentären är både underbar och väldigt ledsam att se. Den är underbar för man får lära känna honom, och se honom arbeta med det han älskade, han var ett musikaliskt geni, och se honom utvecklas både som artist och som människa - men väldigt ledsam för att man fick se honom kämpa så, kämpa i motvind, med något han själv inte kunde se och förstå, och inte många andra omkring honom heller kunde se och förstå. Han blev inte sedd, han blev inte hörd, han blev inte erkänd som människan bakom artisten Avicii, som Tim. Han var bara Avicii. Tim glömdes bort. Till och med av honom själv. Men han kom ihåg sig själv till slut, och förstod vad han måste göra, för sig själv. Och det var fantastiskt att se!

Bara texten till hans låt "Wake Me Up", säger så mycket, om hans problematik, om hur han mådde, den nivån i livet han var på, om hur han såg på sig själv, både som artisten Avicii, och som Tim. Lyssna noga på texten nästa gång du hör låten, lägger in den här nedan. Han satte verkligen ord på känslorna inom honom, i en fantastiskt låt, som blev en superhit hela världen över. Så många älskade låten, jag också, men så få förstod vad den egentligen handlade om, även jag.

Se dokumentären "Avicii: True Stories" på svtplay, och se honom som människan Tim Bergling. Inte bara som artisten Avicii. För han var så mycket mer än det. heart

https://www.svtplay.se/video/17478602/avicii-true-stories

 

Chris Kläfford sjunger" Wake Me Up" i nyhetsmorgon, som en hylling till Tim Bergling. Underbart framförd! 

"Wake Me Up" - Avicii (här framförd av Chris Kläfford)

"Feeling my way through the darkness,
guided by a beating heart.
I can't tell where the journey will end,
but I know where to start.

They tell me I'm too young to understand,
they say I'm caught up in a dream.
Well, life will pass me by if I don't open up my eyes,
well, that's fine by me.

So wake me up when it's all over,
when I'm wiser and I'm older.
All this time I was finding myself, and I,
didn't know I was lost.

I tried to carry the weight of the world,
but I only have two hands.
I hope I get the chance to travel the world,
but I don't have any plans.

I wish that I could stay forever this young,
not afraid to close my eyes.
Life's a game made for everyone,
and love is a prize.

So wake me up when it's all over,
when I'm wiser and I'm older.
All this time I was finding myself, and I,
I didn't know I was lost.

I didn't know I was lost....

So wake me up when it's all over,
when I'm wiser and I'm older.
All this time I was finding myself, and I,
I didn't know I was lost.

I didn't know I was lost...."

 

 

 

 

 

 


       
27 April 2018  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida