Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Reflektion.

Hej igen på er!

Har fortfarande en dålig period nu, men jag försöker ändå få gjort lite saker som måste göras. Det skapar ångest, men jag försöker att tänka positivt, och jag känner ändå en lättnad när det är gjort. Jag anstränger mig för att göra så mycket som möjligt dom dagar som är "bra", även om det inte är så mycket egentligen. Men jag är iallafall glad för dom få dagar som är bra.

Ofta önskar jag att jag inte kände så mycket känslor hela tiden, vad mycket lättare livet hade varit då. (Inbillar jag mig iallafall.) Men jag är ju en känslomänniska och en HSP, (Högkänslig Person), med hela nervsystemet utanpå kroppen, vilket gör det väldigt svårt att hantera livet överhuvudtaget.

Tidigare i mitt liv kunde jag döva en del av det med värktabletterna jag tog då, Citodon, som innehålller kodein (liknande morfin), och då var det mycket lättare att hantera allt. För jag blev avtrubbad, både psykiskt och känslomässigt, och då fick jag mer energi och ork, just för att alla jobbiga känslor och ångesten vad dövad då. Att gå omkring och bära på mycket ångest, att ha svåra depressioner, och ha mycket känslor hela tiden, det tar något så fruktansvärt med energi av en, och är mycket tungt att bära på. När allt det då trubbas av och dövas, då får man automatiskt mer energi - även om det är en slags "konstgjord" energi. Men nu äter jag inte dom värktabletterna så mycket längre, utan tar dom i väldigt liten dos numera, vilket inte trubbar av en ett smack. 

Mitt arbete med mig själv under åren har, förutom att trappa ner på just dom värktabletterna, inneburit att jag har varit tvungen att hitta andra sätt att hantera min ångest och depressioner på, och hantera och klara av att bära på och hantera alla mina känslor. Det har varit MYCKET svårt, ska jag säga. Jag har fortfarande inte hittat ett sätt som är lika effektivt som att döva det med värktabletterna jag tog. Känner man en ångest och en smärta inombords som gör så ont så att du vill dö, då kan man inte bara "tänka bort det", tro mig! Ändå är det så många som är övertygade om att det är så det funkar, och då ger personer som mår dåligt kritik för att vara "svag" och inte ha "rätt viljestyrka". My God, så enfaldigt.... indecision

Ibland när jag är iväg på olika ärenden, och åker eller går förbi andra människor, och ser alla omkring mig rusa ärenden, sitta med vänner och njuta i solen på caféer, på parkbänkar eller på gräsmattor, leva sina liv....så känner jag en sorgsenhet inom mig, för jag känner och upplever så starkt att jag inte hör hemma i den världen, den världen och den verklighet alla andra befinner sig i. Jag står utanför och tittar in, för jag lever inte där. Jag har inte orken, lusten, viljan eller kapaciteten att göra det. Jag lever i min egen värld, isolerad, i ensamhet - men det för att jag själv har valt att göra det. Och jag har valt att göra det för att jag inte klarar av att leva i samma verklighet som alla andra, jag har inte orken, för jag fungerar inte på den nivån...inte på långa vägar. Det absolut lättaste sättet för mig att leva överhuvudtaget, är att leva som jag väljer att leva nu, ensam, i mitt hem, isolerad, utan måsten och krav, både från mig själv och från andra. Det är det enda sättet jag kan existera. Tragiskt, men sant.

Det jag gör är att bara överleva, jag lever inte. Det är stor skillnad mellan att leva och att bara överleva. Jag vågar inte leva på riktigt, jag orkar inte, och vet inte hur man gör. För jag har alltid varit i "överlevnadsläge", det är så jag klarat av att leva mitt liv. Det är svårt att bara skifta läge, när det lugnat sig omkring en. För överlevnadläget, så kallat "fight or flight-mode", det är alltid påslaget. Det sitter i ryggmärgen, när man bara levt på det sättet och inte känner till något annat. En dag kanske jag kommer kunna leva på riktigt, men jag vet inte när, och jag vet inte hur....jag vet inte ens om jag har förmågan. Och det är så mycket lättare att bara vara för mig själv, för då behöver jag heller inte tänka på hur jag påverkar någon annan.

Och då är det väl en jäkla tur att jag trivs så bra med att vara ensam, vara för mig själv. Jag har alltid varit sån, sedan jag var barn har jag trivts med att vara för mig själv mest. Andra fick nästan dra ut mig att göra saker, hitta på roligheter. Jag ville helst vara själv, läsa böcker eller leka för mig själv. Jag hade ju alltid vänner, i vilken ålder jag än var i, så jag har aldrig varit helt ensam - jag har bara valt att vara själv för det mesta.

När jag kom in i tonåren, så förstod jag ganska snabbt att om jag ville kunna leva ett roligt och tillfredställande liv, så skulle jag vara tvungen att dra mig ur min egen bubbla, umgås mer med andra, och bli mer social. Så jag gjorde det, även om det egentligen inte var jag.

Så jag började hänga mer med mina vänner, gå ut med dom på dansställen och på fester, träffa killar och vara med dom, och leva som andra "normala" ungdomar. Jag gick sedan automatiskt in i ett extremt socialt beteende, utan att direkt vara medveten om det själv, och skapade mig en roll, som den übersociala, käcka, pigga, roliga tjejen...en slags mask jag satte på mig för att passa in bland alla andra. Till slut hade jag glömt min riktiga natur, som den blyga, tillbakadragna person som föredrog ensamhet - och började själv tro på att mitt riktiga jag var den glada, sociala, käcka personen. Att vara i den rollen var också ett effektivt försvar, för genom att vara den personen så kunde jag dölja oerhört bra att jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt och känslomässigt - för alla gick på mitt spel. Och varför skulle dom inte göra det? Man tror på det man ser, och ser man en glad, käck person som alltid har ett leende på läpparna, så antar man automatiskt att det är en person som mår bra. Just därför är det ett väldigt bra försvar. För, för det jag upplevt i livet, och så som mitt liv såg ut egentligen, ville jag inte att folk skulle veta, eller förstå pågick. Jag ville bara få vara en "normal ungdom", en "normal människa". Och då var jag tvungen att låtsas, att spela en roll.

Att jag gått igenom oerhört svåra trauman som litet barn, där jag blev misshandlad, torterad och sexuellt utnyttjad av en man mamma var gift med då, som skulle föreställa min "styvfar", och vilken skada det hade gjort mig - det ville jag INTE skulle märkas. Att jag levde med en mamma som var missbrukare från det att jag föddes, och vad det innebar att ha en förälder i svårt missbruk och allt man är tvungen att uppleva relaterat till det, och hur det skadat mig - det ville jag INTE att det skulle märkas det heller. Och hur allt det jag genomgått och genomgick hade gjort mig så väldigt trött inombords, och gammal i förtid, och den smärta och förtvivlan jag gick och bar på - det ville jag ABSOLUT INTE skulle märkas. För det skulle i mina ögon göra mig "onormal" - och det ville jag förhindra till varje pris.

Så jag fortsatte att låtsas, att ha masken på, att spela rollen, som den übersociala, überglada, ûberkäcka personen, som alltid hängde med på allt, och alltid hade ett leende på läpparna. Som alltid följde med på alla fester och uteställen (trots att jag inte drack alkohol som alla andra), som alltid träffade killar och alltid hade nån kille som jag var med, den ena efter den andra, efter den tredje. Som försökte sköta skolan, som senare efter att ha gått ut skolan jobbade eller gick olika kurser, som alltid försökte ha saker på gång - trots att jag var helt söndertrasad inuti. Men inte visa det, aldrig visa det. För då skulle jag ju bli "den onormala".

Men till slut så höll det inte längre, det säger sig själv att det var ohållbart i längden. Masken jag alltid hade på mig började krackelera, och mitt dåliga mående började skymtas. Jag fick mer och mer ångest, och det gjorde så jäkla ont inombords, en ren fysisk smärta, av att ha hållit allt inom mig så länge. Och jag började tappa kontrollen över mig själv. Min kropp och mitt psyke sa ifrån helt enkelt, och jag hade inget att säga till om längre. Jag slutade fungera helt till slut. Jag tappade minnet till och från, jag fick andningssvårigheter, jag fick panikångest hela tiden, jag kunde tappa känseln i armar och ben, jag kunde börja gråta och hyperventilera helt plötsligt, jag kände en intensiv smärta i bröstet som aldrig gav med sig, och jag hade huvudvärk och migrän varje dag. Och det blev till slut helt omöjligt att dölja det. Jag jobbade då, och att försöka sköta sitt arbete som man ska, varje dag, när man mår så - det är helt enkelt inte möjligt. Så jag gick till en läkare, som sjukskrev mig för utbrändhet. Senare fick jag diagnosen PTSD  - Post Traumatic Stress Disorder. (Posttramatisk stress).

Det var när jag var 25 år. Och jag har varit sjukskriven sedan dess. Har inte kunnat gå ut i arbete igen. För jag slutade fungera, och jag har inte fungerat igen sedan dess. Jag har blivit bättre på vissa områden under åren, men ändå sämre på andra områden. Och jag kommer aldrig kunna fungera på en "normal nivå" igen. Men det har jag accepterat nu. Jag fokuserar på min läkeprocess, som tar tid, men det spelar ingen roll. Jag arbetar hela tiden med det ändå, på mitt sätt, i min takt.

Jag har lärt mig mycket om mig själv under åren som gått, i min läkeprocess, genom bearbetning och självinsikter. Jag har förstått nu att jag egentligen är en introvert människa, som tvingat mig själv till att försöka vara en extrem extrovert människa. Och det har inte fungerat, det har tärt och slitit på mig, och jag har långsamt förstört mig själv på det sättet. Men det var det enda sättet jag hade att "vara som alla andra", och att vara en del av gemenskapen med andra. Jag trodde att det var en bra metod, men det var det inte. Jag visste inte bättre då. Nu vet jag det.

Så nu omfamnar jag och accepterar mig själv som jag är, en introvert person som trivs med att vara för mig själv, men som kan välja att ha sällskap när jag vill och orkar. Och att min läkeprocess kommer ta tid, mycket, mycket lång tid. Tid som inte andra ha tålamod med, men som jag däremot har, som jag måste ha. Om jag inte ska köra mig själv rätt ner i graven.

Jag tar fortfarande på mig "den glada, käcka masken" när jag är i ett socialt sammanhang med andra människor, för det går per automatik och det är ändå en del av mig, och det gör att jag klarar av att vara social. Men jag orkar bara göra det korta stunder, för det tar så mycket energi av mig. Också därför håller jag mig mest för mig själv.

Jag är den jag är, och hur jag är, det måste jag få lov att vara. Precis som andra också har rätt att få vara sig själva. Men det kan ta tid att hitta sig själv, "sitt autentiska jag". Men det gör man, förr eller senare. Och då ska man inte acceptera något annat, varken från andra, eller från sig själv. smiley

Detta var mina visdomsord för tillfället. Ha det bra alla så länge!

Kram på er! heart

 

 

 

 

 

 


       
7 Maj 2018  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida