Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Das gräns is nådd!

Jag ska prata om en viktig sak nu, och det är om att nå sin gräns, nå sin gräns på riktigt. Och då menar jag nå sin gräns för att man har fått nog av saker och ting.

Jag arbetar konstant med mig själv hela tiden, på insidan, psykiskt och känslomässigt. Och eftersom det inte ”syns utåt”, så tror många att jag står helt still, och att det inte händer något med mig överhuvudtaget, att jag inte gör några framsteg med mig själv alls. Men oj, så fel dom kan ha! För jag arbetar med mig själv varenda sekund, varje dag, men på insidan.

Fine, jag kanske inte förändrar mitt liv märkbart så det syns utåt, det vill säga, blir tillräckligt bra för att kunna ”gå ut i arbete”, eller går ner i vikt och bli mer ”hälsosammare”, eller går ut oftare och träffar folk och är mer ”social”, eller att jag skaffar mig en partner och ett ”kärleksliv”. För sånt kan folk se, och då är det oftast det som spelar den största rollen, det är då folk lägger märke till en ”förändring”. Kan dom inte se eller märka av något av detta, ja då antar dom automatiskt att man står helt still, att man inte varken utvecklas eller förändras eller förbättras.

Men insidan av en då? Spelar det någon roll för folk överhuvudtaget eller? Verkar oftast inte så. Men på min insida händer massor av grejer, jag arbetar hela tiden med att reflektera, analysera, filosofera, bearbeta, få insikter, och söker hela tiden efter kunskap, vetskap och förståelse, förståelse för både mig själv, och för världen. Men att sätta detta i handling, kan ta lång tid, det är olika för alla. Oftast har folk inget tålamod, utan allt måste ske snabbt, snabbt, snabbt.

För mig handlar allt om att arbeta med mig själv på insidan, under lång tid. Det är det som är bearbetning, och bearbetning får helt enkelt ta den tid det tar. Men det räcker inte för andra. För då menar ju folk att: ”Ja men du kan ju inte bara gå omkring och ”tänka” att du ska må bättre och bli hälsosammare, du måste ju göra det rent fysiskt också! Börjar promenera regelbundet, så att du kan börja jogga sen, så att du så småningom kan springa ett lopp eller nåt. Det ser du, det är en riktig prestation! Man kan ju inte bara gå omkring och ”tänka” att man ska göra det! Det är ju inget jobb alls. Då är man bara lat!”

Ja, fast vet ni, alla är olika, förstår folk det? Alla har inte samma förutsättningar, samma förmågor, samma ork och energi, eller har blivit uppbyggda av livet på samma sätt. Är det någon som faktiskt reflekterar över det?

En person kan tänka, ”Ja men detta fungerade ju för mig, så då borde det ju rimligen fungera så för alla. Klarade jag av att bestiga berget Kebnekaise, så borde alla klara av det, bara dom ger sig fan på det! Klarade jag av att gå ner 30 kilo i vikt, så borde alla kunna klara det lika lätt. Klarade jag av att komma över en kärlek ganska lätt, så borde alla kunna det. Klarar jag av att jobba ett 40-60 timmar/veckan jobb, så borde ju alla klara det. Klarade jag av att bli vegetarian, så borde alla klara av att sluta äta kött. Klarade jag av att ”glömma mitt förflutna” och bara ”gå vidare” i livet, så borde ju alla klara det. Klarar jag av att träna 3-5 gånger i veckan, så borde alla klara det, o.s.v, o.s.v, o.s.v.

Nä, för det funkar faktiskt inte så, för, lyssna nu.....ALLA ÄR OLIKA! Och därför kan ingen människa begära att andra ska kunna klara av eller ligga på samma nivå som en själv. Det är trångsynt, mycket trångsynt. Och oempatiskt, frunktansvärt oempatiskt! My God....

Jag kan ta en MYCKET tydligt exempel, som visar min synpunkt.

Jag är helnykterist, har varit i hela mitt liv. Jag har aldrig ens smakat på alkohol, i någon form. Jag vet att det är svårt för många att tro, men så är det. Och alla som känner mig vet detta. Och för dom är det inget konstigt, för det har alltid varit så. Och detta är en principsak för mig helt enkelt, att aldrig befatta mig med alkohol. Det har mycket att göra med att jag växt upp med missbrukande föräldrar, som missbrukade både tunga droger och alkohol, och att jag då på grund av detta alltid levt i ett mycket kaotiskt och dysfunktionellt hem (eller flera hem, om man ska vara noga.)

Att jag alltid valt att vara nykter, har också att göra med att jag vet att om jag drack alkohol, och jag skulle känna att det "trubbade av mig" och dämpade min ångest effektivt, så skulle jag bli totalalkoholist på direkten. Jag skulle inte dricka ute med kompisar för att parta och ha kul, nej jag skulle sitta hemma i min ensamhet och supa hela dagarna, för att dricka bort hemska minnen, svår ångest, och fruktansvärd sorg. Det är vad jag skulle göra om jag drack alkohol som alla andra. Och då är det ju lika bra att jag håller mig borta från det helt, inte sant?

Men har jag någonsin, någonsin, tyckt eller krävt att alla måste avstå helt från alkohol och leva som nykterister hela sina liv, bara för att jag väljer det? Nej, det har jag aldrig gjort. Jag har alltid accepterat att mina kompisar började dricka när vi kom i tonåren, att dom experimenterade både med droger och alkohol, och började festa och gå ut, och roa sig som unga gör. Det jag har gjort, alltid gjort, är att acceptera att inte många kommer vilja leva nyktra som jag gör, att det är normalt att dom flesta vill börja dricka alkohol och festa, och att dom får göra och leva precis som dom vill, för det är deras liv, och det kommer jag inte lägga mig i. Jag hade kunnat säga att ”men jag klarar ju av att leva helt nyktert och aldrig dricka, varför kan inte andra göra det också då? Ska det vara så jäkla svårt?”

Jag hade kunnat säga det, och jag skulle kunna säga det idag också....men det gör jag inte. Skulle aldrig komma på tanken. För om andra vill dricka, så varsågod och gör det, inte mig emot. Det är era liv, och ni måste få leva så som ni vill, och göra det ni vill, på ert sätt. Mitt beslut att inte dricka är bara mitt och gäller bara mig själv. Vad andra gör med sina liv lägger inte jag mig i.

För att jag fattar att ALLA ÄR OLIKA....och att alla vill leva sina liv olika. Och det respekterar jag till 100 %. Jag kan ju inte säga att jag tycker alkohol är toppenbra, för det tycker jag inte. Men jag skulle ändå aldrig lägga mig i andras beslut om dom vill dricka alkohol, eller vad dom nu vill göra. (Så länge det inte innebär att jag blir illa behandlad. Då är det naturligtvis inte okej. Eller att drickandet av alkohol blir till ett problem, ett missbruk, då är det inte heller okej. Det säger ju sig självt.)

En av dom vanligaste frågor jag får, och alltid har fått, av folk när jag berättar att jag inte dricker alkohol, är att ”Men hur klarar du då av att umgås med andra som dricker, som är fulla? Hur klarar du av det, orkar med det, eller ens vill det?”....och dom står som ett levande frågetecken, och kan verkligen inte förstå detta mysterium. Jag ska berätta för er nu, svaret på detta mysterium, svaret jag alltid ger dom som frågar.

Att jag klarar det, är för att jag inte känner till något annat! Jag har aldrig upplevt hur det är att vara full med andra fulla. Det enda jag vet är hur det är att vara nykter med andra fulla och andra nyktra. Och om det är det enda jag upplevt, hur ska jag då kunna veta nåt annat, när jag inte har något annat att jämföra med. Det är ganska enkelt.

Så till nästa fråga då – hur kan jag tolerera att vara med och umgås jämt med folk som dricker, när jag själv inte dricker? För det är ju uppenbarligen också ett riktigt mysterium för andra.

Det svaret är också ganska enkelt, när man tänker efter. Jag fattade väldigt tidigt, när mina kompisar började dricka alkohol och festa, att om jag skulle kunna vara med mina kompisar, vara med på saker andra gjorde, ha ett socialt umgänge överhuvudtaget, så skulle jag vara tvungen att anpassa mig till alla andra för att kunna umgås med alla andra – anpassa mig till livet och tillvaron där i stort sätt alla dricker, festar och går ut, där alkoholen står i centrum. Jag har ju knappast något annat val, än att umgås med folk som dricker alkohol, även om jag själv väljer att inte göra det. Annars skulle jag ju aldrig kunna umgås eller ha kul med någon människa.

Och jag har lätt att  anpassa mig, jag är extremt anpassningsbar, det har livet format mig till. Lever man i vansinne och kaos och misär som barn, måste man tidigt kunna anpassa sig för att överleva. Man har inget val. Den förmågan till anpassning fick jag med modersmjölken, så att säga. Man har alltid kunnat slänga in mig i vilken situation som helst, med vem som helst, och vilka som helst, och jag har alltid lätt kunnat anpassa mig. (Även om det tar extremt mycket energi. Förr hade jag den energin, det har jag inte nu.)

Så har jag också alltid gjort i sociala situationer, med fulla människor eller med nyktra människor, eller folk som är påverkade av droger, eller mår dåligt psykiskt på olika sätt, eller folk som mår bra Vilket som. Jag har levt med det i hela min uppväxt, klart jag kan leva med det i övrigt också. Piece of cake. At least it was....

För det jag märker nu, när jag närmar mig medelåldern, (vilket jag faktiskt gör, jag är 39 år nu), är att ett helt liv av anpassning efter livets tvära svängar och efter alla andra människor, har tagit ut sin rätt. Det har helt enkelt kört slut på mig. Det är mycket därför jag har bestämt mig för att inte längre bara leva ett liv av anpassning efter andra, utan leva ett liv som jag själv väljer, som jag känner att jag vill och orkar med att leva. Jag har kommit på, att det är upp till mig nu, hur jag vill leva, inte upp till andra. Jag behöver inte anpassa mig längre, jag kan välja själv.

Så nu lever jag mitt liv som jag vill, efter mina behov, efter min förmåga, efter vad jag orkar med, efter vad som är bäst för mig. Det har tagit mig nästan 40 år att komma till denna punkten. Och jag tänker inte låta andra diktera mer hur jag ska leva, vad andra anser bäst för mig, utifrån vad deras behov är. ICKE!

För inte bara har jag levt ett helt liv av att anpassa mig, jag har också levt hela mitt liv av att göra vad andra vill, vad andra tycker, vad andra behöver, vad andra kräver. Och finns det något som slitit ut mig totalt, så är det det! Jag har alltid låtit andra bestämma över mig, och har alltid vikit mig för andras vilja, för jag har alltid velat vara till lags, och velat undvika konflikter.

Jag är en person som hatat konflikter, har alltid gjort. Jag har alltid blivit kallad ”konflikträdd”. Men är det så konstigt då? I hela min barndom och ungdom har jag levt i hem där det varit gräl och bråk, skrik och gråt, och misshandel, missbruk, våld, osäkerhet, otrygghet, rädsla, förtvivlan, frustration, ilska, trötthet...you name it! Växer man upp i det, så kommer man vilja undvika sånt genom hela livet sen, tro mig. Också mycket därför jag alltid ville var alla till lags, jag ville undvika gräl och konflikter, och undvika att folk skulle bli arga på mig.

Det faktum att jag alltid varit en snäll, vänlig, omtänksam, förlåtande, undergiven person, som alltid ville alla väl och alltid ville vara till lags...det har alltid utnyttjats grovt av andra. Både av personer som stod mig nära, av bekanta, och av främmande personer. För människor som lever sina liv av att utnyttja andra, använda sig av andra, köra med andra, använda andra som ”verktyg” för att få det som vill – så är jag ett lätt byte, mycket lätt byte! Har alltid varit.

Jag har sett det, känt det, upplevt det under livets gång, fler gånger än det någonsin går att räkna, av så många olika personer. Och det har slitit ut mig, det har gett mig så många sår i själen, öppna sår som aldrig haft en chans att läka, eftersom det upprepats igen, och igen, och igen, och igen....i det oändliga.

Det är först nu, under det senaste halvåret, som jag stoppat det. Stoppat det på riktigt. För jag orkar faktiskt inte mer. Så jag har dragit mig undan från folk, eller brutit helt med vissa. För jag accepterar inte mer nu. Jag förlåter inte mer nu. Jag orkar inte mer nu.

Jag orkar inte vara en ”sexpartner”, till nån som bara vill använda mig för sex då och då, och sen bara kasta mig åt sidan igen. Och igen. Och igen. Och igen.... Och att jag inte ska betyda mer än så, än bara som någons privata ”knulldocka”, dom kan använda sig av då och då när dom känner sig kåta...men inget mer än så. Aldrig nåt mer än så. Det är slut med det nu, för jag är fan värd mer än så!

Jag orkar inte mer vara den som ska kämpa för andra, och att många av dom jag kämpar för, inte skulle lyfta ett finger för att kämpa för mig. Jag vill inte göra det mer, jag är färdig med det. I am done!

Jag orkar inte mer vara någon som andra bara vill ”använda” sig av, när det är något dom vill. Och att jag inte duger annars.

Jag orkar inte mer dejta, eller inleda förhållande med andra, bara för att sedan stå där med mitt hjärta krossat, sviken, sårad, utnyttjad, använd....igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen......... No! Fucking! More!

Jag orkar inte vara någon som andra behöver för att prata av sig, fråga om råd, hjälp och stöd – när dom själva inte är villiga att göra detsamma för mig. Jag orkar bara inte. Ska det var så svårt att förstå?!

Jag orkar inte mer bli dömd av andra för att jag ”mår dåligt psykiskt”. Som att jag är nåt sorts besvärligt skräp när jag mår dåligt, som man inte vill ha i sin närhet. Men skulle jag må bra, då plötsligt är det en annan femma! Då är jag så välkommen så i andras liv! Det kan folk fetglömma! Hell no! No more! Vill man vara en del av mitt liv, så får man visa det och kämpa för det. Så är det bara. Annars får det fan vara!

Jag orkar inte mer ta emot kritik för att jag mår dåligt psykiskt, och inte klarar och orkar det andra gör. Att jag inte klarar av att jobba, vara aktiv, ha ett sällskapsliv, ett kärleksliv, etc. Jag ger blanka fan i om det inte ”passar alla andra”, hur jag lever! Det är mitt liv, och lever det hur jag vill, hur jag behöver! Punkt!

Jag orkar inte mer kastas åt sidan av någon för att jag ”mår så dåligt”, men att jag däremot duger utmärkt ”när jag mår bättre”. Så här ligger det till, och jag ska vara mycket tydlig nu: Vill man inte vara en del av mig och mitt liv under svåra tider, så har man definitivt ingen som helst rätt att vara en del av mig och mitt liv i bra tider. Punkt!

I...am...just...so...done! För jag har nått min jävla gräns. Och har jag väl nått min gräns, även om det tagt lång tid, då är det fan inget att leka med, då är det allvar på riktigt. Och jag bryr mig inte om ifall folk förstår det eller inte. För så är det bara.

Folk som inte bryr sig på riktigt, eller iallafall inte visar det för fem öre, eller som tar mig för given, eller som bara vill använda sig av mig för deras behov, eller som inte har några problem med att bara köra rakt över mig, utan en tanke på hur det påverkar mig, eller som bara vill använda sig av mig för sex, eller som vill lura mig att tro att dom är intresserade på riktigt men att det står väldigt klart att så inte är fallet....alla ni kan se till att hålla er jäkligt långt borta ifrån mig! Out you go!

För jag har tröttnat, jag har fått nog! Jag har nått min gräns nu på riktigt.

I am sooooo done!!!!!

 

 

 


       
31 Maj 2018  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida