Mår fortfarande inte bra, är inne i en väldigt lång dålig period nu. Det är svårt att med ord beskriva hur, eller varför, men det är bara mycket med allt. Mycket med alla tankar, alla känslor, alla minnen, sorgen och smärtan inombords som är evig, och ledsamhet över att världen är som den är.
Jag försöker göra mitt, i form av att hjälpa till och stötta andra, men det känns som att det inte räcker till, att jag inte räcker till. Vill så mycket, men har möjlighet till så lite. Det är fruktansvärt svårt för mig att hantera när andra mår dåligt, för jag lider så med dom och vill hjälpa dom, stötta dom, och "fixa" dom. Jag skulle vilja kunna vifta på ett magiskt trollspö, och få alla att må bättre, men det går ju självklart inte. Vissa kan man inte hjälpa, antingen för att man inte kan lösa andras problem, eller att dom inte vill bli hjälpta, eller för att dom inte är mottagliga. Det brukar heta: "Man kan inte hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv." Och åh, så sant det är.
Jag anstränger mig ofta över min förmåga, för andras skull. Jag går in totalt i andra människor, deras liv och problem, och försöker hjälpa, men det finns bara så mycket man kan göra. Vissa kan inte ta till sig hjälp, är inte redo än, och då spelar det ingen roll hur mycket man hjälper och stöttar, dom är inte redo att ta sig ur en dålig, destruktiv situation. Men jag ger inte upp, det ska gå långt för att jag ska ge upp.
Men ibland måste jag, för det sliter ut mig och tär på mig oerhört, tills det känns som att jag inte finns kvar, som att jag håller på att sudda ut mig själv. Då måste jag sätta stopp, för min egen skull. För tar jag inte hand om mig själv, så kommer jag heller inte kunna ta hand om andra. Det är en mycket viktig insikt jag fått. Därför fokuserar jag mycket på mig själv nu, och vad som är bäst för mig.
För jag vill kunna hjälpa och stötta andra så mycket det går, men då måste jag också vara i form för att göra det. Och då måste jag ta hand om mig själv först, för att sen kunna ta hand om andra. Det är min mening i livet att hjälpa, det har jag förstått. Jag har genom hela livet alltid varit en "fixer", en "emotional healer", "a caretaker of people", det är den jag är, den jag vill vara, den det är meningen att jag ska vara. Men då måste jag också ta hand om mig själv, och göra det som är bäst för mig och inte slita ut mig totalt. För då är jag inte till hjälp för någon.
Jag är stark och uthållig och engagerad, jag bryr mig över alla gränser och vill alltid göra gott. Men jag är också en människa, bara en liten människa. Som själv kan knäckas, kollapsa, och ta slut. Det glömmer många, och det glömmer även jag själv också. Så därför är det så viktigt för mig nu, i denna fasen i livet, att prioritera mig själv, vad som är bäst för mig, och ta hand om mig själv. Det måste jag göra, både för min egen skull, och för andras skull. Så jag kan vara den, och göra det, som det är meningen. Att finnas för andra, hjälpa och stötta andra, göra gott för människor och för världen. That is my lifes purpose.
