Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Om mig och min syster Maria - vår historia

Jag ska skriva lite nu om min storasyster Maria Andersson, som är min halvsyster. Hon är en viktig person i mitt liv, ett stort stöd, och fantastisk inspirationskälla.

Maria är fem år äldre än mig. Vi har samma biologiska pappa, men inte samma biologiska mamma. Vi har inte växt upp tillsammans, men vi har fått kontakt nu i vuxen ålder, och har utvecklat en jättefin och nära relation. Hon har en dotter som är 20 år nu, Mathilda, som jag är moster till. Och hon är en fantastisk tjej, mycket lik sin mor i mycket, och jag älskar henne så mycket. Maria har också idag två fosterbarn, två pojkar som är bröder och som är helt underbara grabbar. heart

Maria har precis som jag växt upp i kaos, fast hon på sitt håll och jag på mitt. Men vi delar en erfarenhet av en turbulent och ohälsosam uppväxt, och kan därför förstå varandra väldigt väl och relatera till varandra.

Maria har diagnosen ADHD, som hon haft hela livet, men hon fick inte diagnosen förren i vuxen ålder, när hon var 28 år. Och hon vet mycket väl hur det är att växa upp med ADHD, och hur svårt omgivningen har att förstå och hantera barn med ADHD, och även vuxna med ADHD.
Därför startade hon ett företag för lite mer än 10 år sedan, där hon åker runt om i landet och föreläser om hur det är att leva med och växa upp med ADHD. Under åren som gått har företaget växt och expanderat, och även Maria har växt och utvecklat sig själv, med mer kunskap, förståelse och erfarenhet om ADHD under bältet, men även om andra funktionsnedsättningar också, som ADD och Autism, och om psykisk ohälsa 

Idag är hon en väl anlitad och känd konsult, utbildare och föreläsare inom området, och åker fortfarande runt om i Sverige och föreläser, med inriktning på flickor med ADHD/ADD, både för anhöriga och andra, men också för olika verksamheter inom olika områden med fokus på psykisk ohälsa och olika funktionsnedsättningar.
Med inriktning just på flickor, mycket på grund av att flickor med ADHD/ADD uppmärksammas inte alltid lika mycket som pojkar med diagnosen, för att flickor syns och märks inte lika mycket, flickor flyger ofta under radarn. Som hon själv gjorde som barn bland annat. Just därför har hon valt just inriktningen på flickor med den problematiken, men hon talar också om ADHD/ADD generellt bland barn, och vuxna.
Hon håller även föreläsningar och utbildningar för pedagoger, lärare och för skolväsendet, för att dom ska kunna fånga upp barn med problematiken snabbare och lättare, och få kunskapen att kunna ta hand om dom eleverna bättre enligt deras problematik och diagnoser. Det behövs verkligen, för fortfarande har elever med problematiken eller diagnosen ADHD/ADD mycket svårt att få rätt hjälp och stöd i skolan. Det behövs förändras, och Maria är en av dom som kämpar för det.

Jag kommer lägga in lite länkar om Maria här nedan också, hennes hemsida bland annat, så att man kan gå in och se och läsa om henne och vad hon gör, och eventuellt boka platser till en föreläsning om man vill det.

Men först ska jag berätta lite om henne, hur hon har växt upp. Och om mig och mitt liv, och om hur vår relation har varit under livet, och om hur det utvecklats till vad den är nu.

Maria har växt upp i olika fosterhem, och hade det mycket svårt och kämpigt som barn, på grund av att hon hade ADHD, som inte ens ”fanns” på den tiden, inte hade kommit fram som diagnos i alla fall. Hade man ADHD då, så var man bara ”en jäkligt jobbig unge”. Så hon kämpade hela tiden med denna problematik, och fick väldigt lite förståelse eller tålamod från omgivningen, i skolan, eller hemma hos fosterföräldrarna.
När hon kom i tonåren började hon umgås med äldre kompisar, dom lite tuffare och struligare som tog droger och drack alkohol, för dom accepterade henne precis som hon var. Och det var under den tiden hon började utveckla ett drogmissbruk, främst amfetamin.
Hon upptäckte att amfetaminet fick henne att känna ”ett inre lugn”, som hon aldrig hade känt förut. Hon kände sig mer ”normal” när hon gick på amfetamin, och det är för att just amfetamin har den effekten på personer med ADHD, i rätt dos. 
I medicinerna som behandlar ADHD, finns det en mycket liten dos amfetamin. Det lugnar en hjärna som har ADHD, och gör att man kan fungera bättre, tänka klarare och bli mer organiserad och fokuserad.
Så Maria ”självmedicinerade” med amfetamin då, det enda sättet hon kände att hon kunde fungera ”normalt”.

Men efter många år i missbruket, fick hon efter att ha blivit utredd av vården i vuxen ålder, diagnosen ADHD, när hon var 28 år och hade blivit mamma till en dotter. Då kunde hon börja med riktig medicinering, i stället för att självmedicinera med droger, och då kunde hon börja processen att få ordning på sitt liv. Och det gjorde hon, med buller och bång!

Därefter beslutade hon att hon ville kunna sprida kunskap och medvetenhet om ADHD och ADD, och särskilt hur det är som flicka att ha det, eftersom det lättare missas att uppmärksammas på samma sätt som hos pojkar.

Och på den vägen är det....

Lägger in några länkar här om Maria, länkar till hennes hemsida, men också länkar från tidningsrepotage.

Marias hemsida:  http://www.triviumkonsult.se/  

Repotage från 2008 om Maria - i Aftonbladet:  https://www.aftonbladet.se/halsa/a/WLgend/jag-tog-amfetamin-for-att-klara-kaoset

Artikel från november 2018, recension om Marias föreläsning: http://www.ostrasmaland.se/kalmar/hon-var-den-brakiga-flickan-med-osynlig-adhd/

 

Maria som föreläser.

"Get The Story", 14 september 2011 - Maria föreläser tillsammans med rapparen Petter och med den proffessionella bandyspelaren Pelle Fosshaug, om hur det är att leva med ADHD.

Föreläsningen "Get The Story" - på scen Petter, Maria Andersson, Pelle Fosshaug.

Nu ska jag berätta lite om min och Marias historia. Hur våra liv och det vi varit med om, det jag varit med om, har på olika sätt hindrat oss från att växa upp tillsammans, och varför vi var åtskilda så länge innan vi fick riktig kontakt igen, som vi har idag.

Maria föddes fem år innan mig, 1974. Vår pappa, vår biologiska pappa Dennis, var då tillsammans med Marias mamma. Men vår pappa Dennis var blandmissbrukare och småkriminell, och Marias mamma var svårt psykiskt sjuk, så Maria blev tidigt i livet tagen från deras vård och fosterhemsplacerad, när hon var ett par år gammal. Så hon har växt upp i olika fosterfamiljer.
När min mamma träffade min pappa (vår pappa Dennis), så blev hon snabbt gravid med mig och dom flyttade till Angered i Göteborg, där jag bodde mina första år som barn. Så jag föddes 1979.

Jag har starka minnen som liten att Maria var och hälsade på oss där vi bodde, hon hälsade på sin pappa och hans nya familj, oss. Det finns många foton från den tiden som visar både mig och Maria, Maria som lekte med mig och passade mig.
Men vår pappa var då fortfarande blandmissbrukare och rörde sig i småkriminella kretsar, och min mamma hade också ett blandmissbruk, så vår pappa kunde inte få tillbaka vårdnaden om Maria, så att hon kunde få flytta till oss. Vilket var synd då, men makes sense idag...

Det fanns många gånger under min barndom då jag också riskerade att bli fosterhemsplacerad, eftersom mamma var missbrukare och ofta var tillsammans med män som missbrukade och var våldsamma. Så jag växte upp med det, och borde i praktiken tagits ifrån hennes vård på grund av dom ohälsosamma familjeförhållanden jag levde och bodde i, men det hände aldrig mig. Idag vet jag inte om jag borde ha fått göra det eller inte. 
Å ena sidan, visst, jag växte upp i en helvetestillvaro, men idag har jag ju min fina familj, mina älskade småsyskon och vår styvpappa Kent, som har gjort allt för oss, som är allt för oss, och har varit det sedan han kom in i vårt liv för 30 år sedan, när jag var 9 år. Och hade jag som Maria blivit fosterhemsplacerad någon annanstans i Sverige som barn, så hade jag aldrig haft den fina, underbara familj jag har idag. 
Men å andra sidan, så ska barn inte behöva växa upp i sånt kaos och vansinne som jag växte upp i, inget barn ska behöva det. Så jag är ganska kluven när det gäller detta, i vad som hade varit bäst för mig...

Mamma och min pappa Dennis separerade när jag var ganska liten, två-tre år ungefär. Han försvann helt ur bilden, och under dom närmaste åren, följde en hel radda med män som avlöste varandra i mitt och mammas liv, alla missbrukare, alla våldsamma. 
Mamma blev utsatt för svår misshandel av dom män hon var med, jag blev också utsatt för misshandel av dom männen, och i ett fall, även utsatt för sexuella övergrepp. Tillvaron blev ett helvete, där allt bara handlade om överlevnad, hur man skulle ta sig igenom dagen och hur vi skulle hålla oss vid liv.
Det var ett helvete utan dess like, men som barn har man inget att säga till om. Det är bara att hänga med i svängarna, och försöka anpassa sig, och man utvecklar då egenskaper man annars inte skulle utveckla i en trygg tillvaro, typiska ”survival skills”. Som hypersensitivitet, extrem vaksamhet, strategiskt tänkande, och konsekvenstänkande. Det är tack vare det man överlever tillvaron. Och dom egenskaperna bär man sen med sig resten av livet, det försvinner aldrig, utan blir en del av den man är som person.

Under dessa år av mitt liv, hade jag och Maria ingen kontakt. Vi var båda upptagna på var sitt håll med att överleva, i våra olika livssituationer.
Vi brevväxlade ibland, men det rann också ut i sanden så småningom. Men ingen av oss glömde bort varandra, och vi hade båda en längtan att återförenas. Men det fick bli längre fram i livet, när vi hade det mer stabilare.

När jag var 9 år, träffade mamma en ny man, Kent, och vi flyttade från Borås där vi bodde då, hem till honom i Västra Frölunda i Göteborg. En bra man, inte som dom andra hon haft. Han skulle bli vår riktiga pappa, vår fasta punkt i livet. Då hade jag fått en lillebror, Rikard, och mamma var även gravid med min lillasyster Jennie, när hon träffade Kent. Så han fick en kvinna, och tre barn med på köpet, och han hade inga egna barn sen innan. Men han tog sig an oss tre barn helhjärtat, som alla hade olika fäder, och behandlade oss som sina egna barn. Hur många män skulle gjort det...?
När jag var 10 år, flyttade hela familjen till Nol, i Ale kommun, där mamma och Kent hade köpt ett hus. Och där bodde vi och levde hela familjen i en del år, och mamma och Kent fick ytterligare två barn tillsammans, Jonas och Tor. Så nu var vi totalt fem barn.

När jag var 11 år kom min biologiska pappa Dennis in i mitt liv igen.
Han hörde av sig och ville träffa mig. Han berättade att han hade varit nykter i en del år, och var med i Länkarna, en nykterhetsförening för nyktra alkoholister. Så han hade ordnat upp sitt liv lite, och ville börja träffa sin dotter igen.
Jag var skeptisk först, för vi hade inte haft någon som helst kontakt sedan han och mamma separerade när jag var liten. Och så poppade han plötsligt upp i mitt liv igen, rakt från ingenstans. Det kändes lite konstigt, men jag gick med på att börja träffa honom igen, med mammas och Kents godkännande.

Och i samband med att jag började träffa pappa Dennis igen, så kom jag också i kontakt med Maria igen. Hon och Dennis hade haft sporadisk kontakt under hennes liv, och jag hade inte haft någon kontakt med någon av dom.
Så när jag umgicks med Dennis, så hände det att jag träffade Maria lite då och då också. Det var roligt att träffa henne igen, men vi hade svårt att kunna bygga upp någon syskonrelation just då. Hon var i tonåren, och jag var fortfarande bara ett barn.
Men vi höll kontakten i alla fall.

Men Dennis tog till slut återfall, och började dricka igen. Och han föll mer och mer nedåt i den onda cirkeln av sitt alkoholmissbruk, och det var jobbigt att se och uppleva. Vi höll fortfarande på att lära känna varandra, och försöka bygga upp någon slags relation igen.
Men jag hade svårt att se honom som ”pappa”, för Kent var min pappa då, och hade varit ett bra tag. Kent var mer pappa för mig än någon man någonsin hade varit i mitt liv. Dennis ville kliva in i mitt liv och direkt vara ”pappa” till mig, men det funkade inte riktigt så. Så jag kände att det var något som fick byggas upp successivt, under tiden vi umgicks och lärde känna varandra mer.

Till slut, när jag var i sena tonåren, var mamma och Kent tvungna att gå skilda vägar och skiljas. Mamma hade blivit sämre igen, psykiskt och känslomässigt, och hade börjat missbruka ganska ordentligt igen. Det funkade därför inte längre mellan mamma och Kent, dom grälade mer och mer, och Kent orkade inte med kaoset som uppstod i samband med mammas försämring och förvärring med missbruk.
Så dom separerade, och Kent flyttade till grannsamhället, och dom hade delad vårdad om barnen.

Så träffade mamma en ny man (hon klarade inte av att vara ensam länge), och det var då det riktiga kaoset bröt ut. Den nya mannen hon träffade, Lennart, bodde i närheten av Nol, på en gård ute på landet. Han var alkoholist med våldsamma tendenser, precis som dom andra hon varit med, förutom Kent då.
Mamma flyttade ut till Lennart och bodde med honom på hans gård, och där fick mina syskon också bo, till och från. Jag flyttade till mormor och morfar i Göteborg, dels för att jag gick i skola där, men också för att jag vägrade bo hos Lennart. Jag ville inte ha med honom att göra överhuvudtaget, för jag visste vilken typ han var.

Mamma och Lennart levde ett liv av fullständigt kaos och vansinne därute. Dom var fulla och påverkade dagligen, Lennart slog ofta mamma och var väldigt kontrollerande, och mina småsyskon fick bevittna en hel del helvete när dom vistades därborta med mamma och Lennart. Dom skadades svårt psykiskt och känslomässigt av det, och hamnade i liknande situation som jag gjorde när jag var barn. Den onda cirkeln fortsatte, och det var fruktansvärt svårt för mig att hantera att dom for illa, både mamma och mina småsyskon. Men jag hade ingen som helst kontroll över det, jag var fortfarande bara tonåring.
Återigen hamnade vi alla i en livssituation där det bara handlade om att överleva, dag för dag.

1998, när jag var 19 år gammal, dog min pappa Dennis. Det var under påsken, och jag fick veta det mitt under påskmiddagen hos mormor och morfar.
Dennis hade somnat full med en tänd cigarett i handen hemma i sin lägenhet, och det hade tagit eld och startat en brand. Han hade försökt släcka branden, men hann inte utan dog av rökförgiftning. Dom hittade honom i hans badrum, död. Han hade precis fyllt 50 år.

Detta tog mig väldigt hårt. Vi fick aldrig chansen att lära känna varandra ordentligt, och bygga upp en riktig far-dotter relation.
På begravningen träffade jag återigen Maria, och hennes dåvarande pojkvän. Hon var gravid då, och skulle föda om bara några månader.
Vi kunde inte lägga så mycket fokus på varandra just då, eftersom fokus var på att vi förlorat våran pappa, och vi var båda helt förstörda av sorg.
Efter begravningen, tappade vi kontakten igen, det rann helt enkelt ut i sanden. Hon hade sitt liv att fokusera på, och jag hade mitt liv att fokusera på, som vid detta laget var en mardröm.

Det blev värre och värre i situationen mellan mamma och Lennart, och han misshandlade henne nästan dagligen och drack jämt, och hon var påverkad av både droger och alkohol konstant. Mina syskon visades fortfarande mycket där, men Kent försökte ha dom så mycket som möjligt hos sig.
Vid nåt tillfälle blev socialen involverad, och det gjordes en utredning angående om mamma skulle få lov att ha fortsatt vårdnad om barnen, på grund av hur dom levde. Men utredningen lades ner efter en tid, utan resultat. Varför vet jag inte. Det hade väl inte kunnat styrkas ordentligt, mammas och Lennart olämplighet som föräldrar. Vilket man tycker är väldigt märkligt...

Under sommaren 2000, så kulminerade det till katastrof. Mamma blev vid ett tillfälle misshandlad så våldsamt av Lennart att hon nära på miste livet. Hon hamnade på sjukhus, och läkarna visste inte om hon skulle överleva.
Men det gjorde hon, och efter hon hade återhämtat sig något sånär, så valde hon att lämna Lennart...äntligen. Det krävdes alltså att hon nästan blev ihjälslagen, för att hon skulle lämna honom.
Så tragiskt att det ska behöva gå så långt....

Men hon lämnade honom, och fick under hösten/vintern 2000, samma år, en egen lägenhet, också i Ale kommun. Hon flyttade in och jag och mina syskon var där lite då och då och hjälpte henne med saker och ting, och för att umgås.
Men det blev inte så långvarigt, för sedan skedde det som inte fick hända.
Bara ett par veckor innan jul den vintern, så dog mamma.

Hon var ute sent en kväll och körde sin moped hon hade, hon hade förlorat körkortet i rattfylla och hade därför en moped hon alltid åkte runt på istället.
Hon blev påkörd bakifrån av en lastbil som kom i hög fart och inte såg henne i mörkret. Mamma dog omedelbart. Hon blev 43 år. Jag var 21 år.

Tiden efter det var så smärtsam. Det kändes som att mitt hjärta hade brustit, och min själ slitits itu. Det finns inte ord att beskriva den sorgen och den smärtan.
Jag dog inombords och ville själv dö, men jag var tvungen att hålla ihop mig själv för dom andras skull.
Efter ett tag fortsatte jag att jobba, men när jag blev 25 år, år 2004, blev jag sjukskriven för utbrändhet, och för svår depression och PTSD.
I had hit my breakingpoint.

Åren som följde på det, handlade om att jag försökte hantera mitt dåliga mående, och bara kunna överleva. Jag kommer skriva mer om det i nästa inlägg.

Men för att komma till saken, så kom jag och Maria i kontakt med varandra igen omkring år 2007/2008, tror jag att det var.
Hon hade hittat mig på nätet, och skrev till mig för att se om vi kunde ta upp kontakten igen. Och det gjorde vi.
Hon bodde då i Karlskoga i Värmland med sin dotter Mathilda, som var i 10, 11 års åldern då. Och vi började umgås och ha mycket kontakt. Och jag och Mathilda klickade väldigt bra också, och det var så roligt att lära känna min systerdotter och få vara en del av hennes liv.
Maria hade då också precis startat sitt föreläsningsföretag, och jag fick vara med på en del föreläsningar i början.

Under åren som gick sen, så byggde jag och Maria upp en riktig syskonrelation, och idag är vi tightare än någonsin. Vi står varandra mycket nära, och har en fantastisk fin relation. Vi har lärt känna varandra, och har också gemensamt lagt pusslet som har varit vårt förflutna. Det har inte varit lätt, för vi har olika bilder, upplevelser och erfarenheter av vår pappa Dennis, men vi har fyllt i varandras luckor, och har nu fått en bra uppfattning om hur våra bådas liv har varit, och om vår pappa Dennis.

Maria är nu en person i mitt liv jag absolut inte skulle kunna leva utan. Hon är min stora idol och förebild, en hjälte och en överlevare, som precis som jag krigat sig igenom livet, och har kommit ut på andra sidan som någon som vill hjälpa andra och göra skillnad i denna världen. Det har vi gemensamt hon och jag.

Jag väljer att sprida kunskap och medvetenhet om psykisk ohälsa och hur det är att leva med det, genom min blogg. Min blogg är min plattform.
Medans Marias plattform är hela samhället, hela Sverige, där hon fysiskt går ut i världen och sprider kunskap, medvetenhet och förståelse om olika funktionsnedsättningar, och om psykisk ohälsa.
Vi är båda två riktiga eldsjälar, som vill göra gott, och vill göra skillnad i livet och i världen.

Och hon är den starkaste, modigaste, mest fantastiska människa jag någonsin mött, och det har inte bara att göra med att hon är min syster.
Det har att göra med hennes livssyn, hur hon ser på livet och andra människor, hennes starka empati och medmänsklighet. Hon är så självuppoffrande, och ger hela sitt hjärta och sin själ, för att kunna hjälpa andra. Trots att hon själv farit så illa.
Det är en hjälte, i mina ögon. Och hon är min syster!
Kunde inte varit stoltare över henne!  heart


 

Detta var historien om Maria, och om mig - vår historia. En viktig historia. För vi är inte ensamma om att växa upp som vi gjorde. Hundratusentals barn och ungdomar i Sverige, och i världen, lever under extremt ohälsosamma, destruktiva, och hemska förhållanden, med kanske olika funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa som försvårar. Och det måste uppmärksammas. Det måste förändras. Och förändringar kommer med medvetenhet, uppmärksamhet och kunskap. Det får inte sopas under mattan längre, döljas, viftas bort, eller förskönas. För detta är verkligheten.

Och det måste fram i ljuset. För bara ljuset kan läka oss, hela oss, och förändra oss. Mörkret kan inte segra. Får inte segra. Vi måste alla göra vårt för att förändra, var och en på sitt sätt.

Förändring börjar med mig, med dig, och med alla andra. Glöm aldrig det. heart

 

 

 

 


       
30 November 2018  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida