Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


To NOT just forget and move on....

Hej på er!

Som vanligt har jag mycket att skriva om, skriver oftas på kvällstid och nattetid. Under dagarna vilar jag mycket, och idéer och tankar kommer fram bättre för mig på kvällen. Älskar ju att skriva, det är ett väldigt bra och effektivt sätt för mig att bearbeta saker och ting, både saker från dåtiden, och saker som sker i nutiden. Det är också ett sätt att kunna vara kreativ, ett slags skapande som är både renande och läkande. Men även om det är kul att skriva, så är det också väldigt ansträngande för mig. För det kräver fokus och koncentration, vilket jag har väldigt svårt för idag, så jag är ofta helt slut efteråt när jag är klar. Men en dag, när jag mår bättre, kanske jag skriver en bok. Om det blir en självbiografi, eller en typ av roman, det återstår att se. Jag har mina tankar och idér om det. smiley

Så jaha, nu är allt stök och stress med julen och nyåret över, och allt börjar långsamt gå tillbaka till sina vanliga rutiner.

Fast inte för mig. Jag har inga rutiner, de enda rutinerna jag har, som jag gärna har, kretsar kring min hund Tindra, att gå ut med henne vissa tider, ge henne mat och så vidare. I övrigt har jag inga rutiner. Jag sover när jag vill och hur länge jag vill, äter när jag vill och vad jag vill, städar och tvättar ibland när jag känner för det, jag vänder på dygnet hur jag vill. Men det passar mig att leva så. Fasta rutiner får mig att känna mig fångad, fast, och stressad, och det kan trigga igång ångest också.
Fasta rutiner passar för många, och är bra för många...men inte för mig. Det bara är så. Jag lever ett liv där jag har frihet och möjlighet att leva utan rutiner, nämligen för att att jag har ingen annan eller andra att ta hänsyn till, har inget arbete, inga barn att ta hand om, ingen partner att ”passa upp på”, inga aktiva fritidssysselsättningar, ingenting som gör att jag ”måste” göra vissa saker. Förutom som sagt min hund då, men det gör jag så gärna, för hon är mitt lilla hjärta. heart

Mitt dåliga mående och problematik idag, gör att jag är extremt känslig för stress och press. Jag slutar fungera helt om jag känner av nåt av det, och det sker per automatik.
Jag har också väldigt svårt att ”multitaska”. Jag måste göra en sak i taget, för jag har förlorat förmågan att göra flera saker samtidigt, eller att göra en sak som involverar flera moment efter varandra. Det blir kortslutning i huvudet på mig, jag tappar fokus, jag känner mig förvirrad och desorienterad, jag kan få panik och känna ångest. Jag har även väldigt svårt att hålla flera saker i huvudet, mitt minne har blivit mycket sämre, och ibland känns det fasen som att jag håller på att bli senil eller nåt. Jag har märkt att jag också har svårt för när det är mycket folk och mycket ljud omkring. Då blir jag förvirrad och tom i huvudet, och kan känna hjärtklappning och ångest. Riktigt jobbigt....

En gång i tiden, fram tills jag var ca 24-25 år, var jag extremt högfungerande på alla plan, (vilket jag har väldigt svårt att relatera till idag), på den tiden när jag jobbade. Socialt sett var jag jämt ute med kompisar, gick på fester och klubbar, hade olika pojkvänner, och klarade av att leva det livet. Fast jag var alltid nykter i alla lägen, för alkohol har jag aldrig velat befatta mig med. Än idag har jag aldrig ens smakat på alkohol, vilket folk ofta finner mycket chockerande. Jag har flera skäl för detta valet att aldrig dricka, och det kommer ni kanske förstå när ni får veta mer.
Jag började jobba direkt efter studenten, jag hade varken ork, vilja eller motivation att studera vidare. Koncentration till pluggande låg ju inte på topp då heller, eftersom jag hade så mycket andra problem i mitt liv att hantera. Men i arbetslivet trivdes jag bättre än i skolan. När jag jobbade, som butikssäljare i olika butiker då för det var det yrke jag brannn för och trivdes med mest, skötte jag det alltid mycket bra, var alltid omtyckt av kollegor som av kunder, och fick alltid beröm för hur duktig jag var, och hur bra jag hanterade kunder. Jag var väldigt "serviceminded", om man säger så, min talang på den tiden. yes
Jag hanterade kassan för det mesta, det var där jag kände mig mest hemma och som jag tyckte var roligast. Men jag gjorde allt annat också som hörde arbetet till, och jag kunde verkligen på den tiden göra femtioelva saker samtidigt, och hade bra minne och kunde memorera och hantera jäkligt mycket på en gång.

Vid sidan av arbetslivet gick jag en make-upartistutbildning, eftersom jag var så intresserad av smink och skönhet och tyckte det var så himla kul. Och när jag hade gått färdigt utbildningen, höll jag efter det en del egna sminkkurser för olika privatpersoner, som jag fick betalt för då. Och jag hjälpte ofta vänner om dom behövde bli sminkade för något särskilt tillfälle, som bröllop, skolbal, student, och olika fester. 
Hade en gång en sminkkurs på en fest min lillasyster hade när hon var tonåring och fyllde år, där hon hade bjudit hem alla tjejer i sin klass för att få en särskild sminkkurs av mig. Jag gjorde det som en födelsedagspresent till henne. Många ungdomar var det vid det tillfället, mycket ansträngande var det, men jäkligt kul. Och det var mycket, mycket uppskattat av dom alla! Jag var skicklig i det jag gjorde, och det visste jag.

Och vid dom tillfällena när jag var arbetslös ibland, tog jag möjligheten att gå kurser och utbildningar jag kände att jag behövde. Jag gick bland annat två olika Butikssäljarutbildningar, en som var på en månad, och en annan som var på sju månader. Vid vissa tillfällen kunde jag gå en kurs på dagtid, och sen jobba extra i en butik på kvällstid. Då kunde jag vara igång veckor i sträck, hela dagar, där jag växlade mellan jobb och kurs om vartannat. Det var ansträngande, men kul.

Så som ni hör, låg jag knappast på latsidan på den tiden. Tvärtom, jag var överambitiös, jag tog snarare i för mycket, jag kände ett tvång att ”bevisa” för andra att jag visst kunde, att jag var duktig, att jag visst ansträngde mig, att jag inte var lat, dum i huvudet och värdelös. Och jag hade alltid en rädsla inom mig att göra andra besvikna, att andra skulle bli arga på mig, och att jag inte skulle duga i deras ögon.
Så jag tog på mig för mycket, jag sa ja till allt alla bad mig om och begärde av mig. För jag trodde att jag skulle orka, och att om jag inte orkade, så måste det ju vara något fel på mig. Jag behövde andras godkännande då, för att kunna känna att jag hade ett värde som människa. Det gör man ofta när man är ung, för man vet inte bättre då.

Och jag var alltid en überglad, kvittrande, käck jävla solstråle. Ingen människa kunde ens i sin vildaste fantasi ana hur jag egentligen mådde, hur trasig jag var, vad jag gömde djupt inom mig. Under livets gång, hade jag blivit expert på att sätta på mig en mask, hålla min fasad intakt, och gå in i rollen som en ”normal person som mådde bra”. Det gjorde jag för min överlevnads skull, för att jag skulle kunna ha en chans och en möjlighet att leva ett liv som ”alla andra gjorde”.
Men helvete vilken stress det var. En inre stress som studsade omkring i mig som en flipperkula, och ställde till jäkligt med skada. Och en yttre stress av att jag måste ju rent fysiskt orka med, även om kroppen sa ifrån. För att upprätthålla en fasad perfekt, och se till att inte minsta lilla spricka syns eller märks - det är fruktansvärt ansträngande. Men man inser det inte själv i stunden.

Så nu har jag idag istället blivit hyperkänslig för stress och press, krav och måsten. Det har blivit en naturlig konsekvens av att jag pressade mig själv alldeles för hårt som yngre, och av allt helvete jag bar runt på inom mig, som inte fick tränga fram.
Jag har till och med upplevt att jag ibland när jag känner stress eller när det uppstår ett problem jag måste lösa snabbt, eller det är nåt jobbigt som hänt, så kan det utlösa en panikångestattack, även om jag inte alls är beredd på det. Jag får då ett enormt tryck över bröstet, får svår hjärtklappning, blir yr, och jag kan tappa känsel i kroppen, benen viker sig under mig, det svartnar för ögonen och det känns som att jag ska svimma. Det är väldigt skrämmande.

Jag har upplevt det många gånger genom åren. Innan jag visste vad det var, och varför jag upplevde detta, så blev jag så jäkla rädd. Jag var övertygad om att det var något fel på mitt hjärta, att det kanske var en hjärtinfarkt jag kände av, så jag åkte till vårdcentralen och bad dom kolla hjärtat på mig, lyssna på det, göra EKG, och hela skiten. Jag var livrädd.
Men läkarna konstaterade att det var inget fel på mitt hjärta, det funkade hur bra som helst. Det dom däremot sa var att det troligaste var att det jag hade upplevt var panikångest. För en panikångestattack har liknande symptom som en hjärtinfarkt, dom blir ofta förväxlade just för att känslan är så liknande. Det händer många, och oftare än man tror.

 

Något annat konstigt är att panikångestattacker kan komma när som helst, utan att man är beredd på det, till och med när man tar det helt lugnt. Det fick jag förklarat för mig av läkarna. Jag har fått det vid väldigt udda tillfällen, tillfällen när man minst av allt förväntar sig det. Som till exempel när jag var ute på en lugn promenad med hunden, när jag låg och såg på tv, när jag suttit med en kompis helt lugnt och fikat ...till och med på den tiden när jag gick i skolan, i gymnasiet, mitt under en lektion. Man pysslar med sitt, helt lugnt, och så helt plötsligt börjar man kallsvettas, man känner panik, hjärtat slår som en besatt, smärta och tryck över bröstet, svimningskänsla, känselbortfall, att benen viker sig och man kan inte stå längre, man faller ihop. 
Det är lömskt som fan, det ligger under ytan och väntar, lurar, och så PANG, helt plötsligt kastar det sig över en! Så ja, symptomen förväxlas lätt med hjärtinfarkt.

Man undrar ju, varför det kan ske när man till synes inte alls känner sig uppstressad, och bara lugnt pysslar med sitt. Rent logiskt sett borde det ju bara ske i situationer där det händer något som stressar upp en så till den milda grad, att det utlöser en enormt kraftig reaktion i kroppen. 
Men det har mycket att göra med sånt som ligger under ytan, som är jobbigt, som man gärna förtränger, stöter bort, skjuter åt sidan. Sånt som man intalar sig själv att man ”måste glömma”, ”komma över”, ”inte tänka på”.
Men man kommer inte undan det. Man gör faktiskt inte det. För sånt ligger undermedvetet, ofta har det tvingats ner i det undermedvetna, och gror och växer där, och kommer bryta sig ut därifrån, vare sig man vill det eller ej.
Och då kan det vara så att det kan bryta sig ut och överfalla en, när man kanske sitter helt lugnt framför tv:n och har fredagsmys. Eller är ute på en lugn och fridfull promenad med sin hund. Eller har trevligt med vänner på ett café. Eller nån annan situation där man minst av allt förväntar sig det. För det undermedvetna har man ingen kontroll över. Allt lagras där, och behandlas och bearbetas, och göms undan, och tvingas ner. Och hur det undermedvetna väljer att agera med all den information som finns där, hur, var, när och på vilket sätt, det vet vi inte, och kan inte kontrollera.

Det bästa man kan göra för att förhindra att ens psyke och kropp plötsligt vänder sig emot en, är att inte bara skjuta undan, glömma, sluta tänka på, förtränga saker som händer och sånt man upplever. Man måste bearbeta det, vända och vrida på det, prata om det, med någon, vem som helst, analysera och reflektera över det, låta sig själv känna dom känslor som följer med det, och förstå att det är okej att göra det. 
Och att faktiskt skita i vad alla andra säger, tycker och tänker om det, som till exempel: ”Sluta älta det där nu”, ”Det är bara att glömma, det är bara att sluta tänka på det”, Ryck upp dig och sluta löjla dig”, ”Så allvarligt är det inte”, ”Du kan inte hålla på att tänka på det där hela tiden”, ”Lägg det bakom dig”, Glöm det och gå vidare”, ”Det där betyder ingenting, det finns dom som har det värre”, med mera, med mera.

För allt det där och mycket mer har jag fått höra, många gånger om, av många personer genom livet, som jag också har skrivit om tidigare. 
Och vet ni vad? Jag lydde dom, som den lydiga, duktig flicka jag var (försökte vara). Jag trängde ner, trängde bort, försökte glömma, komma över. Sysselsätta mig med allt mellan himmel och jord för att inte tänka, inte känna, inte grubbla, inte älta. Arbeta och dra mitt strå till stacken, ha en pojkvän/pojkvänner, kompisar och socialt liv, som en normal jävla människa. 
Försökte förstå det andra ville intala mig, att det jag upplevt i livet inte var viktigt, inte betydde nåt, viftades bort, och att jag inte fick lov att känna, vara ledsen och må dåligt över det, utan jag skulle bara glömma allt som varit, och gå vidare i livet.

Försöka att bara glömma den misshandel och dom övergreppen jag blev utsatt för som barn. Försöka glömma att jag växte upp i missbruk, våld och total kaos, försöka glömma att jag ofta såg min mamma misshandlas nästan dagligen av vissa av dom männen hon var tillsammans med, att jag låg vaken på nätterna och var tvungen att höra hennes skrik av smärta och skräck. Försöka glömma att jag hade en mamma som jag fick se gå sönder inuti och förstöras, av missbruk och trauman. 
Försöka glömma att jag sett och hört mina småsyskon uppleva liknande trauma som jag upplevde som barn, och att dom tog permanent skada av det. Försöka glömma att min biologiska pappa som också var missbrukare, som jag försökte bygga upp en relation med som tonåring, dog i en brand i sin lägenhet vid 50 års ålder. Att vi inte fick lära känna varandra igen, att han inte hann få chansen att få vara min pappa, och jag få vara hans dotter. Det skulle glömmas. 

Försöka glömma att min mamma nästan blev misshandlad till döds av den mannen hon var ihop med mot slutet, försöka glömma att jag fick se henne där i sjukhussängen efteråt, medvetslös, sönderslagen, inte igenkännlig, sväva mellan liv och död. Försöka glömma att jag sedan fick veta i detalj exakt vad han hade gjort med henne då, vilket jag inte ens kan beskriva här, så hemskt var det.
Försöka glömma sorgen, smärtan, och det oerhörda traumat det var, när hon dog i en trafikolycka när hon var 43 år, för jag fick inte lov att må dåligt över det heller. Försöka glömma den inre bilden jag fick i huvudet av henne i dödsögonblicket, när hon blev påkörd av en lastbil, släpades under den och kördes över, och blev liggandes där på vägen, som nåt slags överkört djur.
Jag skulle bara försöka komma över och glömma det faktum att jag aldrig skulle få se henne mer, få en kram av henne, skratta med henne, prata med henne, gräla med henne, hitta på roliga saker med henne, se henne le, höra hennes röst, bli älskad av henne. Utan bara glömma henne, och allt som hon var, den hon var. Det var vad jag blev tillsagt att göra, av dom vuxna, av dom äldre. Dom som "visste bättre än mig".

Budskapet var tydligt, loud and clear: Hon betydde ingenting, och jag betydde ingenting. Vi betydde ingenting. Det mamma hade upplevt i livet betydde ingenting, var inte viktigt. Och det jag hade upplevt i livet betydde ingenting, var inte viktigt.

Allt skulle förträngas, tvingas ner, glömmas bort, bara gå vidare. Och jag gjorde mitt bästa med det, som den duktiga, lydiga flicka jag då var/försökte vara, för att duga i Deras ögon.

Och vad tror ni hände till slut? När ALLT det där, tvingades bort och ner i mitt undermedvetna, på grund av att andra mer eller mindre beordrade mig att göra det, och tyckte jag var dum i huvudet och värdelös om jag inte gjorde det? Vad hände då?
Det exploderade inom mig till slut, en explosion som totalt lamslog mig och paralyserade mig, och slog ut mig fullständigt. 
Och är det så konstigt, att allt det där, som jag tryckt under ytan, till slut exploderade inom mig, exploderade som en jäkla atombomb, av det oerhörda trycket som skapades inuti av att försöka hålla allt nere, instängt under ytan?
Är det så jävla konstigt?! 
Nej.

Där har ni vikten av att ta tankar, känslor och upplevelser man har och har haft, på allvar. Att ta itu med det, behandla det, bearbeta det, analysera det, ”älta det”...tills den enorma infekterade cancersvulst som det kan vara, minskas, krymper, och avdramatiseras, tills det bara har blivit en ofarlig rest, av det det en gång var.
Då, då har man läkt på ett hälsosamt, genuint sätt, och kan på riktigt lämna det bakom sig, utan att det kommer påverka en så negativt under livet man har kvar att leva.
Det är att läka på riktigt. Det fick jag aldrig chansen till, eftersom dom äldre omkring mig, dom som "visste bättre", sa till mig att bara glömma och gå vidare. Och är det inte meningen att man som ung ska kunna lita på att "dom äldre" vet vad dom pratar om, att dom vill en väl?

Men dom "visste inte bättre" ändå när allt kom omkring, eftersom dom tvingade på mig fel val. För gör man som jag gjorde, försöka förtränga allt och gömma det djupt inom sig där man inte kan se det, höra det, och känna det, glömma bort att det existerar, som jag var tvungen att göra för att alla andra pressade och stressande mig till det...då kommer det tränga upp till ytan till slut, på ett eller annat sätt, och orsaka psykisk ohälsa, fysisk ohälsa, obalans i livet, destruktivitet, sjukdomar, missbruk, och annat. 
För allt det ”onda” som man gömt inuti sig, är som öppna infekterade sår, som aldrig kan läkas om dom inte behandlas på rätt sätt. Det är som att få ett hugg i benet av en yxa, så blodet sprutar, och så sätta ett litet plåster över det och tro att det ska bli bra och läka. Låtsas att det räcker med det.
Det gör det inte, det säger sig självt. Allt som man gömt undan kommer manifesteras på ett eller annat sätt, förr eller senare, och ställa till det på olika sätt för en i livet. Det kan påverka en på så många plan, på så många nivåer, på så många djup.

Det kan påverka ens förmåga till att kunna ha bra relationer till andra, vänskapsrelationer, familjerelationer, kärleksrelationer, så att man inte klarar av att ha hälsosamma, genuina och lyckliga relationer med andra människor. Eller med sig själv. För relationen med sig själv är ändå den viktigaste relationen man kan ha.
Det kan påverka den livsstilen man väljer att ha, att man blir destruktiv och lever ett liv där man gör val som skadar en och är dåligt för en, för att man inte inser sitt eget värde som människa, att man faktiskt är värd bättre än vad man väljer åt sig själv. Det är då det blir destruktivt och ohälsosamt.
Särskilt om konsekvenserna kan utveckla ett beteende hos dig själv som är argt, hatiskt, hotfullt och aggressivt, som kan skada andra människor men som också skadar dig själv, för du ”förgiftar” dig själv med bitterhet, ilska och hat, som är mycket tungt att bära på. Mycket tungt. Och bärandes på det, har man ingen chans att kunna ta stegen till ett bra, hälsosamt och lyckligt liv. Man sätter krokben för sig själv, men är så upptagen av att hata och vara arg, att man inte inser det.

Det kan också bli som konsekvens av att inte läka ordentligt, att man bygger upp inre murar, ett försvar mot världen, för man vågar inte släppa in någon, släppa någon inpå livet, verkligen vågar låta andra se och lära känna den man är inuti. För man tror att man inte duger, att man kommer bli avvisad, bortvald, lämnad, dömd, stämplad som värdelös och dum i huvudet, om man river murarna och släpper in någon, och låter dom se det som finns innanför. 
Man känner ett behov av att dölja sig själv, spela en roll utåt som man kan låta andra se, för den rollen kan man själv välja och skapa, den rollen kan man känna sig trygg och säker i, den som man väljer att spela utåt mot världen. Man gömmer undan den man egentligen är bakom den trygga muren.
Och det i sin tur gör att man har väldigt svårt att ha givande, nära och bra relationer med andra människor. För hur ska man någonsin kunna ha bra relationer med andra överhuvudtaget, när man inte vågar släppa in dom, inte vågar låta dom se den man egentligen är? För det är så, att människor vill kunna bli insläppta. Annars, what´s the point, tycker dom?

Att förtränga, glömma och gömma undan allt, istället för att dra fram det i ljuset och bearbeta det, kan i längden också göra att man kan drabbas av depressioner, ångest, få panikångestattacker, som jag pratade om innan, och bli utbränd, få utmattningssyndrom, svåra sömnsvårigheter och sömnstörningar, magproblem, smärtsjukdomar, och en massa annan skit, som man inte har en jäkla aning om varifrån det kommer eller varför det drabbar en. Om man inte har vetskapen, kunskapen eller insikten om att det kan bli så svåra konsekvenser av förträngande, så förstår man ju verkligen inte varför man kan må så dåligt som man gör.

Man är som ett levande frågetecken, för man tänker ju att man har ju ändå gjort allting rätt. Man har försökt tränga undan och glömma, och istället fokuserat på arbete, familj, aktiviteter, nöjen och annat som är ”normalt”.
Men man mår ändå dåligt. Varför? Hur kan det komma sig?
Alla andra har ju sagt till en att det blir bättre om man bara glömmer, tränger bort och går vidare. Dom har predikat det för en, tjatat in det i huvudet på en. Och man har gjort det som dom sagt till en att göra, för att det är det som anses vara ”rätt sätt”.
Så varför i herrans namn, mår man ändå dåligt, och har dessa problem, och aldrig kan må bra, bli lycklig, få relationer att funka, få balans i livet, känna sig trygg med sig själv, och få frid och ro i livet, och frid och ro i sig själv?

Det är för att det inte fungerar så. Människans kropp, psyke och känsloliv hänger samman så att det bildar en helhet. Struntar man i den ena delen, drabbas man av konsekvenser när det gäller dom andra delarna.
Dom hänger alla ihop, och alla delar måste vårdas på ett bra och hälsosamt sätt, för att helheten ska fungera och må bra.
Så struntar man i psyke och känsloliv, kommer kroppen att för eller senare sluta fungera som den ska. Alla delar är beroende av varandra för att vi människor som helhet ska kunna fungera och må bra. Det är så himla självklart och uppenbart.

Så strunta inte i dina känslor, och dina upplevelser i livet som varit svåra och smärtsamma för dig. Särskilt inte bara för vad andra tycker, vad andra säger, om andra tycker det är ”rätt eller fel”, och dömer dig. Du har rätt att ta hand om dig själv, känna det du känner, tänka det du vill tänka, vara den du vill vara, och arbeta med dig själv och bearbeta din upplevelser i livet på vilket sätt du själv vill och behöver. Alla är olika och måste hitta sitt eget sätt att bearbeta sitt bagage på, oavsett vad bagaget än består av.

Vissa börjar gå i terapi och få behandling av läkar-och psykvården. Det är ett bra sätt. Andra börjar med kreativa saker som ett sätt till bearbetning, som att måla och teckna, skriva (som jag gör), eller annat skapande. Att meditera, göra avslappningsövningar, gå promenader, eller utöva Yoga. Eller en del börjar motionera, träna, eller sporta, och får utlopp och känner avslappning av det. En del gör sina favoritsysselsättningar och intressen för att få ro inom sig och tid för reflektion och funderande, som att mecka med bilar, bygga modeller av flygplan, båtar eller byggnader.
Ja, det finns många sätt, och alla måste hitta sitt eget sätt. Men oavsett vilket sätt man väljer, behöver det resultera i att man på något sätt tar tag i sina upplevelser och svåra saker man varit med om, ge det den tiden som det krävs, förstå att det inte är ett sprintlopp, utan ett maraton, det behöver få ta den tid det tar.
Våga känna känslor som väller fram, minnen som kommer upp, känna sorgen, känna smärtan, känna besvikelser och svek man upplevt, och våga vara i det. Att ”bada i det”, ”vältra sig i det”. Och förstå att hur smärtsamt det än är, är det inte farligt, och det är en väg till läkning.

Och även arbeta med att försöka lära känna och komma underfund med den man är, eller vem man är, och hur man blivit på ett visst sätt och varför man har blivit så. 
Det finns alltid anledningar till allting, ledtrådar och spår man kan följa bakåt i tiden i sitt liv, som kan ge svaren man vill ha och behöver. Sök svar, var nyfiken, var ihärdig, leta ledtrådar genom informationen som finns omkring dig.
Allt för att du ska kunna hitta dina förlorade pusselbitar, så att du kan lägga det pusslet som är du, och bli en hel människa som mår bra. Och tro på att du förtjänar det, att du är värd det. Var säker och stå fast vid, att du måste göra det du behöver göra för att läka och få ett hälsosamt, fungerande liv. På ditt sätt. I din takt. På dina villkor. För det är bara du som ska leva ditt liv. Ingen annan ska leva det, så varför bara göra så som alla andra tycker att du ”borde göra”? Det är ju lätt för dom att diktera hur du borde leva ditt liv, det är ju inte dom som ska leva det.

Nu har i alla fall jag hittat mig själv, den jag är och den jag vill vara. Jag har kämpat mig hit, krigat mig fram, har kommit ganska långt på vägen, även om jag har mycket, mycket kvar att jobba med och bearbeta. Men jag låter i varje fall inte andra diktera och bestämma för mig längre, hur jag ”borde göra”, och hur jag ”borde leva”. 
Andra ska aldrig få bestämma det för mig igen.
Jag har hittat mitt eget värde, och det är inte längre baserat på vad andra tycker om mig, på vad deras åsikter eller tankar om mig är. 
I don´t give a fuck what other people think anymore! 
Jag är nu den jag är, jag lever som jag gör, har dom problemen och svårigheterna jag har, mitt dåliga mående som jag kämpar med, att jag inte arbetar eftersom min dåliga hälsa förhindrar det, jag har mina trauman och svåra upplevelser i det förflutna och konsekvenserna som blivit av det, och jag står för allt....fullständigt öppet och ärlig, inför alla. Ja, inför hela världen, som synes. Jag har berättat allt om det tidigare i bloggen, i andra inlägg jag skrivit.

Och jag upprepar igen det jag sagt innan: Jag står för allt, och skäms för inget! För varför ska jag skämmas, känna skam och skuld, över allt som jag varit med om i mitt liv? Om kaoset, våldet och missbruksproblematiken som pågick i hemmet under min barn- och ungdom, ett liv jag inte fick välja själv eftersom man inte väljer det livet man föds in i, eller dom föräldrar man får. 

Varför ska jag känna skam och skuld, över deras misstag, deras val i livet, deras ohälsa och destruktivitet, deras missbruk, och deras sätt att leva, som drabbade mig, som bara var ett oskyldigt litet barn? Ett barn som inte hade någon talan, ingen röst, inget att säga till om, ingen kontroll, inga andra valmöjligheter, än att bara anpassa sig efter och leva i den tillvaron som dom vuxna skapade och levde i?
Varför ska jag behöva leva hela mitt liv och bära deras skuld, skam och misstag, som en tung jävla ryggsäck, som att jag hade något att göra med deras val i livet?
Varför ska jag känna skuld, skam och skuldkänslor, över att jag tidigt i livet tvingades bli vuxen jäkligt fort, för att överhuvudtaget kunna överleva i den mardrömstillvaron som skapades åt mig av dom vuxna, utan att jag hade nåt val eller talan om det?

Kan jag rå för, eller ha nån skuld i, att jag föddes till mina föräldrar som var missbrukare, som levde svåra, skadliga, dysfunktionella liv?
Kan jag rå för, att min mamma valde att dra in män i sitt liv, i vårt liv, som var missbrukare, kriminella och våldsamma? Kan jag hjälpa att jag tvingades se och höra min min mamma bli misshandlad av vissa av dom männen, och bär jag någon skuld i att vissa av dom männen var såpass störda att dom även gav sig på mig, som bara var ett barn?

Kan jag rå för att min mamma valde ett sjukt och kaosartat liv, och därmed också valde ett sånt liv för sina barn, och valde det framför ett friskt och hälsosamt liv? 
Kan jag hållas ansvarig för att mamma var så trasig inuti, och så djupt inne i missbruket, att hon till slut tynade bort helt, och sen dog?

Kan jag ha skuld i att vuxenvärlden svek mig så totalt, och att dom tydligen inte ansåg mig värdig nog att bli räddad? Inte ansåg mina syskon värda att räddas?
Och att vuxenvärlden valde att blunda för att jag blivit skadad och traumatiserad för livet, och därför inte rimligtvis kunde fungera eller leva på ett sätt som dom ansåg som ”normalt”? Kan jag bli skuldbelagd för att jag som barn och ungdom, inte kunde styra eller kunde förhindra den väg som livet tog oss alla. Ska jag behöva skämmas över att jag mår och alltid har mått psykisk och känslomässigt dåligt av allt helvete jag tvingats uppleva och stå ut med i livet, när det inte kunnat bli på nåt annat sätt ändå, eftersom det var dom vuxna som bestämde? 
Tror ni jag hade någon talan, något val, något annat alternativ? Som barn är man helt i dom vuxnas händer, och det är bara att följa med i kaoset, för barn har inga rättigheter att vara med att bestämma dom vuxnas val, och ingen möjlighet att rädda sig själva.
Som barn har man inget annat alternativ än att förlita sig på vuxenvärlden, att dom ska ta ansvar, ingripa, hjälpa och stötta. Men om vuxenvärlden sviker, för att alla bara tänker på sig själva och att "dom ju inte vill bli inblandade", och inte tar det som händer på allvar...vad gör man då som barn?
Vilken chans har man då att kunna ta sig ur det, och kunna leva ett annat liv? Och hur det känns när man så växt upp och själv blivit vuxen, och att då förstå och inse, hur totalt sviken och övergiven man blev som barn av dom som hade ansvaret då, dom som var vuxna...det är så knäckande, och är ett sånt oerhört trauma så det finns inga ord. Det är något jag fortfarande kämpar med idag, ilskan, sorgen och besvikelsen, över att vuxenvärlden svek mig så totalt när jag var barn, och även svek mina syskon. Att dom inte tog på allvar det som skedde i våra liv, trots att många visste precis vad som pågick. Att som barn inte bli sedd, bli hörd, och prioriterad, och att det bara förutsattes att vi skulle klara oss själva, och att ett ingripande inte behövdes för oss. Oss barn. Och att senare i livet dessutom bli skuldbelagd för att ha tagit skada av det livet man tvingades att leva, och hur dåligt man mådde psykiskt och känslomässigt av det, att ha blivit svårt traumatiserad, att bli kritiserad, utskälld och skuldbelagd för det...det var ett svek utan dess like! Det är svårt att förstå idag, hur det ens var möjligt. Det är inte lätt att leva med, tro mig. Det kommer ta lång tid innan jag har bearbetat det klart, och kunnat förlåta. Lång, lång tid....

Så om någon menar på att jag ”kanske inte ska tala så öppet om vad jag varit med om”, att jag bara ska sopa det under mattan och aldrig tänka på det, att jag bara ska glömma och gå vidare, att jag ska behöva bekymra mig för vad ”andra ska tycka” och att det kanske är ”skämmigt” för mig att andra vet, så jag borde hålla tyst....då antyder man samtidigt att jag faktiskt har en anledning att skämmas. Att jag faktiskt har en skuld och ett ansvar i det som jag upplevde, som andra valde åt mig. Dom personerna antyder då att jag faktiskt verkligen skämmer ut mig, om andra får veta...."för vad ska dom tycka"? Då antyder dom att jag borde känna skuld och skam, att jag faktiskt som barn och ungdom hade ett val och ett ansvar i det livet som andra valde för mig att leva. Att jag borde känna skam över att ha varit med om det jag har upplevt i livet. Att en del av skulden för det faktiskt ligger hos mig.
För det är så det låter i mina öron.

Och jag har fanimej ingen skuld i något av det jag upplevt som barn och ungdom! Jag tänker fanimej inte skämmas över att ha varit i dom vuxnas kontroll, där man som barn inte har en talan, utan bara får acceptera och leva med hur livet ser ut och det som händer i det. Jag tänker fanimej inte behöva ta på mig ansvar för min mammas val och misstag i livet, hennes trasighet, hennes dåliga val av män, hennes missbruk och dåliga psykiska hälsa. Aldrig i livet! Inte mitt fel, inte mitt ansvar, inte min skuld. Punkt!

Och dom som ändå anser, på något sjukt sätt, att jag ändå har en skuld i det, för att jag ”kunde ju gjort annorlunda”, jag ”kunde ju gjort något åt min situation, men jag valde att inte göra det”, att jag bör hålla tyst och inte prata och berätta om mitt liv, mina upplevelser och mina trauman, för att jag ”kanske skämmer ut mig, och vad ska folk tycka?” Ni som mot förmodan tycker det, ni kan fan växa upp och gå och kamma er. För återigen, som barn och ungdom har man inget ansvar i vad dom vuxna omkring en gör och inte gör. Barn har ingen talan, barn måste bara finna sig i och försöka hitta sätt att överleva, i en vansinnig värld som dom vuxna har skapat åt dom, och som kräver att man ska bara vara tyst, glad, skötsam och tacksam.

Så jag är fullständigt öppen med allt jag varit med om, och konsekvenserna av det som har resulterat i min dåliga psykiska, känslomässiga och fysiska hälsa. För jag har INGET att skämmas över, jag har INGET att känna skuld över. 

Jag döljer inget, jag är öppen med allt. Jag säger samma som Dr Phil brukar säga: ”Those who have nothing to hide, hide nothing”. Dom som inte har nåt att dölja, döljer inget.

Jag har, mot alla odds, överlevt ett helvete i livet, som många inte ens kan föreställa sig. Och jag har kommit ut på andra sidan som en bra, fin, godhjärtad, omtänksam, generös, hjälpsam, empatiskt och kärleksfull människa. Som har en mycket bra, fungerande inre moralkompass, och tror på acceptans, respekt, medmänsklighet, vänlighet, empati, generositet, kärlek, och att vara uppmuntrande och stöttande mot andra människor.

För mitt liv är mitt liv. Jag har rätt att välja hur jag ska hantera saker, och gå tillväga med mitt tillfrisknande. Jag bestämmer över mitt liv, och du bestämmer över ditt liv.

För det är ditt liv, ingen annans. Så varför låta andra bestämma hur du ska göra, och hur du ska leva ditt liv. Du behöver inte söka godkännande eller bekräftelse hos andra, för att kunna känna att du har ett värde. Bli dig själv, var dig själv, var stolt i det, och ge Jante en jävla käftsmäll! Som jag gjort nu. Tro mig, Jante förtjänar det. wink

Kram på er, och ta hand om er! heart

 

 


       
6 Januari 2019  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida