Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


Att vara öppen eller inte öppen...

Nu mår jag lite bättre, börjar ta mig ur den förlamande depressionen, tack och lov. Men jag mår fortfarande inte bra, känner ändå av mycket ångest och oro, och den jäkla huvudvärken som jag aldrig slipper. Är så trött...

Men men... Har börjat ta tag i lite saker nu i alla fall, fixa lite, greja lite, och knyta ihop några lösa trådar. Ska börja gå i sjukgymnastik, prova lite olika grejer och tekniker för att kunna hantera min konstanta huvudvärk bättre. Ska bland annat få pröva på akupunktur, och se om det kan hjälpa något.

Sen har jag påbörjat processen att ansöka om skuldsanering hos Kronofogden. Har ju skulder där sen några år tillbaka, och på grund av att jag levt så länge på existensminimum så har jag inte haft en möjlighet att lösa dom skulderna. Jag lever ju på sjukpension eftersom jag har blivit sjukpensionerad, och kommer vara det livet ut (tills jag blir "gammelpensionär" då det går över till vanlig pension), och min inkomst är inte hög, ca 11500 kr per månad (efter att Kronofogden dragit sin del), så chansen att jag någonsin kommer kunna betala av skulderna hos Kronofogden, som ligger över 100 000 idag, är ju ganska låg. Så processen för att ansöka om skuldsanering är nu inledd, men det kommer ta ett bra tag innan något beslut fattas. Väntetiden brukar ligga på i alla fall 6 månader, innan dom beslutar om ens ärende, ibland längre tid. Så vi får se helt enkelt, hur det blir. Ni får hålla tummarna för mig... yes

Nu undrar väl många varför i alsin dar jag delar med mig av något så "privat och skämmigt" som att jag sitter hos fogden? Dom flesta skulle aldrig i livet vilja att folk visste nåt sånt om en. Nå, jag är inte dom flesta. Ni som läst mycket i min blogg, ni vet att jag har delat med mig av myyyycket värre saker än så av mitt liv. Kronofogden är ingenting. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen...jag står för allt, och skäms för inget.

Jag har gjort misstag i livet, det är inget konstigt. Alla gör misstag, det är att vara människa. Jag har dragit på mig skulder på grund av en hel del felaktiga beslut i mina "yngre dar", det var mina egna misstag, som jag står för till 100%. Och min allvarliga psykiska ohälsa gjorde det omöjligt då för mig att klara av att hantera min ekonomi. Så jag har fått mycket hjälp och stöd i det, bland annat av en God Man jag hade då, som jag klarar mig utan nu. För nu mår jag bättre, och kan hantera saker bättre. Så ock min ekonomi... smiley

Jag är helt öppen i min blogg, helt öppen överhuvudtaget, med allt i mitt liv. Jag döljer inget, gömmer inget, berättar allt. Alla behöver inte vara det naturligtvis, alla är olika. Men jag känner att det finns många fördelar med att vara så öppen. Dels så vet folk var dom har en, och att man alltid är ärlig. För allt jag säger, kan jag backa upp. Det är aldrig tomma ord. Och dels så finns det inga "hemligheter" om mig, som jag behöver vara rädd ska komma ut. Alla vet allt ändå, och jag är öppen med allt, och frågar någon om nåt så säger jag precis som det är, i detalj. Ingen kan hota "avslöja" nåt om mig och utpressa mig, för jag ligger steget före och har berättat allt ändå, om allt som finns att berätta om mig. Jag har varit helt öppen med mitt dåliga mående, mina diagnoser och min problematik, att jag tar många olika mediciner för mina många olika hälsoproblem, att jag haft ett allvarligt missbruk av morfintabletter, som jag nu kommit ur och lagt bakom mig, misstag jag gjort, hur många jag haft sex med, relationer jag haft, att jag är bisexuell och har haft kärleks-och sexuella relationer med kvinnor, att jag varit otrogen nån gång (jag är inget helgon, jag är en människa som alla andra), att jag upplevt att bli otrogen mot, att jag är singel och trivs alldeles utmärk med det och inte söker nån att vara med i nuläget, hur min ekonomi varit förr och hur den är nu, den livsstilen jag lever, mitt "ohälsosamma leverne" (ohälsosam mat, sockerberoende, väldigt lite motion och träning, m.m.), och hur mitt liv sett ut som jag levt och växt upp i. Alla vet allt redan, och dom som inte vet kan läsa om det i min blogg, eller fråga mig om det. Jag är alltid ärlig.

(Sånt jag däremot inte berättar är andras hemligheter, saker andra berättar för mig i förtroende. Sånt berättar jag naturligvitvis inte, eller pratar om. Det är ju självklart.)

Jag har berättat om hur mitt liv varit, vad jag upplevt, allt jag gått igenom. Hur min uppväxt sett ut, att mina föräldrar var missbrukare. Att min mamma hade ett väldigt allvarligt blandmissbruk hela sitt liv, och träffade olika män som hon inledde relationer med som missbrukade och var våldsamma och misshandlade henne ofta, och att även jag blivit utsatt för misshandel och övergrepp som barn. Att jag kämpade med stort ansvar hela uppväxten, med ansvar för både min mamma och för mina yngre syskon. Även om det inte var mitt ansvar att ha, lades den bördan på mig sen jag var liten, och då var det nåt som var helt normalt och självklart, och inget jag tyckte var konstigt alls. Att jag också därför per automatik tog på mig ett slags ansvar för alla i min närhet, deras väl och ve, deras lycka och välbefinnande, och att alltid kunna vara ett öra som lyssnar och en axel att alltid luta sig mot när dom mådde dåligt eller gick igenom svåra saker. Att jag växte upp med bördan av hela världen på mina axlar...och att det inte var någon enda människa i min närhet som på något sätt ifrågasatte detta eller tyckte det var märkligt. Att jag i stort sett var utelämnad till att klara mig själv, igenom allt, och på samma gång alltid förväntades vara någon som fanns till för alla andra. Detta har jag alltid varit öppen med, och delat med mig av.

Att livet jag levde och allt jag såg och upplevde, sedan gjorde att jag utvecklade svår psykisk ohälsa, depressoner, ångest, migrän, PTSD, kronisk utmattning och annat...var något som sågs som konstigt och mycket märkligt av omvärlden. Hur hade jag mage att må dåligt?! Hur kunde jag med att klaga över att jag mådde dåligt psykiskt?! Vad var det för fasoner?! Unga personer har väl inget att må dåligt över heller! Nä, glöm, förträng, skjut undan, sluta sjåpa sig, och bara gå vidare och bete sig som en normal jävla människa...det var vad som förväntades av mig. Det var vad som förväntades av en ung människa som var mellan 20 och 30, som hade upplevt fruktansvärda trauman både i barndom, i tonår, och i vuxen ålder. Som hade förlorat en mamma, en pappa, och som alltid hade utplånat sig själv, för att vara andra till lags, och tillgodose alla andras behov. Som aldrig fick ha en röst, aldrig fick prata om hur dåligt man mådde, för då var man bara "jobbig", som förväntades alltid ställa upp på allt och alla, men knappt fick något tillbaka, som hade gått sönder inombords och var i tusen bitar, men förväntades på egen hand och utan att klaga plocka upp alla sina trasiga bitar och laga och fixa ihop sig själv. Och när man inte klarade det, kritiserades, hånades, förödjukades, förminskades, misstroddes, tills ens trasiga bitar gick i ännu mer bitar...tills man en dag bara ramlade ihop i en hög, och ens trasiga bitar rasade ut i en stor hög på golvet, som när man krossar en spegel. Och när man låg där, i högen av sina egna trasiga bitar utan att kunna röra sig, så sa dom omkring en bara "Res dig upp, sluta sjåpa dig. Här har du en kvast...börja sopa upp röran du ställt till med." Den personen som låg där i sina egna bitar, den personen var jag. Och det har jag också alltid varit öppen och ärlig med.

Men nu, idag...är det helt andra bullar! Jag har under åren som gått, med oerhört hårt arbete och med stort tålamod, kunnat må bättre och kunnat bygga upp mig själv igen på nytt. Dom som misstrott mig, behandlat mig illa, tagit mig för given, inte tagit mig på allvar, som sårat mig, svikit mig, lurat mig...dom har jag lämnat bakom mig. Idag har jag valt med omsorg dom jag har i mitt liv. Personer som genuint bryr sig om mig och som också visar det, som respekterar mig, som är ärliga mot mig, som älskar mig, som visar stöd, omtanke, förståelse och tålamod, som inte utnyttjar min snällhet och min väldigt stora förmåga att förlåta. Jag kan förlåta och ge fler chanser om och om och om och om och om och om igen...men jag har en gräns. Den finns där. Och dom som inte tror att den gränsen finns, dom begår ett stort misstag. För har jag väl nått gränsen, så är det nog. Då är det bra. Då är det "Bye bye". I am done!

Det har en del personer fått uppleva nu. Och dom är nog ändå förvånade, kanske till och med chockade, att jag faktiskt sa ifrån till slut, och vägrade ta mer. För jag tror att dom i deras huvuden, inte hade haft en tanke på hur deras beteende fått mig att må, att dom gått över gränser som inte är okej, och att det gjort mig sårad, ledsen och har bidragit till min trasighet. Så är det när man bara tänker på sig och sitt, sina behov, sin vilja, och sina situationer, när man har ett egoistiskt tänkande (vare sig man är en egoistisk människa eller inte). Förr eller senare blir det konsekvenser, som dom uppenbarligen inte hade räknat med, eftersom dom av någon anledning trott att dom står över sånt som konsekvenser, att det aldrig kommer hända dom. Vissa personer är rakt av egoister, och har ett beteende som är noga beräknande och manipulativt...och vissa är det inte, fast dom begår egoistiska handlingar utan att direkt vara medvetna om det. Dom kan också behöva en tankeställare. Det är alltid intressant att se hur folk reagerar, när någon som aldrig ställt krav innan, satt gränser, och satt ner foten och sagt ifrån, plötsligt börjar göra det...det är väldigt, väldigt intressant. 

Nä, nu ska jag sluta tjöta. Ska kolla på Netflix. Älskar att bland annat kolla på dom där crime-dokumentärerna, kollar alla såna både på tv och på nätet. Det är väldigt intressant, och man lär sig mycket om människor. Man lär sig vilka man ska undvika, vilka tecken man ska leta efter, och att man ska vara försiktig, för skenet kan bedra. Många psykopater och narcissister finns det där ute...många. Jag har stött på en hel del i mina dag, fallit för deras spel, och idag när jag känner igen tecknen och beteendet, så slår jag mig för pannan och tänker för mig själv:" Din dumme fan! Hur kunde du involvera dig med det där och den där människan?! Han eller hon har ju för fan en klockren narcissistisk personlighetsstörning, eller är en ren psykopat!" Ja, man lär sig så länge man lever...

Ha det bra, och kram på er så länge! smiley heart

 

 

"Ok Without You" - Klaas

 

 

 

 


       
20 Februari 2019  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida