Nu har jag börjat halka nedåt igen, gå in i ännu en depression.
Det händer mycket omkring mig, saker jag inte orkar hantera. Jag blir mycket trött av allt, och börjar isolera mig. Jag har kommit fram till ännu en gräns. Folk envisas med att pusha mig till mina gränser hela tiden. Dom testar mig, ser hur långt dom kan pusha tills jag inte orkar mer. Har varit med om det så många gånger förr, och känner så väl igen det.
Vill folk roa sig med det, så får väl dom göra det då. Jag har kommit längre med mig själv nu, jag har hittat bra sätt att distansera mig när sånt händer. Jag vägrar att involvera mig i konflikter, drama och kaos. Vill andra hålla på med det...varsågod. Jag vill det inte, så jag hittar sätt att hålla mig ifrån det. Men jag blir ändå påverkad av det, och hamnar under ytan. Inte djupt ner, men tillräckligt långt nere för att känna det som att jag får svårt att andas. Men jag hittar sätt att hantera det. Det som är svårast att hantera är att det finns så många som är villiga att använda sig av mig, använda sig av min stora förmåga att hjälpa och stötta, utan att ge särskilt mycket tillbaka. Och detta trots att dom vet att det sliter på mig. Det är svårt för mig att förstå...
Varför är det så in i helvete svårt för mig att sätta gränser?! Dom finns där, men det tar mycket längre tid för mig att nå fram till dom, än andra människor verkar kunna göra. För dom flesta, är det så självklart att bara säga nej, att inte ställa upp, att inte svälja skit från andra...att sätta gränser för sig själva. Men jag...nej jag ska ända in i det sista försöka vara så förstående som möjligt, försöka ha så mycket tålamod som möjligt, försöka förlåta allting, försöka att alltid vara så jävla trevlig och snäll, försöka ge folk fler chanser än dom förtjänar, försöka visa så mycket medkänsla och sympati som möjligt - och i processen offra mig själv. Nästan...varenda...jävla...gång.
Jag arbetar på det, jag har blivit mycket bättre på att säga ifrån och sätta gränser än tidigare. Men mitt innersta, den jag är i min själ, är obotligt snäll, hjälpsam och förlåtande. Och det utnyttjas grovt, av så många, hela tiden. Så har det varit i hela mitt liv. Jag förstår inte folk, jag gör verkligen inte det.
Jag vet att jag måste börja bli bättre på att säga nej och säga ifrån, annars går jag själv under. Men jag har sedan jag var liten, blivit "hjärntvättad" att tro att det är min uppgift i detta livet, mitt ansvar, att alltid göra allt för alla och offra mig själv för det, för jag är inte lika viktig. I don´t matter that much. Så hur ändrar man på något man blivit intalad att tro under hela sitt liv? Det går inte över en natt, tro mig. Det är en mycket långsam, svår och smärtsam process. Men jag har kommit en bit på väg i alla fall. Det svåraste är att stå emot den första impulsen jag får, att alltid hjälpa och ställa upp, oavsett vad det är, och oavsett hur mycket det än tar av mig själv.
Det som är mycket intressant, i det mänskliga beteendet (om man nu är intresserad av det, vilken jag är) är hur folk reagerar som är vana vid att man alltid ställer upp, och man plötsligt inte gör det längre. Vissa blir helt ställda ("va, kan hon säga ifrån?"), vissa blir sura och börjar tjata, vissa blir faktiskt förbannade på en, vissa känner sig förolämpade och ledsna, och så finns det en liten, liten procent, som faktiskt accepterar det och respekterar det. Men det är inte vanligt. För folk är egoistiska. "Jag ska ha det jag vill ha, när jag vill ha det! Vem fan är du att säga nej till mig?!" Så resonerar fler än man tror, enligt min erfarenhet av det under hela mitt liv.
Men nu säger jag nej, nu säger jag ifrån. Jag accepterar fan inte längre att man utnyttjar mig, och använder sig av mig för sina egna egoistiska syften, oavsett vad det gäller. Men särskilt när det gäller detta med sex. My God...så många killar som bara haft mig som en slags "reserv", att höra av sig till för att få sex lite då och då. När dom känner sig sugna för tillfället, uttråkade, eller när det strular med tjejen och dom inte vet vad dom vill med sitt förhållande dom är i, eller när det precis tagit slut med den tjejen dom var med och dom är sugna på "lite kul", medans dom letar efter nästa "stora kärlek" i deras liv. För det är inte jag, det har aldrig varit jag. Och när dom så fått ha sitt lilla roliga med mig, så kastas jag bort, som ett skräp i vinden, varje gång. Mer än så är jag inte värd, tydligen. Jag accepterade det förr, för jag hade så låg självkänsla då, så jag trodde att det var det enda jag var värd. Och detta har skadat mig, något enormt. Men vad säger det om dom, dom som gör så här, och har satt det i system? Vad är dom för människor? Det kan ju dom fundera över, tycker jag.
Denna korta videon här, är till alla dom som har utnyttjat mig, använt sig av mig för själviska behov, sårat mig, svikit mig, bedragit mig, lurat och vilselett mig bara för att kunna få vad dom velat ha, tryckt ner mig och förminskat mig, hånat mig, tagit mig för given och struntat i mig som människa, och överlag behandlat mig mycket, mycket sämre än jag någonsin har förtjänat. I am done with you! Bye bye now!
"Fuck It All" - Frozen Parody
Tror ni att jag någonsin kommer acceptera sånt bullshit igen?! Hell no! Jag lever hellre resten av mitt liv utan sex, än att någonsin vara någons jävla privata sexleksak igen. För jag är värd mer än så, jag är bättre än så. Till skillnad från dom flesta andra, så kan jag vara utan sex. Jag vet att detta är närmast otänkbart för dom flesta, men jag är inte dom flesta, jag är jag. Och för mig, finns det viktigare saker i livet än sex. Dom som tror att livet bara handlar om sex, dom har fattat fel angående detta med livet. Jag tycker synd om dom, genuint synd. Men det är deras problem, inte mitt. Jag kan leva utan det...lätt. För mig är det inte ens en uppoffring.
Så försök få mig isäng bara, med hjälp av fjäskande, manipulation, och tjatande. Det kommer inte hända. Jag har bara sex igen, om jag är med någon som verkligen vill ha mig, och inte bara vill använda sig av mig. Någon som ser mitt sanna värde, och ser mig och accepterar mig för den jag är. Annars får det vara. I can live with that....without a doubt.
Nu ska jag vara i denna depression ett tag, sedan kommer jag ta mig ur den. Jag har lärt mig vid detta laget, att bara låta mig känna det jag känner, inte kämpa emot det. Försöker man kämpa emot det, kan det bli ännu värre. Bättre att bara följa med i det, och låta det ha sin gång. Sen upp på fötter igen. And so it goes, up and down, up and down...
