Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


The Greater Me, The Real Me.

Ja, nu är jag tillbaka igen.

Har fortfarande en bra period, men det börjar luta lite. Även om tillvaron är lugn, så är det ändå väldigt påfrestande. Har nyligen börjat få problem med lite högt blodtryck. Träffar en läkare angående det. Visst är det oroande, men jag har inte ork att flippa ut över det. Blir det inte bättre, får jag kanske börja med nån blodtrycksmedicin, tills jag hamnat mer i balans med min kropp. 
Kämpar mycket med svår ångest, men jag brukar ta medicin för det, alternativt lägga mig och sova. Då kommer man bort en stund. 

Har ofta migrän också som vanligt, ingen förändring där, och det är jäkligt jobbigt att behöva hantera. Många lider av migrän, och alla som har det och vet hur det är att leva med, är riktiga jävla kämpar. Sedan finns det många som inte har den blekaste aning om hur svårt det är att uppleva. Mycket har man fått höra genom åren, ”Men alla har ju lite huvudvärk då och då, det är väl inget märkvärdigt”, ”Har du provat dricka vatten?”, ”Gå en promenad och få lite frisk luft”, ”Testa Yoga!”.....
Alltså jag är ledsen, men har man ett riktigt migränanfall, så finns det inget annat än smärtan som existerar. Man vill skrika, slå, slita sitt hår, banka huvudet i väggen, hoppa ut genom ett fönster, skada sig själv....ja man vill bara dö. Att på något sätt försöka tänka logiskt och rationellt, eller ”ge sig ut på en frisk promenad”, är det sista man har i huvudet. Migrän är ett helvete utan dess like.

Tänk dig att du har glassplitter som ligger och gnider och skär inuti ditt huvud, samtidigt som någon slår dig i huvudet med en hammare, samtidigt som sitt huvud sitter fast i ett skruvstäd och kläms åt hårdare och hårdare och hårdare....inte ens det kan beskriva smärtan man har. Så ni som inte förstår, jag vet att det för det mesta är i välmening men bespara era god råd och tips till något annat, vi kan inte göra nåt av det ändå. Det enda är att vänta ut det, vila, ta eventuell medicin, försöka få i sig mat och vätska (vilket är väldigt svårt eftersom man ofta vid migrän mår illa och inte kan behålla varken mat eller vätska utan spyr upp allt man får i sig, inklusive eventuell medicin), och bara försöka hålla fast i sitt förstånd. Och det är inte lätt. Min migrän kan sitta i från allt mellan några timmar, till flera dygn i sträck. Mitt längsta migränanfall jag haft varade i nästan 4 dygn, utan uppehåll. Det...kan driva en människa till fullständigt vansinne.

En gång för ett par år sedan när jag hade ett migränanfall, så satt jag en hel natt på en stol, lutad över mitt köksbord, för jag kunde inte ligga ner på grund av illamåendet, och hade en skål stående framför mig som jag fick spy i. Allt jag stoppade i mig kom upp direkt, mat, vatten, Yoghurt, fil, vanliga smärtstillande, migränmedicin, inget kunde jag behålla. Smärtan tog över hela mig, var som ett eget väsen som tog form och fyllde min kropp, mina lungor, mina ådror, mitt sinne och mitt hjärta, och jag var så nära från att gå och hämta en kniv att skära sönder mig själv med, för att slippa undan smärtan – byta en smärta mot en annan för några ögonblick. En timma kändes som en sekund, och en sekund som en hel evighet.
Där satt jag vid köksbordet och spydde i min skål, i skrikande värk, under en hel natt, tills jag märkte att det började ljusna ute. Då provade jag ta medicin igen, and Holy Mother of God and Jesus, det fick jag behålla så att det kunde börja verka. Inom ett par timmar sen hade den värsta värken gett med sig. Då stupade jag i säng, fullständigt utmattad och slut i huvudet, och kunde sova några timmar. Aldrig mer, tänkte jag. Aldrig mer, över min döda kropp att jag går igenom detta igen....
Det är en av de värsta migränattacker jag haft, i alla fall de senaste 10 åren. Efter det så pratade jag med mig läkare om detta, och fick utskrivet tabletter mot illamående, så att det inte skulle riskera att bli en sån mardrömssituation igen. Och det har hjälpt lite i alla fall. Sedan tar jag även en medicin som är förebyggande mot migrän, och det har också hjälp lite grann. Man får vara tacksam för det lilla.

Men det finns en särskilt typ av huvudvärkssjukdom som heter ”Hortons” – Hortons huvudvärk. Och den är ännu värre! Den kallas ofta för ”Självmordshuvudvärken”, för den är så svår att många som har drabbats av den faktiskt tagit sina liv, för dom har inte orkat leva med den smärtan. Den sjukdomen har inte jag, tack och lov. Jag har bara ”vanlig” migrän. För Gud skall veta att hade jag haft Hortons, så hade jag faktiskt inte orkat leva. När jag vet hur svår vanlig migrän kan vara, och tänka sig att det kan vara sju resor värre än det...my God.

Jag har ju inte bara migrän, jag har ju ofta vanlig spänningshuvudvärk också. Det har jag nästan dagligen. Så mellan mina migränattacker, så har jag vanlig spänningshuvudvärk. Då brukar jag oftast ta vanliga värktabletter, Panodil, Treo och liknande. Mot min migrän tar jag en särskild migränmedicin som heter Sumatriptan, som är ganska effektiv på mig. Man varvar hela tiden mellan olika mediciner, och olika sätt att handskas med det, så det är tufft. Många gånger blir man väldigt ifrågasatt av folk, folk som inte lider av någon smärtsjukdom (of course), för många är det helt enkelt inte tänkbart att man ”alltid” kan gå och ha ont i huvudet. Det är ju bara inte möjligt, menar dom. Så antingen fejkar man, för att få sympatier, slippa undan saker och ting, m.m., eller så är det ju helt förfärligt om det nu skulle vara sant. Men kan det det? Trust me, it can.

Jag har lidit av migrän och spänningshuvudvärk sedan jag var barn. Det innebar att jag hade väldiga svårigheter att koncentrera mig och hänga med i saker. Genom hela min skoltid var jag ifrågasatt när det gällde min huvudvärk. Jag hade mycket frånvaro, och behövde ofta gå tidigare hem från skolan, inte vara med på vissa saker, och vissa dagar kunde jag inte gå alls. Jag var ljuskänslig, är fortfarande det idag, och ljus triggade min huvudvärk väldigt lätt. Särskilt dagsljus och lysrörslampor. Så på lektionerna i skolan gick jag ofta och släckte lamporna, eller dämpade belysningen, och drog för alla gardiner, för att jag skulle kunna vara med och fokusera överhuvudtaget. Men det uppskattades naturligtvis inte av alla andra, förståeligt, för dom kunde ju inte sitta i mörker och jobba. Alla tyckte jag var skitkonstig som envisades med detta.

Så då blev det så att min huvudvärk triggades igång varje dag av ljuset, både ljuset ute och inne, och även av starka lukter, och alla höga ljud och liv och rörelse överallt. Ofta fick jag låtsas att det inte störde mig, jag låtsades att jag mådde bra, men att behöva dölja när man mår så dåligt är mycket ansträngande, och triggar både ångest, oro, nervositet, och mer huvudvärk. Och jag hade ofta panikångest för att jag mådde så dåligt psykiskt, mest över situationer hemma som man inte kunde styra över. En missbrukande mamma som mådde dåligt, oro över henne och oro för mina syskon, gamla trauman som satt i mig och påverkade mig på sätt jag inte hade en aning om, oron för framtiden och hur det skulle gå för mamma, för oss allihopa, oron att få ett telefonsamtal hemifrån om att något hemskt hade hänt, rädslan över att kanske komma hem en dag och hitta mamma död, antingen av överdos eller av självmord. Man visste aldrig, vad som helst kunde hända när som helst. Och allt detta var jag tvungen att dölja för alla omkring mig, bära det ensam inombords där det samlades och byggdes på, bara väntade på att få bryta sig ut. För alla andras skull, för vad alla andra behövde, vad alla andra ville. Under hela min skoltid, genom alla tolv åren. Särskilt under gymnasietiden. Då var det riktigt illa, illa ställt med allt på hemmafronten, på mammafronten mest. 

Inte konstigt jag inte kunde fokusera på skolan ordentligt. Vid det laget, i gymnasiet,  hade jag börjat skita ganska mycket i skolan, om jag ska vara ärlig. Det gick inte att göra både och, både fokusera på skolan och göra bra ifrån sig, och fokusera på vansinnet som skedde hemma och med mamma. Jag var tvungen att välja. Då förlorade skolan. Tyvärr. Jag gick från att alltid gjort väldigt bra ifrån mig i skolan, vara något av en ”plugghäst”, till att närmast skita helt i skolan under gymnasiet. Jag orkade helt enkelt inte, jag orkade inte ens låtsas längre. Ändå tog jag studenten med hyfsat bra betyg i genomsnitt, bra betyg i dom ämnena jag verkligen var intresserad av, som till exempel engelska och svenska. Det var mina favoritämnen. Matte var jag sämst på, min hjärna kunde inte fungera på den nivån helt enkelt, är fortfarande urkass på matte. Jag har alltid varit mer för språk, och estetiska och samhällsvetenskapliga ämnen, inte matte och andra naturvetenskapliga ämnen. Så ibland ansträngde jag mig ändå, i det jag orkade, trots att jag mådde så dåligt som jag gjorde. Och detta kommer säkert låta väldigt konsigt i era öron, men jag brukade må så dåligt att jag nästan varje rast på skolan låste in mig i en av toaletterna, och bara satt där hela rasten med släckt lampa i totalmörker, och bara andades och försökte lugna ner mig och slappna av, stilla paniken. Det var det ena "andrum" jag kunde få i skolan, och jag behövde dom stunderna för att överhuvudtaget kunna vara där. Men jag dolde det alltid väl för andra. Jag visste att dom andra i skolan inte skulle förstå.

För ifrågasatt för min huvudvärk har jag alltid blivit, för mitt dåliga mående överhuvudtaget. Som en lärare sa en gång, ”Kan man verkligen ha ont i huvudet så ofta som du har, Angelica? Jag tvivlar på det, du försöker nog bara slippa undan.” Och vad skulle jag svara på det? Inget svar hade dugt i det läget, jag visste ju inte ens själv, jag orkade inte ta den diskussionen. Jag hade fullt upp med att bara försöka hålla ihop mig själv och ta mig igenom dagarna. Och jag är inte ensam om det. Många har upplevt det, och många upplever det just nu. Och majoriteten av människor förstår det inte. För det verkar helt obegripligt för folk att man kan må jävligt dåligt utan att det faktiskt syns utanpå en. Det enda valen man har att ta sig igenom tillvaron är att låtsas må bra. Vissa klarar det, vissa inte. Jag var expert på det, att låtsas vara någon som alltid mådde finfint. Vad hade jag för val? You tell me.

Jag har ju som sagt lidit av både spänningshuvudvärk och migrän sedan jag var barn. Utvecklade detta i tioårs-åldern, så jag har alltså levt med detta nu i 30 år. Så jag borde veta, om någon. ”Men har du träffat nån läkare om detta då, sökt nån behandling?” 
Ja, men naturligtvis har jag det. Många, många, många läkare och specialister under åren har jag träffat. Jag har varit på smärtkliniker, träffat specialister på smärtsjukdomar, och specialister på psykisk ohälsa, specialister på vuxentrauma och barndomstrauma, psykiatriker, terapeuter, specialister på missbruksproblematik, vanliga allmänläkare, jag har till och med röntgat hjärnan för att utesluta hjärntumör. Och det hade jag ju inte.

 

Summan av kardemumman är, deras förklaring om man ska förklara det kortfattat, att min huvudvärksproblematik har utvecklats på grund av dom mycket svåra och många upplevda trauman jag haft i livet. Att i och med att jag upplevt mycket trauma, där mycket av traumat skedde i väldigt tidig ålder när jag var småbarn, så har det manifesterat sig i kronisk smärta, i mitt fall i mitt huvud, och utvecklades troligtvis redan när jag var barn. Svåra trauman ”lagras” i kroppen och i sinnet och ligger där och konstant verkar undermedvetet, och då kan det ofta manifestera sig någon annanstans som olika typer av problematik och sjukdomar, ofta kroniska sjukdomar, smärtsjukdomar, sömnstörningar, magproblem och annat. Som läkarna har förklarat för mig, trauma är som en ”svulst”, och det måste ta vägen någonstans. Därför hittar det andra sätt att sprida sig genom en, via en rad olika sjukdomar, svårigheter och problematik. Det krävs mycket för att man ska kunna ”koppla ihop” detta med varandra, trauma och sjukdom, och det är inte alltid man gör det, eller att läkare ens gör det. Man får kämpa, och kämpa hårt, för att få hjälp med något som man vet är fel med en men som många bara viftar bort och kallar, ”inbillning”, ”fejk”, ”bara vill ha uppmärksamhet”, ”inte så allvarligt”, o.s.v. För omgivningen tycker ofta bara det är jobbigt med människor som ”gnäller över samma problem hela tiden”, och viftar bort det för sin egen bekvämlighet skull. Men man får kämpa på. Jag har kämpat hårt, jävligt hårt, i otroligt många år, för att få rätt hjälp, bli lyssnad på, bli tagen på allvar, söka svar, söka alternativ, söka behandling, försöka förstå, försöka härda ut.

För samtidigt som jag kämpar med min konstanta huvudvärk, så har jag även ofta svåra depressioner, mycket ångest och panikångest, kronisk trötthet, och har mycket svårt att hänga med i omgivningens tempo. Det går helt enkelt inte. Jag bli lätt förvirrad, det blir ”tilt” i hela huvudet och jag tappar lätt saker ur minnet, tappar ord, kan inte hålla tråden, har svårt att minnas folks namn eller andra detaljer, och mycket annat. Konstigt nog är långtidsminnet inte påverkat, där har jag ett sjuhelvetes minne. Men närminnet är det ganska dåligt med. Jag är känslig för höga ljud, och för mycket liv och rörelse omkring mig. Jag kan bara göra eller fokusera på en sak i taget, att göra två saker eller flera samtidigt går inte, då tappar jag det helt. Jag kan få panik och börja hyperventilera om det uppstår ett problem som jag måste lösa direkt, för jag kan inte tänka ut lösningar på direkten. Och eftersom jag är ”vimsig och fumlig” i huvudet, så blir jag det i kroppen med. Jag är fumlig och tappar lätt saker, stöter emot möbler, grejer och annat hela tiden, och ibland har jag till och med svårt att hålla händerna stilla när jag ska äta mat med kniv och gaffel, maten ramlar ofta av, så jag brukar hellre äta mat med sked om det är möjligt. Jag har svårt att orka umgås med andra i långa stunder, det är otroligt utmattande för mig oavsett vem jag umgås med. Att jag tillbringar så mycket tid ensam, är för att det är enda sättet för mig att återhämta mig och spara på energi. För umgås man med andra, så måste man orka göra allt alla andra orkar göra, och det orkar man inte när man mår så. Och att låtsas orka har jag lagt ner för länge sedan, det höll på att ta livet av mig. För återigen, så gjorde jag det för alla andras skull. Om man inte är med, och man inte orkar, så är man ju ”så tråkig”. Inte sant? 
Men vid denna punken i mitt liv ger jag blanka fan i vad folk tycker. Men så tyck att jag är tråkig, att jag är konstig, att jag är jobbig, att jag inte är riktigt klok...I really don´t give a fuck. Jag är jag, någon som mår väldigt psykiskt och känslomässigt dåligt, på grund av att jag genom hela livet blivit svårt traumatiserad. Det tar ut sin rätt till slut, det gör det på alla förr eller senare. Ingen är helt immun.

So there you go... I am a mess. Det finns en anledning att jag blivit sjukpensionerad,  jag kan inte fungera ”normalt”, och sköta ett arbete. Det går helt enkelt inte. Så kan det bli, när man levt ett helt liv i kaos och vansinne, och upplevt fler trauman än det finns pärlor på ett pärlhalsband. Man blir permanent skadad av det. Frågan är bara på vilken grad skadan ligger. Alla som upplevt något form av trauma har blivit skadade av det inombords, i olika grader. Vissa klarar av att leva med det och fungera, vissa inte. Inget är rätt eller fel, alla är bara olika och det är något fundamentalt som vi människor måste förstå. Vi. Är. Alla. Olika. En sak som fungerar mycket bra för dig, fungerar kanske inte alls på mig. Och tvärtom. Det är inte ”en mall passar alla”. Ändå vill folk pressa in alla i samma mall, och blir irriterade och sura när det inte funkar, för dom anser att ”jo, så borde det visst funka! Om detta funkar på mig, så är det väl självklart att det funkar på dig med. Annars måste det ju vara nåt fel på dig.” Suck...trött.

Alla måste få hitta sitt eget sätt, och mitt sätt är lugn och ro, vila och återhämtning, och självprioritering, så länge jag lever. Dom som inte kan acceptera det, behöver inte befinna sig i mitt liv. Utan dom kan ju fokusera på sitt eget istället, och fortsätta leva i villfarelsen, att en sak är bäst för alla, en mall passar alla, och dom som inte passar in i mallen är det fel på. Mår ni bra av det, so fine. Men håll er borta från mig och mitt liv i så fall. Jag låter bara människor komma nära mig som accepterar mig, respekterar mig, visar förståelse för mig, och som genuint bryr sig om mig. Dömande och respektlösa människor har jag haft i mitt liv så länge jag kan minnas, men inte mer, aldrig mer. Jag gör det som är bäst för mig, och det är exakt så det ska vara.

I am becoming a greater version of me, the real me inside. The person I always was meant to be. I put my trust in God. In Him I get the comfort, strength and courage to carry on. I am not afraid anymore. I live by Faith.  heart

 

"Greater" - MercyMe  heart

 

"No Longer Slaves" - Jonathan and Melissa Helser  heart

 

 

 

 

 

 


       
9 Maj 2019  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida