Att hjälpa. Att stötta. Att uppmuntra. Att ge råd. Att lyssna. Att bry sig. Att engagera sig. Att rädda andra. Att älska.
Det är det jag gör. Det är den jag är. Det är den jag alltid varit. Det är det jag älskar, det är det jag lever för. Det är omöjligt för mig att sluta vara sådan. Jag är en Empat, och Högkänslig, och jag är väldigt spirituell. Jag föddes sådan. Det är den jag är i mitt innersta. Och jag är förbannat stolt, glad och tacksam över det!
Men jag önskar att det inte skulle göra så ont. För man kan inte hjälpa alla. Man kan inte rädda alla. Och det gör ont i mig, fruktansvärt ont. Och jag vet inte hur ska ska hantera det. Det knäcker mig.
Så många gånger i mitt liv som jag har stött på trasiga människor som mår dåligt, som lider, som skriker efter hjälp. Dom har jag gjort mitt bästa för att försöka hjälpa. Både främlingar och närastående. Har haft såna vänner och har haft såna familjemedlemmar i mitt liv (och fortfarande har). Större delen av alla dessa människor har jag inte kunnat rädda, fast jag lagt ner varenda fiber i min kropp, och varje uns av min själ, i att försöka hjälpa dom och rädda dom. Vissa har dött, och vissa lever fortfarande. Vissa är på väg mot ett bättre liv, och vissa lever kvar i sitt eget helvete, oförmögna att ta sig ur det. Och jag kämpar fortfarande för dom. Även om det sliter på mig oerhört.
Men det finns en stor sanning. En sanning som är lätt att förstå med huvudet, men nästan omöjligt att begripa med hjärtat. ”Man kan inte hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv.” Enkelt och sant, eller hur? Mycket logiskt. Men jävligt svårt att förstå i hjärtat! För mitt hjärta säger ”Nej, nej, nej, det tänker jag inte acceptera! Inte under några omständigheter! Jag försätter att kämpa för denna personen. Över min döda kropp att jag ger upp om den!” När jag bryr mig om och älskar en person, så går jag ”all in”. Jag ger ALLT av mig själv. All in or not at all! Most all in...
Tyvärr ser verkligen ut så att 90% av människor man går all in för, är inte villiga att ens ”go a little bit in” för mig. För let´s face it...vi lever i en tid, i ett land, i en värld, där det är var och en för sig själv. En ”sköt dig själv och skit i andra”-mentalitet. Och som en Empat, någon som känner sån medkänsla med andra, som lever sitt liv för att hjälpa och stötta andra, och vill att alla ska må bra, är det en mardröm att leva i. Allt som händer omkring dig, både allt som syns och allt som inte syns, genomborrar ditt hjärta och själ som ett spjut, och du slits itu. Att vara Empat är att vara i konstant själslig smärta, men det är också en otrolig egenskap, en fantastisk gåva, som är så sällsynt i denna värld vi lever. Visst lider man, men det är ett lidande som skänker en både sorg och lycka samtidigt. För precis som jag känner sorg och smärta när andra känner sorg och smärta, så känner jag även glädje och lycka, när andra är glada och lyckliga. Jag både sörjer med andra, och glädjs med andra. Att kunna ge och göra gott för andra, det skänker en sån glädje och frid i hjärtat. Empati är det enda som kan hela oss människor, hela vår värld. Utan det, är vi för alltid förlorade.
Tänk dig att du lever med hela ditt nervsystem rent fysiskt utanpå kroppen, så att allt som rör vi dig känns som elstötar som lamslår dig. Och att varje gång det händer något hemskt med någon du känner, eller i världen överhuvudtaget, varje gång någon far illa, varje gång någon mår dåligt och lider, varje gång någon människa dör, varje gång människor gör varandra illa, varje gång du ser någon ledsen, varje gång någon känner sorg och smärta, så känner du det som att du får starka elchocker rakt in i det nervsystemet, som får dig att skrika i smärta och djup sorg. Och att det är ett permanent tillstånd. Det kommer aldrig sluta, du kan aldrig komma undan det, du kommer alltid leva med att ha det så. Varje sekund, av varje minut, av varje dag, året om – under resten av ditt liv.
Så är det för mig, (och för många andra som är Empater, och Högkänsliga), som i essensen i den jag är, är någon som alltid vill hjälpa, stötta och rädda alla. Som bara vill att alla ska må bra och vara lyckliga. Så är det för alla som har väldigt hög empati och medkänsla, som är godhjärtade, omtänksamma, generösa och hjälpsamma, så till den grad att man är villig att offra allt för att andra ska få det bra. Som dedikerar hela sina liv till detta. För att för dom är det ett ”kall”, meningen med livet. To bring healing, peace and happiness to the world, and all the people in it.
Är det så konstigt att många av dessa människor som är såna empater, också lider oerhört, utvecklar olika sjukdomar och psykisk ohälsa, och olika typer av missbruk? Som går in i djupa depressioner, och konstant går omkring med svår ångest och oro. Som blir utbrända och utmattade, ändå in i själen. För kan ni tänka er vad det tär på en att känna all världens smärta och lidande konstant? Kan ni tänka er vad desperat man är ibland att bara kunna få stänga av sig själv ibland? Bara få en liten paus ifrån detta? Och att enda sättet är att döva sig själv med något, vad som helst. För att ändra sig i sin personlighet går inte, ändå kräver andra ofta det av en. ”Det är väl bara att ändra dig, att sluta vara så känslig. Det ska väl inte vara så svårt?” Let me tell you: Det är som att kräva av gräset att det bara ska sluta vara grönt, kräva av vattnet att det ska sluta var vått, eller säga till solen att den ska slockna för gott.
Så lägg av med att tala om för känsliga människor att dom ”bara ska sluta vara så känsliga”. Det funkar inte så. Dessutom är det otroligt respektlöst. Punkt.
I hela mitt liv har jag gått omkring och undrat vad det är som är fel på mig, varför jag är så känslig som jag är, tar in allt och känner allt så djupt. För dom flesta andra verkar inte vara såna. Utan dom säger till en, förmedlar till en på olika sätt, att det är ”fel” att känna så mycket, så djupt. Att man inte är normal och att man är konstig. Att det är något fel på en för att man bryr sig så mycket om andra.
Ha, så sjukt det är när man tänker på det...att det i samhället räknas som något dåligt att man bryr sig om andra människor. Att det faktiskt ses som en dålig egenskap som bara är ”fel”. Hur sjukt är det inte egentligen? Alltså, vad fan är detta för nåt? Det är ju helt obegripligt att det kan anses vara dåligt och fel att bry sig om sina medmänniskor. Ändå gör det det, när det kommer till kritan. För det är exakt det samhället förmedlar, det som så många omkring en förmedlar till en. ”Bry dig inte så mycket om andra, sköt dig själv istället.” Sinnessjukt!
Idag, har jag kommit till insikt. Idag vet jag att det inte är något fel på mig, att det inte är något fel med att vara extra känslig, att vara empatiskt, att bry sig och och engagera sig i sina medmänniskor, att vilja hjälpa, stötta och finnas där för andra och ge kärlek. Idag vet jag att det är en gåva att vara sådan, att alla känsliga och empatiska personer är dom som håller världen från att fullständigt gå under. Det som är fel är att resten av världen är så avtrubbad, och att normen är att människor är kalla, hårda, egoistiska och likgiltiga. Dom som har mycket, vill bara ha mer. Dom som inte får det dom vill ha, tar det gärna från andra av ren girighet. Dom som vill leva i ”bekvämlighet och lätthet”, dom blundar för andras svårigheter, kämpande och lidande. Men också dom som lever i förnekelse, och är arga och bittra över livet. Dom kan vara elaka, själviska, missunsamma och kritiska mot andra och lägga skuld där, istället för att vända blicken in mot sig själva, faca sina egna demoner och svårigheter, och vad dom behöver göra för att ordna upp sina egna situationer, för det är det svåraste man kan göra här i livet. Och många varken orkar eller vill det. Det är ”bekvämare” att leva med ögonbindel på, och öronproppar i sina öron, och peka finger och hitta fel på alla andra, för att slippa se sina egna fel och brister. Det ska mycket till för att dom människorna ska förändras.
Och helt ärligt, det är faktiskt dom som lider mest. Det är dom som mest behöver stöd, uppmuntran, omtanke och kärlek. Även om dom är dom svåraste personerna att ge det till, mycket för att dom är nästan omöjliga att nå, och för att dom ger väldigt lite eller ingenting tillbaka. Och jag har alltid funnits till även för alla dessa människor genom livet, för det är den jag är. Och jag har fått betala dyrt för det.
För det har sitt pris. Man betalar ett högt pris. Man sliter ut sig själv något fruktansvärt, ofta för ingenting. Och ofta blir man många gånger illa behandlad och utnyttjad av dessa människor. För dom fungerar så att dom ofta bara kan känna att dom kan höja sig själva, genom att samtidigt sänka andra. Det är dessa människor som mobbar, trakasserar, pikar, fryser ut, snackar skit, och utnyttjar andra. Det är vanligt bland barn och ungdomar, som man ser i skolorna, men det är faktiskt ännu vanligare bland vuxna. Vuxna kan vara mycket, mycket värre än barn, på en helt annan nivå. Och det är så sorgligt, för det är ju som vuxna det är meningen att ”man ska veta bättre”. Men är man trasig och skadad inombords som barn, så byggs det ofta upp och blir värre och värre under vuxenlivet. Dom flesta vuxna har inte verktygen, insikterna, eller självkänslan att kunna bearbeta och läka sig själva, så att dom kan må bra och bli fria från den oerhörda börda det är att bära på, all denna ilska, hat, sorg, besvikelser, bitterhet, dålig självkänsla och självförtroende. Dom är fast i en labyrint, och vill hitta ut, men det finns ingen som kan visa dom utgången för dom stöter bort alla med sitt beteende , bygger höga murar för att hålla andra ute, och blir ofta ensamma varelser till slut. Och ensamheten föder på allt hat och ilska och bitterhet dom redan känner ännu mer, och dom är då fast i en offerroll dom inte kan ta sig ut ur, och är då helt fast. Ett moment 22, kan man säga. Därför behöver dessa människor att folk inte ger upp på dom, trots att dom stöter bort alla, för innerst inne skriker deras inre, sårade barn på hjälp. Men ingen orkar höra till slut. Det är så hemskt och tragiskt...
Men en annan stor sanning är också: ”Du måste ta hand om dig själv om du ska kunna ta hand om andra”. Detta har jag lärt mig den hårda vägen, efter mycket, mycket lång tid. Och det är det jag gör nu. Nu har jag börjat ta avstånd från människor som inte kämpar för mig som jag kämpar för dom, som inte bryr sig eller engagerar sig tillräckligt, som tar mig för given och ser det som en självklarhet att jag alltid ska finnas där för dom även om dom tycker att dom inte behöver finnas där för mig, som utnyttjar mig och bara tar, utan att ha en tanke på hur det påverkar mig och får mig att må, som behandlar mig respektlöst och dömande, utan att kunna ha medkänsla eller empati för mig, för min livssituation och mitt förflutna, som anser att jag bara ska ”rycka upp mig och ta mig i kragen” och inte är det minsta intresserade att sätta sig in i min sjukdomsproblematik eller försöka ha förståelse för den, som hackar ner på mig och är nedlåtande, och så vidare. För det knäcker mig, det har redan knäckt mig. Det är har traumatiserat mig, och jag håller på för fullt att försöka läka ifrån dessa sår som alla dessa människor har orsakat mig genom livet.
Och då kan jag inte fortsätta ge dessa människor tillgång till mig och mitt liv, för dom kommer fortsätta med det beteendet mot mig, och då kommer jag aldrig kunna läka.
Så för att jag ska kunna göra det som jag är ämnad att göra, att hjälpa, stötta, läka och rädda andra människor, så måste jag se till att må bra själv först, att läka mina egna sår innan jag kan hjälpa andras att läka. Gud vad det har tagit lång tid för mig att förstå detta. Men har man väl fått en insikt om något, kan man inte gå tillbaka. ”You just can´t unring a bell”, som det heter.
Mitt största problem i relationer med andra människor, som jag verkligen måste jobba på, är att jag per automatik sätter mig själv åt sidan totalt, för att ägna mig åt att hjälpa och stötta andra. Oavsett vilka dom är, vilken typ av relation jag har till dom, vilka problem dom har, vilka bakomliggande motiv dom har, eller hur dom behandlar mig tillbaka. Det sker utan att jag ens är medveten om det, jag har ingen kontroll över det. Det är som att jag själv bara försvinner, suddas ut, och bara den andra personen finns och är viktig. Det är först efteråt, när jag blivit sårad, sviken, lämnad, utnyttjad och lekt med, som verkligheten slår till mig och jag upptäcker vad som skett, att jag själv bara försvunnit. Men då är skadan redan skedd, och jag är helt knäckt. Och innan jag ens har hunnit säga ”hoppsan, vad hände?”, så kommer nästa sådan person in i mitt liv som behöver stöd, och omtanke och kärlek, och jag gör samma sak igen. Och igen, och igen, och igen, och igen, och igen.... Och så har det varit under hela mitt liv.
Men ni ska veta vad jag jobbar på detta nu. Och det är lättare att jobba på, när man inte har ett så socialt liv och träffar så mycket andra människor, inte lever ”ute i resten av världen”, så att säga. Jag lever ensam och är mycket för mig själv, för att jag väljer att ha det så och att leva så. Det är mitt eget val att leva i ensamhet. Och det är så förbannat skönt att ni fattar inte! Sån frihet det är!
Och det är i tystnaden, i min ensamhet, som mina tankar blivit klarare, som jag hittat min egen röst och den jag är, och som jag kunnat börja läka mina inre sår utan störningsmoment. Jag är, lyckligtvis, en person som inte har så stort behov av andra människors sällskap. Andra människor tröttar ofta bara ut mig, all min energi går åt, och jag känner mig nästan halvt död efter att ha umgåtts med andra. Undantagen är naturligtvis min familj och mina närmaste vänner. Dom tar inte energi från mig, dom ger mig energi. Dom flesta andra omkring en är energi-tjuvar, eftersom dom oftast bara bryr sig om sina egna behov, och dom aktar jag min löss för snuva för. (Ett gammalt skämt-uttryck jag har, som är internhumor.)
Men fortfarande har jag personer nära mig som lider. Det gör så ont i mig, att behöva se när någon jag älskar och bryr mig om, lider och mår dåligt, är självdestruktiv och sitter på en helveteskarusell och vägrar kliva av, fast det kommer ta död på dom att stanna kvar. Och inget jag säger eller gör kan nå dom, dom lever i en egen liten bubbla och vägrar bestämt se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget, trots att dom genom det gör sig själva så illa. Jag har kämpat, jag har skrikit, jag har bankat huvudet i väggen, jag har gråtit blod, i en desperat kamp att försöka hjälpa dom och rädda dom...men det har inte funkat. Vissa vill inte räddas, vissa kan inte räddas, och det sliter sönder mig inuti. När jag gjort allt, verkligen gjort allt i min makt, för deras skull och det inte hjälpt, så har jag inget annat val än att släppa taget och låta dom fortsätta leva i sin bubbla av förnekelse där dom sitter och gråter och skriker i smärta och lider, men inte är förmögna att ta emot hjälpen som ges utifrån. Och jag påminner mig själv, i smärta och i sorg, att jag kan inte hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv. Det är bara inte möjligt.
Så jag kan inte rädda alla, hur mycket jag än försöker. Jag måste inse detta. But God knows I´ve tried. Men jag har vad som brukar lite skämtsamt kallas för "Moder-Teresa syndrom". Att vara en slags helare och hjälpare till dom svagare, dom sårbara, dom utsatta, dom trasiga, dom sjuka, dom ensamma, dom lidande. Och det är väldigt svårt att kunna sätta ord på varför jag är sån, varför jag har den rollen i livet. Jag har alltid haft det, redan som litet barn fick jag försöka vara någon som satte mig själv åt sidan för andra. Någon som för överlevnads skull var tvungen att ta på sig ansvaret både för mig själv och för alla andra runt mig. Någon som tidigt visade oerhörd empati och medkänsla för andra, både människor och djur, och som var ofantligt känslig.
Och i den miljön jag växte upp i, och alla trauman och svårigheter jag upplevde, överlevnadsstrategier man var tvungen att utveckla, i kombination med min känsliga och empatiska natur, så formades jag från tidig ålder till att bli "beskyddaren", "hjälparen", "fixaren", "stöttepelaren", "lyssnaren", "tröstaren", "den omhändertagande", "den självuppoffrande". Det sattes sig i ryggmärgen på mig, och det faktum att jag faktiskt redan var sådan i min innersta kärna, så blev det den roll jag kom att ha i livet, den människa jag är. Som jag är otroligt stolt och glad över att vara, och jag skulle aldrig i livet vilja vara på något annat sätt. Även om det sliter på mig något oerhört. Mycket därför jag väljer att isolera mig som jag gör. Det, och på grund av mina dåliga psykiska och fysiska hälsa. Men jag finns ändå alltid här för folk, har fortfarande telefonsamtal med vänner eller familjemedlemmar, i timmar och åter timmar, hela tiden, där jag stöttar, hjälper, ger råd, ger omtanke och uppmuntran, och ger kärlek. Jag finns alltid till hands.
Sedan så finns det ju männskor som utnyttjar det, som alltid utnyttjad detta hos mig. Och det har satt djupa sår i mig som har svårt att läka. Men det jag har lärt mig idag är att sålla bort människor som bara utnyttjar denna förmåga hos mig, utan att varken kunna eller vilja ge samma tillbaka. Människor som bara vill vara i mitt liv för vad jag kan ge dem, inte vad dom också kan ge mig. Människor som bara vill ha med mig att göra när dom behöver något, bara när dom har användning för mig, inte för att dom faktiskt bryr sig om mig som den människa jag är, och hur jag mår, och vad mina behov är. Dessa människor har jag successivt sållat bort, och är väldigt noga och vaksam numera över vilka jag släpper in i mitt liv i fortsättningen. Vissa har inte blivit glada över detta, eftersom deras "free-ride" på mig är över. Dom kan inte använda sig av mig längre för sina egna själviska behov. Och detta stör dom nog ganska mycket. Men jag kan inte finnas till för alla längre, och definitivt inte för dom som bara utnyttjar mig och inte genuint bryr sig om mig. Det är så utmattande, och jag orkar inte.
´Cause I´m only human after all...
Om det alls ska finnas kvar något av mig till slut, så måste jag ta hand om mig själv också. Det finns inget annat sätt. Men det kommer inte naturligt för mig, self-care. Det är något jag måste tvinga mig själv till, och hålla noga koll på mig själv, hela tiden, för att inte glida in i samma mönster igen. Det är en ständig kamp för mig, men jag har blivit bättre på det.
Men empati, medmänsklighet, omtanke, generositet, förståelse, icke-dömande, vänlighet, och kärlek, är receptet för att vi som människor ska kunna hjälpa både andra och oss själva, att kunna må bra och vara lyckliga. Och det enda som kan hjälpa hela världen på lång sikt.
