Ibland undrar jag om jag möjligen har en släng av prosopagnosi, det vi på svenska kallar ansiktsblindhet. När jag googlade på fenomenet insåg jag att det kunde vara betydligt värre än hos mig. Dom svåraste fallen känner inte ens igen sin egen familj. Jag tycker bland annat att dom flesta ungdomar ser ungefär likadana ut. Det kan kännas lite fånigt när jag till exempel har hälsat på någon ny granne, och sedan inte vet om det är henom jag möter på stan. När det gäller killen som tatuerar mig borde det vara enklare. Det finns inga mängder med män som har dreadlocks, piercingar och tatueringar. Jag är ändå aldrig hundra på om det är honom jag springer på, så för säkerhets skull brukar jag testa med att säga hans namn. Människor med utländsk bakgrund har jag också svårt att se skillnad på. Att många av tjejerna och kvinnorna har slöja gör det förstås inte enklare. Ser jag på film är jag tacksam om skådespelarna är av lite olika typer. Två långa, mörka, snygga män i ungefär samma ålder blandar jag ihop direkt. Att folk får tjoa på mig på stan brukar oftast hänga ihop med att jag inte får ögonen på dom. Men visst blir det extremt jobbigt när någon säger mitt namn, och jag inte har någon aning om vem det är.