Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2020)
>>


I am not ashamed to say...

Hej på er!

Mår fortfarande inte bra. Har inte så mycket att skriva om just nu, därför dröjer det mellan inläggen. Känner mig tom i huvudet, hittar knappt ord eller sammanhang. Är bara mycket trött.

Värmen är jobbig för mig. Många älskar säkert denna värmen och riktigt njuter, men jag kan inte göra det. Den här fuktiga, tunga värmen triggar igång min migrän, får fruktansvärda migränanfall. Och då är det svårt att hålla sig uppe, och att "njuta av sommaren", tro mig. Blir deprimerad och trött, helt orkeslös.

Skriver inte så mycket mer just nu. Väntar till det blir svalare väder så jag kanske kan börja fungera bättre igen. Men kommer lägga in en länk till en artikel här nedan, en artikel som handlar om kroniskt sjukdom, och hur svårt det kan vara för kroniskt sjuka att ta initiativ till saker, och svårigheter att kunna orka och ha motivation för saker och ting. Det är viktig läsning, för jag är mycket medveten om att så många har väldigt svårt att förstå just detta. Har upplevt det under många år.

Bara en sån enkel sak att kanske prata i telefon med en kompis, träffa en vän på en fika, gå på en dejt, eller åka till stranden med kompisarna, eller på fest hemma hos någon, eller gå på restaurang eller sitta och mysa på en uteservering, eller att gå och handla i stan och hänga med kompisar...alla sådana saker är fruktansvärt svåra, jobbiga och komplicerade för kroniskt sjuka och för dom som lider av utmattning, utbrändhet, depression och ångestproblematik, och liknande. För andra personer är det bara att göra sig iordning och åka iväg, no big deal. Så är det inte för dom med kroniska sjukdomar eller annan svår problematik, det är en jättegrej som skapar mycket oro, ångest, utmattning, stress, skuldkänslor och en "skam" för att man inte orkar. Omgivningen måste bli bättre på att visa mer tålamod, förståelse och medkänsla för dessa människor. Jag vet exakt hur det är, jag är kroniskt sjuk med svår depression och ångestproblematik, är oerhört känslig för stress, press, krav, och för förväntningarna man har på sig att kunna klara av att sköta till synes "vanliga, vardagliga saker" som alla andra klara av att göra, men som är näst intill omöjliga för en själv att klara av. Det är skitjobbigt, och man möts ofta med oförståelse och irritation från andra människor, som tycker att "Men herregud, så svårt ska det väl inte vara! Det är väl bara att göra det där eller det där, att åka iväg, att orka." Nä, det är det inte.

Att vara kroniskt sjuk är inte ett "val", något man väljer att vara, lika lite som man "väljer" att få cancer. Det har inget med lathet att göra, eller nåt som man "får för sig". Det är jäkligt jobbigt att leva med, dom som inte lever med det ska vara väldigt glada att dom slipper. Det är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Så försöka vara tålmodig och förstående. Det är tillräckligt jobbigt att leva med ändå, utan omgivningens dömande ord och blickar.

Länk nedan: "Därför är initiativförmågan nedsatt hos kroniskt sjuka."

http://www.lunganistormen.com/artikel/darfor-ar-initiativformagan-nedsatt-hos-kroniskt-sjuka/?fbclid=IwAR1ghTW2moXSORnJm28TmfXNVvcK7BT14LHhXuAktqINgAr_WIqukUhiadA

Kom ihåg, kärlek, vänlighet, och medmänsklighet, det är det viktigaste! heart

 

 

"The Messenger" - Linkin Park (R.I.P. Chester Bennington)  heart

 

 

 

 

 


       
1 Juli 2019  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida