På fotot nedan syns mannen i mitt liv med sin i särklass käraste ägodel. Vad bilen är för många andra, och vad datorn är för mig, är den där kameran för honom. Jag är osäker på om han kan leva utan den över huvud taget, men just nu gör han i alla fall ett försök, även om det är högst motvilligt. Det märks på hur länge han har dröjt med det. Kameran behövde nämligen lämnas in på en genomgång innan garantin gick ut, och plötsligt var det bara några dagar kvar på den. Tidigare erfarenheter visar att det kan ta flera veckor att få tillbaka kameran, men särbon var inställd på att inte ta ett enda kort under den tiden. Själv klarade jag inte av att se honom lida, så jag lånade ut min kamera till honom. Jag använder den bara när vi är ute och plåtar tillsammans, och det kan vi knappast göra så länge hans älskling är bortlämnad. Jag har dessutom kamera i min telefon, om det skulle knipa, även om jag har svårt att hålla den stilla och trycka av samtidigt. Att låna ut en liten kompaktkamera till någon som är van vid en flera gånger både dyrare och större systemdito, är förstås som att låna ut en moped till någon som är van att köra stadsjeep. Jag hoppas ändå att det kan hålla abstinensen i schack när han kan ta några kort över huvud taget. Typiskt var väl att det dök upp någonting väldigt speciellt, när han inte hade kameran med sig. Igår kväll seglade plötsligt en luftballong upp utanför mitt köksfönster. Hade inte särbon stått precis där hade vi kanske missat den helt och hållet. Nu blev det i alla fall några kort med min kamera.