När jag kom från min cykeltur igår hittade jag mannen i mitt liv uppe vid järnvägen (se bild). Det var bara ett stenkast därifrån som jag plockade upp honom första gången för ett knappt år sedan, men från det tillfället finns enbart kort på mig. Igår hade jag börjat fundera på om det snart var dags att lämna in min cykel igen. Jag tror att det dom fick skruva fast för några veckor sedan hette vevlager. Jag skulle återkomma om det blev glapp igen, men den gången var jag onödigt snabb. Jag gick in så fort det började kännas skumt. Killen i verkstaden tog en provtur, och hävdade att det lilla jag kände var helt normalt. Sedan dess har det blivit värre, men nu kom jag mig inte för att gå dit igen förrän det hade lossnat rejält. Särbon var orolig att jag skulle cykla i diket om alltihop släppte, så han körde ner med cykeln till reparatören åt mig. När han kom tillbaka med nyckeln och en rapport om att hojen var inlämnad, hade han vaniljbullar med sig som tack för hjälpen. Jo, jag fattar att det var jag som borde ha bjudit honom på någonting, men han är nu en gång världens snällaste. Fika blev det hur som helst.