Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


We owe them nothing.

Nu är det ett tag sen jag skrev. Ibland tar det lång tid för mig att komma ur mina depressioner. Jag har fått lära mig att inte försöka "jäkta" mig ur dom, utan bara låta det ha sin gång. Dom gånger jag har försökt tvinga mig själv att "må bättre", har det slagit tillbaka sju gånger värre istället. Man lär sig längs med vägen...

Men det finns många anledningar till att jag mår dåligt, och alltihop kombinerat är det som håller mig i ett fast grepp i mörkret. Jag har ett knep för att försöka hantera det, att hela tiden försöka påminna mig själv om allt bra och fint jag har i mitt liv, såsom min underbara familj, mina fantastiska vänner, min fina hund Tindra som är mitt hjärta, och att hålla fast vid den människa jag vet att jag är. Att vara sann mot mig själv och min natur. Går jag emot mig själv, den jag är och det jag står för, så är det som att varenda cell i min kropp skriker i smärta och protest, det känns inuti som naglar mot en griffeltavla låter, och jag mår skitdåligt. Då måste jag genast stanna upp och tänka om, och göra om och göra rätt.

Jag har gjort en del fel och misstag den senaste tiden där jag har gått emot mig själv, och det tog ut sin rätt till slut och jag kunde inte mer. Då måste jag säga ifrån och säga nej. Svårare är det att hantera när andra inte förstår eller accepterar att jag säger nej. För dom vill att jag ska fortsätta göra det som egentligen är fel, för deras bekvämlighets skull, men jag vill inte, vill verkligen inte mer. Det var då fan vad det ska vara svårt för folk att fatta när man säger nej, när man inte vill mer. Det driver mig till vansinne. Finns det något jag avskyr i denna världen är det egoism, egoistiska människor som bara vill ta vad dom vill ha, och struntar i hur det får andra att må.

Jag var nyligen i en "relation", en i min mening dålig relation när jag tänker på det såhär i efterhand, som bara egentligen var så fel. Men jag försökte vara i den relationen och ignorera hur fel det egentligen var och kändes, för jag tyckte om personen väldigt mycket. Naturligtvis var det många fina, bra stunder och upplevelser också, som jag uppskattade väldigt mycket. Men det räcker inte. I det stora hela, var själva situationen dålig. Jag försökte ignorera hur dåligt det egentligen fick mig att må, försökte ignorera att jag gjorde det som var "fel". Så jag gjorde samma sak som jag i stort sett alltid har gjort i relationer, jag stängde av en stor del av mig själv och satte mig själv åt sidan, ignorerade mig själv till förmån för den andre. Och jag intalade mig själv att det var okej, att det var bra, att det kändes bra, och därmed ignorerade jag min intuition, min "magkänsla", som hela tiden låg undermedvetet och talade om för mig att det var fel, att det var inte bra för mig. Men jag stängde det ute då.

Tror många kan känna igen sig i det, särskilt kvinnor. Kvinnor har en tendens att ignorera sin intuition, sin magkänsla, nästan per automatik, som ju egentligen är en typ av "lögndetektor", som märker direkt och meddelar när något är fel, när något inte är sant, och sänder ut varningssignaler. Men man vill inte lyssna då, så man ignorerar det och hoppas att det bara var "inbillning", för man vill så gärna att det ska vara något bra, något fint, något äkta, och man har så starka känslor för den andra personen, så känslorna väger mer än magkänslan och förnuftet gör. Tills något händer, ofta något drastiskt, som gör att man antingen lämnar till slut, eller blir lämnad. Ofta det senare, Tyvärr upprepas ofta detta om och om och om och om och om igen, ett destruktivt mönster som många har genom hela livet. Jag har varit med om det fler gånger än det går att räkna. Och man tror att man ska lära sig av det, ha! Ofta tar det många, många, många turer innan något äntligen fastnar som gör att man får insikter, och lär sig av sina misstag. Men allt eftersom, lär man sig mer och mer att lyssna på magkänslan.

I mitt fall nu så hade jag med mig många av mina misstag i bakhuvudet, som jag fick använda som läxor man har lärt sig, för att kunna göra något annorlunda denna gången. Och denna gången var det jag som plötsligt fick nog, som sa stopp. Som över en natt beslutade mig för att avsluta och lämna, för att saker hände som gjorde att jag "vaknade upp" helt enkelt, och såg det för det det egentligen var...en illusion. För det var inte på riktigt, det var inte äkta, långt ifrån...och plötsligt som en blixt i skallen bara beslutade jag mig för att nu räcker det, nu vill jag inte mer, detta är inte bra för mig utan får mig att må dåligt. Nu är det bra!

Så jag lämnade. Och har inte gått tillbaka, har inte ens varit frestad att gå tillbaka. Men det har ändå tagit hårt på mitt tålamod och mitt psyke, för att människan vägrar acceptera att det är över, och har fortsatt att höra av sig och tjatat och försökt att manipulera mig tillbaka. Det har varit skitjobbigt rent ut sagt. Och fortsätter det på det sättet, så kommer jag att behöva vidta vissa åtgärder, var så säkra på det.

Denna gången klarade jag av att lämna när jag började må dåligt i det. Och det är första gången jag klarat av att göra det. Det stärker en något enormt. Jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt liv, så kan man säga. För i hela mitt liv har jag alltid lämnat över kontrollen till andra att bestämma vad som ska hända med mig, och hur det ska sluta. Jag har inte vågat ta kontrollen själv. Det har varit en del av mitt självskadebeteende som jag haft i stort sett hela livet, att tillåta andra att behandla mig dåligt, trampa på mig och utnyttja mig, och inte kunna eller våga säga ifrån, utan tro att jag inte förtjänar bättre. Och jag har alltid låtit den andra personen i mina relationer vara den som dumpar mig, och varit helt heartbroken över det varje gång, trots att det är jag som blivit illa behandlad och jag som borde ha dumpat dom. Och många gånger har jag tagit dom tillbaka, trots hur dom har behandlat mig. Det har varit mitt självskadebeteende, för att jag hade så låg självkänsla, och såg mig själv som någon utan värde, så varför skulle jag inte "bestraffas"? Nu har jag tack gode Gud kommit ur det. Nu har jag varit den som lämnat. Nu har jag gjort det, och det känns skitbra! Nu är jag fri igen. Och fy fan vad skönt det känns! 

Alla förtjänar att uppleva riktig, äkta kärlek. Att bli omtyckta, värderade och älskade för den man är. Inte för den andra vill att man ska vara, eller att människor bara vill uppfylla sina själviska behov med en ett tag, och sen kasta en åt sidan, som att man är helt utan värde. Man ska aldrig nöja sig med att bli dåligt behandlad, tro att man inte förtjänar bättre, och vara den som kryper på knä och bönar och ber om att få bli älskad. Då nedvärderar man sig själv, och säljer sin själ, till någon som inte förtjänar att få den. Är det värt det...?

Och dom som är egoister, utnyttjar och använder sig av andra för sina egna behovs skull och för egen vinnings skull utan att egentligen bry sig, och som ofta kan vara likgiltiga och har brist på empati - dom kommer alltid att vara, vad jag kallar för "tomma människor". Dom kommer ganska säkert aldrig få uppleva äkta kärlek på riktigt, för dom vet inte själva hur man älskar andra på riktigt, hur man känner genuin omtanke och kärlek till andra. Dom är "tomma", och kommer gå igenom livet sådana. Kanske kan vissa få insikter och förändras, få bort tomheten inuti och fylla det med äkta kärlek och äkta liv. But not likely...not likely. 

Man kan inte "ge bort" till andra, det man inte har själv. Kan man inte känna äkta kärlek och empati för andra, så kan man heller inte ge det till någon annan. Då är den kärlek dom ger oäkta, och det gäller att se igenom det, och kunna identifiera om det är äkta kärlek man får från personen eller inte, om det bara handlar om att man blir manipulerad att tro saker. Ord kan väga tungt, manipulatörer använder ofta ord för att "styra" andra och få som dom vill, säga "dom rätta sakerna" och lova guld och gröna skogar. Men det handlar om att man ska kunna backa upp det man säger med handlingar, det är det som verkligen betyder något. Ord kan alla säga, men att stå för det man säger och visa det i handling? Det är det som betyder något, det är det som säger en om det är sant eller falskt. Kolla efter det, och gå efter det. Snart kommer man att se ett mönster, om personen verkligen kan stå för det den säger, eller om det bara är "vackra ord". Det är det man måste kunna identifiera, och sålla bland det som är sant och falskt. Det är det magkänslan är till för också. Synd att man ofta inte lyssnar på den.

Jag är i alla fall fri nu, och kommer må bättre så småningom. Behöver bara tid för återhämtning och att komma i nån slags balans igen. För denna "relationen" skickade mig ur balans totalt, har jag insett nu. Och nu kommer det dröja innan jag involverar mig med någon igen, för nu tänker jag fokusera på mig själv. Nu är det jag som är viktig, på riktigt.

Och jag tänker inte låta någon få mig att känna mig mindre värd igen...någonsin! Hellre lever jag ensam resten av livet. Det är mitt löfte till mig själv. För ofta är priset för att vara med någon alldeles för högt, när priset man betalar är sin egen värdighet, självrespekt och integritet. När man måste offra något, och det man offrar är sig själv. Då är priset för högt, och inte rimligt eller vettigt, rätt eller mänskligt. Och det är det man måste påminna sig själv om och bära med sig genom livet, och att ständigt fråga sig själv: Om man måste offra sig själv, är det värt det då? Är det verkligen värt det...?

 

 

"Somebody Loves You" - Aly & Fila with Plumb

 

 

 

 

 


       
27 Augusti 2020  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida