Just nu mår jag väldigt dåligt. Jävulskaperna slutar fan aldrig att hända.
Min hund Tindra har blivit dålig och det är skitjobbigt. Har varit hos veterinären, och har fått en behandlingsplan för henne, och jag hoppas att det kommer lösa sig. Men det blir mycket nu framöver med det.
Och Corona...jag har själv inte haft det (tror jag i alla fall), men precis som alla andra är man ju rädd att bli smittad. Eftersom jag har astma, som är en allvarlig lungsjukdom, så är ju jag i en riskgrupp. Så jag håller mig hemma så mycket som möjligt. Åker bara iväg om jag måste handla mat, gå till apoteket, eller på läkarbesök. Och jag är en av de människor som tror på att ansiktsmask ger ett visst skydd, så jag har alltid det på mig när jag ska iväg och vistas bland folk. Jag har köpt på mig ett antal olika ansiktsmasker, i olika färger och material, så jag kan byta ut dem ofta. Och jag spritar händerna med handsprit också hela tiden när jag är ute, jätteviktigt att göra det så mycket man kan.
Sen så är ju denna isolation ingen större skillnad för mig egentligen, eftersom jag redan har den livsstilen där jag lever ganska isolerad. För mig är det en normaltillvaro, att vara hemma själv och inte umgås så mycket med andra. För jag är introvert av mig, plus att jag har så dålig hälsa så jag inte orkar göra saker eller träffa folk ändå. Och det jag tycker är så himla skönt, är att nu behöver jag inte höra så mycket tjatande om att jag "måste gå ut mer, måste bli mer social, måste göra mer saker och bli aktiv", för nu ska man helst försöka leva som jag vanligtvis gör - att vara hemma och inte umgås med folk! Nu är "mitt sätt" att leva, det bästa sättet att leva. Livets ironi, inte sant?
Enda skillnaden egentligen för mig är ju rädslan man känner numera, att man är rädd att få smittan, eller att ens närastående ska få det. I övrigt så har jag haft otroligt lätt att anpassa mig till denna "nya existensen" i denna nya, farliga verklighet. Och för det, är jag otroligt tacksam. Det underlättar väldigt att jag redan levt isolerat i så många år, plus att jag faktiskt varken har orken, kapaciteten, lusten eller behovet av att umgås med andra och vara social. Jag ÄLSKAR att vara hemma, för mig själv, bara jag och min hund. Det är så jag vill leva, gärna för resten av livet. Att jag ska "bli frisk" inom den närmaste framtiden, är inte särskilt troligt nämligen. Så jag anpassar mig. Är väldigt bra på det, har alltid varit.
Men nåt som driver mig till vansinne, är alla dessa människor därute som inte tar denna pandemi på allvar längre. Det är väldigt många som struntar i restriktionera och råden som satts, och försöker leva som vanligt ändå - och det funkar inte längre! Det gäller inte längre! Det var den gamla verkligheten! Detta är den nya verkligheten, som vi kommer få leva i under flera år framöver, så det är lika bra att försöka anpassa sig och ta detta på allvar. Förhoppningsvis kommer bra vaccin snart, och vi måste vara väldigt försiktiga tills vi vet att de fungerar effektivt. För som läget är just nu som alla vet, så dör folk som flugor överallt till höger och vänster i hela världen, och alla kan bli drabbade. Och även om man får covid-19 och överlever, eller inte blir så jättesjuk, så kan man ändå få bestående men i kroppens alla organ, skador som kanske är permanenta, och det behöver man ta på allvar. Och om man själv råkar smitta någon i sin familj eller släkt, och dom då dör - då kommer man ånga sig djupt att man inte tog det på mer allvar. För det måste man sen leva med resten av livet.
Så snälla, alla därute - ta denna pandemi på allvar och gör allt ni kan för att skydda er och de omkring er. Följ råden och restriktionerna, och gå inte ut och festa eller shoppa bland en massa folk där det är omöjligt att hålla avstånd. Åk inte iväg på nöjesresor, som faktiskt är helt vansinnigt att göra mitt i denna pandemi, utan stanna hemma så mycket som möjligt. Gör denna uppoffran att avstå från allt det "roliga" så länge det behövs, för det är en uppoffring alla måste göra nu, för att vi ska komma ut ur faran och få denna pandemi under kontroll.
But keep up hope, we will get through this. Together.
Har inte så mycket mer att säga nu. Jag är fruktansvärt trött och känner mig väldigt ledsen, och är väldigt orolig för min hund. Har mycket ångest nu, och det triggar min migrän, så jag har oftare migränanfall nu också. Är helt slut.
Så nu kommer jag ta hand om mig själv och min hund, och fokusera på det, och orkar inte med så mycket annat just nu. Skriver mer längre fram när jag har lite mer ork. Ta hand om er alla nu!
