Jag vet att det är meningen att man ska inleda det nya året med ”positivitet och glädje”, men det är lite svårt att göra det nu. Tror många känner så.
Gud, jag har så mycket att säga, så mycket jag vill skriva om, så mycket att uttrycka…men det är svårt att få ner här i bloggen. Jag hade behövt skriva en hel bok om allt jag vill säga. Dessutom är jag helt utmattad och är inne i en depression just nu. Då är det svårare för mig att hitta orken och inspirationen att skriva.
Men mina tankar nu är dessa, mina känslor nu är dessa, och mina ord nu är dessa som jag vill dela med mig av:
Jag försöker vara positiv, ha en optimistisk attityd, men det är inte lätt. Jag är ingen optimist, långt ifrån. Jag har varit med om alldeles för mycket skit och helvete i livet för att kunna vara optimistisk, men jag är heller inte pessimist. Jag ser mig själv som realist istället.
Att vara realistisk är att ja, livet kan vara skit. Livet kan vara ett helvete, det är det för det mesta. Men det kan också bli bättre. Det kan ta lång tid för livet att bli bättre, och ofta måste det bli jäkligt mycket sämre innan det blir bättre, men någon gång blir det bättre.
Men kanske inte alltid på det sättet vi förväntar oss.
Det kan vara så att man har vissa mål i livet, hitta en stadig partner, skaffa barn, utveckla en bra karriär och hitta ett bra jobb. Det är mål dom flesta har, och ser till att få.
Men hur är det med att hitta sig själv? Att utveckla sig själv? Att tycka om sig själv och trivas med sig själv? Att hitta sin alldeles egna plats i detta livet, på den här jorden? Att hitta sitt eget syfte? Att försöka förstå andra människor och att försöka förstå sig själv? Jag skulle säga att hitta allt detta, är viktigare. Att dessa mål är viktigare. Men hur många tänker på det?
Hur många hinner tänka på det, i denna stressfyllda värld, detta materialistiska samhälle, där allt går ut på att vara nån som har ”hög status”, mycket pengar, dyra prylar, lyxiga bilar, dyra märkeskläder, perfekta ansikten och kroppar, och att flasha allt detta i ögonen på andra…för att man vill, vad? Väcka avund hos andra, väcka beundran, dra till sig människor och bli populär, känna att man har ett värde? Vad? Var någonstans finns äktheten i det? Ens riktiga jag, ens sanna jag? Jo, det begraver man, djupt i sitt inre, övertygad om att det inte är någon som skulle tycka om den man är ändå, så man ”fejkar det”, man låtsas vara nån annan.
Få människor vågar vara ”sig själva”, för att man är rädd att inte ”duga” i andras ögon. Få människor vågar öppet erkänna att man inte har så mycket pengar, inte har så lyxiga prylar, inte har ett sånt välbetalt jobb, inte har nån viktig ”titel”, kanske mår dåligt, vågar inte visa sina sanna jag…för att man är rädd att inte vara tillräcklig som man är, med det man har.
Vissa sätter upp en ”fasad”, visar upp sig som nåt annat, någon annan än den man är, av rädslan för att inte bli ”godkänd” av andra. Eller av rädsla för att folk ska komma för nära en, för man är rädd för att släppa in andra och är rädd för att bli sårad. Antingen sätter man upp en fasad av ”tuffhet och hårdhet”, som har gjort att man byggt en hög mur inom sig för att förhindra att andra kommer för nära. Eller en fasad av någon som är snobbig, ”bättre än andra”. Eller en fasad av ”gladhet”, att sätta på sig en ”glad mask” att ha utåt, när man egentligen är så ledsen och mår så dåligt inuti, att man går sönder. Men man är rädd att bli bortstött om man visar att man mår dåligt, att andra kanske ska tycka man är ”tråkig”, och inte kul att vara med. Jag har själv gjort det en gång i tiden, alltid haft på mig ”den glada masken”. Det var hela mitt persona. Och det enda jag visade utåt till andra. När jag bit för bit för bit långsamt föll sönder inuti. Men det kunde ju inte jag visa. För sånt är stigmat.
Eftersom jag har blivit så traumatiserad genom hela min barndom och hela min ungdom, av fruktansvärda upplevelser och händelser, orsakade av andra, så har jag alltid mått fruktansvärt dåligt psykiskt och känslomässigt. Fruktansvärt dåligt. Och när man växer upp, så signalerar hela vuxenvärlden, alla i hela samhället, att det är inte okej att må dåligt psykiskt. Mår man psykiskt dåligt så måste det betyda att man är en ”sämre” människa på något sätt, någon som inte duger, någon som är "fel". Det budskapet ljuder högt och tydligt. Det har jag fått höra under hela min uppväxt. Under min barndom, min ungdom, och mitt vuxna liv.
För stigmat om psykisk ohälsa fanns då, och finns kvar även nu, i allra högsta grad. Överallt.
Och det är en av anledningarna till att jag de senaste åren dedikerat en stor del av mitt liv till att försöka hjälpa till att bryta stigmat, genom att öppet dela med mig av mitt liv, berätta min historia, om mina upplevelser och trauman, och mitt dåliga mående som är en konsekvens av dem. Jag har kommit så pass långt med mig själv, och har kommit långt i min läkningsprocess, att jag orkar med att göra detta nu.
Tidigare hade jag fullt upp med mig själv, för jag var i ett så dåligt skick. Jag hade självmordstankar som jag levde med under många år, och fick varje dag kämpa emot impulsen att skada mig själv. Jag var inne i ett tablettmissbruk, då jag missbrukade morfintabletter som jag självmedicinerade med, för att jag överhuvudtaget skulle orka stanna kvar i detta livet. Tabletterna gjorde att jag ”stängdes av”, att jag inte kände så mycket, inte tänkte så mycket, utan var bara helt ”flatlined”. För att orka existera.
De omkring mig, mina vänner och min familj, var väldigt oroliga för mig då, och uttryckte ofta det, men jag var så avtrubbad och avstängd, och orkade inte bry mig hur mina anhöriga blev påverkade. Det viktigaste för mig var att varje dag få bli hög på mina morfintabletter, så mina tankar stängdes av, och att smärtan och sorgen, och ångesten och vreden inuti, bara suddades ut. It all just faded away, and I was in sweet, sweet oblivion. In i missbruket, in i dimman, in i glömskan.
Precis som min mamma gjorde under större delen av sitt liv.
Men jag gjorde något som hon försökte göra, men tyvärr aldrig lyckades med. Jag bestämde mig för att börja kämpa, kämpa på riktigt. Ta mig ur missbruket, och försöka få riktig hjälp och vård, både med tabletterna och med riktig terapi. För att vända min situation och ha en chans, om än så liten, att ta mig ur det destruktiva jag hamnat i.
Och jag minns så väl när det hände, när det vände, när det klickade i mig och jag vaknade upp. Min ena bror ringde mig och berättade att han och hans flickvän väntade barn. Jag skulle bli faster. Och det trängde in i min dimma, skapade en öppning, och släppte in ljus i mitt inre för första gånger på sååå länge. Plötsligt började jag tänka, ”Men gud, jag ska bli faster. Han ska bli pappa. Han ska få barn. Min älskade bror ska få barn.” Och så började jag tänka, ”Men jag vill ju vara där, jag vill vara med, jag vill vara delaktig. Jag vill se min brors barn växa upp, få vara faster åt hen och få uppleva massa roliga saker med dem. JAG VILL JU VARA MED!”
Och sen började jag tänka, att för att kunna vara där, kunna vara med, så kunde jag ju inte fortsätta gå sovandes genom livet och vänta på döden. Utan jag måste ju vakna upp nu, skingra dimman inuti och vakna upp. ”VAKNA UPP FÖR FAN!”, var det något som skrek inom mig. ”Nu är det dags att vakna upp, och börja kämpa. Du ska ju bli faster!” Så det var min brors dotter, att hon kom till världen, som gjorde att jag började kämpa. Hon väckte mig till liv igen, bara genom att bli till. Hur fantastiskt är inte det? Detta var 8 år sedan nu ungefär. Hon är för liten fortfarande för att förstå att hon räddade mig, men en dag kommer hon få veta, när hon blivit tillräckligt gammal för att förstå.
(Sedan dess har jag blivit både faster igen, och moster. Nu har jag ett antal syskonbarn. Till min stora glädje och förtjusning.)
Så jag kämpade mig långsamt uppåt. Sökte vård, både hos missbruksvården och psykvården. Men det var ingen lätt process, my god. Det tog mycket lång tid att hitta rätt hjälp från det att jag började söka efter det. För varken psykvården eller missbruksvården fungerar ju optimalt, det borde inte vara en nyhet för någon. Det är som att man försöker vinna på ett lotteri. Man kanske får köpa femtioelva lotter, dyra som fan och svåra att komma över, och på en av dem äntligen en liten vinst. Men det är bara själva vinsten, det vill säga ”vägen in” du har vunnit, själva jobbet får du göra själv, genom att gå igenom en labyrint ifrån helvetet. Och vid varje fel väg du tar i labyrinten får du en fet jävla käftsmäll, och många sådana väntar.
Många orkar inte med det, utan ger upp och går tillbaka till ”det gamla livet”, den gamla vägen. För det är så frestande att bara ge upp, vifta med en vit flagga och kraxa fram ”Jag orkar inte kämpa mer nu”. Min mamma gjorde det varje gång hon sökte hjälp hos vården. Det tog inte lång tid så var hon tillbaka igen. Samma gamla spår, samma gamla liv, samma gamla visa. Och som hennes barn att behöva stå och se på när hon valde fel, om och om och om och om och om och om och om igen, tills hon dog….var fruktansvärt. Fruktansvärt!
Så fan heller att jag tänkte leva så, aldrig i livet! Hon kanske gav upp, men jag tänker då fan inte göra det. Jag tänker finnas här för mina syskon och mina syskonbarn! Punkt!
Och nu, X antal år senare, så har jag lämnat missbruket bakom mig. Jag äter fortfarande en hel del mediciner, men dom medicinerna jag tar är för mina andra hälsoproblem. Jag kommer alltid få äta vissa mediciner, livet ut, det bara är så när man har mycket hälsoproblem.
Och om någon har råkat missa det, så dricker jag inte alkohol heller, har aldrig gjort. Och det är väl en jäkla tur det. För hade jag druckit alkohol, med mitt dåliga mående jag har, så hade jag blivit alkoholiserad på två röda sekunder. Och det är väldigt liten chans att jag hade kunnat ta mig ur det. Lika bra för min del att jag aldrig ens började dricka alkohol från början. För skulle jag börja dricka, så kan jag garantera er att jag aldrig skulle kunna sluta. Jag är för skadad och mår för dåligt för att kunna hantera alkohol, utan att det ska bli ytterligare ett sätt att "trubba av" mig själv och bli till ett missbruk. Precis som det blev med morfintabletterna.
Och jag har även gått i terapi i många år, olika former av terapi. Jag har lyckats bearbeta väldigt mycket. Men jag har gått igenom så mycket helvete i livet, att även om jag gått i terapi i typ 15 år, har jag bara skrapat på ytan. Jag bär fortfarande på så otroligt mycket smärta och sorg, och ilska och besvikelser, som finns kvar som ett vasst eko inom mig. Som studsar runt där inuti, och skär och sliter och tär, en konstant smärta. Som ofta orsakar ångest, depressioner, migrän, oro och stress, ibland svår panikångest då jag inte kan andas och det känns som jag ska kvävas och dö. Och det är ett tillstånd som är konstant, som jag lever med 24-7. Det…tar…aldrig…slut. Till och med när jag sover, så yttrar det sig i fruktansvärda mardrömmar och Sömnparalys. (Sömnparalys är en sömnstörning som är otroligt obehaglig. Det går att kolla upp och Googla vad det är.)
Så jag får egentligen aldrig någon ro. Jag försöker ska ni veta. Jag har kämpat hårt för att kunna skapa en tillvaro till mig själv med så mycket lugn och ro och stillhet som möjligt, så som jag lever nu. Jag lever ensam med min hund, är sjukpensionerad sedan 2017, och är i stort sett alltid hemma och vilar och tar det lugnt. Jag orkar inget annat. Jag bryr mig inte längre om att behålla uppe någon "fasad", det har jag lagt ner för länge sen, det behöver jag inte längre. För jag skäms inte längre för hur jag mår och hur jag lever. Och jag är inte rädd för hur andra ska uppfatta mig, tycka om mig eller tänka om mig. Jag är den jag är, och är för jävla stolt över det. Jag fokuserar på självutveckling, läkning inombords, och att skaffa kunskap och förståelse, både om mig själv, om andra, om allting i denna världen. Allt intresserar mig, och allt tar jag till mig. Jag vill veta allt, om allting. Jag utforskar, jag letar och söker, och vill hitta svar på allt. Och jag ser till att ta reda på och uppdaterar mig om saker och ting, hela tiden. Även när det gäller andra människor. Andra människor är mitt största intresse.
Men mitt största problem är, på samma gång som det är min största tillgång, att jag bryr mig så mycket om andra, vill hjälpa och stötta, så jag tar på mig andras problem, andras drama och dåliga mående. För att jag bryr mig, för att jag vill hjälpa. Jag är en person som genuint bryr mig om andra människor. Det har jag alltid varit. Men det blir till ett problem när jag själv har så mycket att hantera med mitt eget mående, med min egen trasighet. Ändå engagerar jag mig hela tiden i andra människor och deras trasighet, för att hjälpa, för att visa att dom är inte ensamma. Men jag har blivit lite bättre på att kunna hålla distans till andra också, när det går ut för mycket över mitt eget mående, och när jag behöver fokusera på mig själv. Men jag kan helt enkelt inte sluta engagera mig i andra och bry mig. Det är den jag är. Och jag vill ge det till andra för att jag själv vet hur desperat man kan behöva det när man själv mår dåligt, men inte får det.
Jag önskar att någon hade gett mig det när jag var yngre och mådde som sämst. Men istället fick jag kritik, och elaka blickar och kommentarer, mest från ”hurtfriska” människor som tyckte att, ”Så jävla farligt är det väl inte? Ryck upp dig nu bara, sitt inte där och tyck synd om dig själv. Alla mår dåligt ibland. Det är bara att lägga allt gammalt bakom sig och glömma. Du orsakar ditt eget mående, du väljer att må dåligt, alltså är det ditt eget fel. Kom fan inte här och klaga.” Det var sånt man fick höra jämt och ständigt. När man mådde så dåligt att man inte ville leva, och gick och längtade efter döden, som fan aldrig kom.
Så ja, då vill jag kunna ge andra som mår dåligt det jag aldrig fick. Tröst, stöd, acceptans, hopp, pepp, omtanke, medkänsla, inspiration, budskap, kunskap. Kärlek.
Det är mycket därför jag går ut öppet om min historia, mitt liv, mitt mående, min kamp. För jag är någon som kan förstå och relatera. Någon som vet vad det handlar om. Någon som vet och förstår vilket jävla helvete det är, och hur svår kampen är. Någon som både är anhörig till missbrukare, och som själv varit missbrukare. Jag kan se det ur båda perspektiven. När andra berättar för mig om sina svåra upplevelser, sitt dåliga mående, sina förluster, missbruk, sina inre skador och sår i själen, och sin svåra kamp att försöka leva, så vet jag exakt vad dom pratar om, och hur dom känner sig. Hur det är för dom att leva. Och fördomarna dom blir utsatta för dagligen från andra människor, som inte förstår. Som inte kan förstå, eller inte vill förstå. Och det är för att jag lyssnar på dom. Jag ser dom och hör dom. Visar dom att dom är viktiga. Jag vill försöka förstå och hjälpa. Jag bryr mig. Till skillnad från dom som inte vill eller kan förstå.
Och där kan jag också bidra, till dom som inte förstår. Till dom kan jag ge kunskap, och öka medvetenheten om psykisk ohälsa, missbruk och trauman. För att hjälpa till att få slut på fördomarna, dömandet, stigmat. Stigmat om psykisk ohälsa som gör att många människor inte får rätt stöd, rätt hjälp, rätt bemötande, rätt förståelse, och som kanske till slut tar sina liv på grund av det. Jag vill hjälpa till. Jag vill vara med och göra skillnad i samhället, göra skillnad i andra människors liv. På riktigt.
Om ni visste hur stor skillnad det kan göra för någon att bara lyssna på den personen som mår dåligt. Bara lyssna, utan att kasta ur sig hurtiga kommentarer som, ”Det ordnar sig säkert”. ”Tänk inte mer på det nu”. ”Det går över”. ” ”Allt ordnar dig ska du se”. ”Försök bara vara positiv så ska du se att det löser sig”. ”Ryck upp dig lite nu, och gå bara vidare i livet”. ”Det finns andra som har det värre”. Och så vidare, och så vidare, och så vidare….
Jag vet att det är det ”lättaste och bekvämaste” sättet för dom flesta att trösta någon. Det lättaste är att bara vifta bort det, för sånt är jobbigt att lyssna på, inte sant? Så folk säger sånt för att dom vill att det ska vara så lätt att komma över sitt dåliga mående och saker som hänt. Dom orkar inte engagera sig mer än så, för dom har sitt eget, och då är det väldigt lätt och bekvämt att kasta ur sig lite ”hurtiga tröstande ord”. Och…det…sättet…är…helt…fel.
För signalerna som det då ger den som mår dåligt, är att deras problem betyder inget. Deras dåliga mående betyder inget. Deras upplevelser betyder inget. Dom betyder inget. Utan dom ska bara bli bortviftade och nonchalerade, för att dom är ”jobbiga och irriterande”. Det är det budskapet som sänds ut. Och det…det hjälper ingen. Det gör fan mer skada än nytta, det kan jag lova er.
Så jag gör det jag kan för att hjälpa, för att göra skillnad. Och det jag kan göra är att stötta, lyssna, engagera mig, förstå, acceptera och inte döma, att ha medkänsla och empati, att genuint bry mig. Och att dela med mig av mitt eget som jag gått igenom, som jag bär på, för att andra ska förstå att dom inte är ensamma, att det finns hopp, att det finns hjälp, att det är värt det att hitta en väg ut, en mening i livet. Men det måste ske på rätt sätt. Och i rätt takt. Rätt anpassat för varje person utifrån deras problematik, förutsättningar och förmågor. Alla kan inte pressas in med våld i samma mall. Alla vet detta. Men ändå är det så många som gärna vill att alla ska passa i samma mall, för det är ”lättast och bekvämast” så. Men så funkar inte människor, så funkar inte livet.
Vi är alla olika individer, unika var och en på sitt sätt, och behöver bli sedda på det sättet. Behandlade på det sättet. Alla vet att det är så. Men av någon anledning kan många ändå inte följa det.
Och det gör en mycket, mycket trött och modstulen.
Mycket pengar kommer inte göra oss lyckliga. Att leva ett liv i lyx kommer inte göra oss lyckliga. Att försöka se perfekta ut och försöka vara perfekta människor, kommer inte göra oss lyckliga. Allt det där är en illusion. Och det vet man om innerst inne. Det som får oss att må bra och bli lyckliga är inte något som kommer utifrån, som beundran, bekräftelse, avund, uppmärksamhet, och godkännande från andra. Utan det ska komma inifrån oss själva, att vi bekräftar oss själva, tycker om oss själva, respekterar oss själva, trivs med oss själva, godkänner oss själva…som vi är. Då har vi en chans till att kunna må bättre, och bli lyckliga på riktigt.
Och det viktigaste vi kan göra i detta livet, är att bry oss om. Att bry oss om andra människor. För vi hänger alla ihop. Inser folk inte det? Vi tillhör alla mänskligheten, alla är vi människor, och därför hör vi alla ihop. Vi behöver gemenskapen från varandra. Vi behöver alla varandra. That´s it!
Och även om livet är ett helvete, och man inte vet hur man ska kunna överleva, så kan man ta sig framåt, i små steg, i långsam takt. Den takten som passar en. Och det är olika för var människa. Just take it step, by step, by step, by step. And you will get there in the end. And it will be worth it.
Det var allt jag hade att säga just nu. Skriver mer när jag mår bättre. Just nu behöver jag lite tid för vila och återhämtning.
Låten jag lägger in här nedan är från den animerade filmen "Frozen 2". För er som inte har sett Frozen och Frozen 2 (eller "Frost" och "Frost 2" som de heter på svenska, se dem. De är skitbra!) Just den här låten beskriver depression och sorg väldigt bra. Tyckte den passade in i detta inlägget. Och denna videon är också en jag har skapat själv, som ligger ute på min YouTube-kanal. "So...step by step by step...."
Kärlek och respekt till er alla!
"The Next Right Thing" - Kristen Bell (Från filmen "Frozen 2")
