Den 27 februari är Sagittas födelsedag. Född i dag för 15 år sedan.

Foto av Sagitta på inflyttningsdagen, 8 veckor gammal.

Sista bilden av Sagitta. Hon ligger på favoritstället, fotändan av min säng. Sagitta anser att sängen egentligen är hennes och visar aldrig minsta tecken på att vilja flytta sig. Tvärtom sätter hon tassarna mot väggen och utökar sitt utrymme.

Sagitta var väldigt självständig hela sitt liv. När jag träffade henne första gången var hon 6 veckor. Hon hade fått en gul foppatoffel, som hon energiskt släpade runt på tomten. Då kom en av brorsorna och ville ta över toffeln. Inget att tjafsa om. OK, sa Sagitta, gick på ett annat håll och letade i stället upp en stor gren att dra i väg med!

Första gången på klubben, 8 veckor och en dag. Sagitta var ju självständig och brydde sig inte så mycket om att hålla sig till mig. Ulla, Sveas matte, hade då en hund vid namn Sven. Hon tyckte jag skulle gömma mig för att Sagitta skulle sakna mig. Men vad gjorde Sagitta? Jo hon satte full fart ut mot Haravången bort från oss. Där är en hög tämligen brant kant. Sagitta sprang inte på stigen utan på slänten. Eftersom den är brant sprang hon i sinusformad bana. Jag fick springa efter henne i stället för tvärtom!

Nu i höstas hade Sagitta, 14 år och drygt 7 månader gammal, fått en fin pipleksak, som hon nästan aldrig pep med men vårdade ömt. En dag snodde Stoja den ute på klubben och bet sönder den, så den inte längre pep. Sagitta lämnade den åt sitt öde och bevärdigade den därefter inte med en blick. Några dagar senare lagade jag pipisen och gav den till Sagitta. Hon tog den men la den nästan omgående ifrån sig i köket och brydde sig aldrig mer om den!

9 veckor gammal tog sig Sagitta på eget bevåg till min stora förskräckelse över A-hindret.Hon blev lite rädd på toppen men gjorde glatt om bravaden. Hon behövde bara ett tillfälle för att lära sig Platta tunneln, något som för många hundar tar väldigt lång tid.

En hund kräktes på gungan på en tävling i Åhus. Det tyckte Sagitta var jätteäckligt. Direkt efter det gungan tvättats sprang hon över den med ilfart men sedan vägrade hon hela den säsongen att överhuvudtaget gå upp på en gunga!

Sagitta var alltid pigg på att prova nya saker. Hon blev jätteduktig på rallylydnad. Veckan efter genomförd nybörjarkurs tävlade vi för första gången officiellt (drygt 8,5 år). Sagitta blev domarens favorit och kom på tredje plats. Jag var inte särskilt förtjust i rallylydnad men jag anpassade mig och vi tog oss till Mästarklass och tävlade där tills Sagitta pensionerade sig.

Sagitta har just vunnit i Avancerad klass.

Sommaren 2021 var Sagitta nästan fjorton och ett halvt år. Jag fick nys om en ny hundsport, Hoopers, och gick kurs med Stoja. Stoja blev väldigt förtjust i Hoopers och Sagitta ville inte vara sämre. Varje gång vi tränade var Sagitta mycket noga med att hon också skulle springa banan. Hon tog dessutom varje hinder medan jag byggde banan! Vilken hund!

Tyvärr fick Sagitta aldrig uppleva sin femtonårsdag. Hon dog i mina händer på soffan här hemma lördagen den 27 november och sedan begravde jag henne i trägården. Det var fruktansvärt hemskt och jag har inte förmått att skriva något på dessa tre månader.

Sagittas sista vecka. På tisdagen tränade Stoja och Svea hoppers och Sagitta skuttade som vanligt sin runda med glatt humör.

På onsdagen gick vi en farvälrunda på klubben. På agilitybanan fick Sagitta göra vad hon själv ville, d.v.s. hon gjorde alla de saker hon brukade göra. Skuttade genom ett däck, som står på marken, gick över ”plankan”, som ligger sådär 15 cm över marken. Tog slalomen med perfekt ingång och naturligtvis spatserade hon över vippgungan.

Vi gick till klubbhusets trappa, där Sagitta självklart valde att backa uppför den. Det gick alltid till såhär; först gick hon uppför trappan, sedan gick hon ner och ställde sig med framtassarna på marken, där hon inväntade kommandot att backa.

Sagitta gick över det otäcka skrapnätet vid dörren medan Stoja fuskade genom att gå på släta kanten runt nätet.

Båda pudlarna siktade in sig på de stora stenarna vid infarten till klubben och Stoja hoppade som vanligt upp på alla fyra i tur och ordning. Sagitta kunde sedan länge inte hoppa upp men vände sig som vanligt till mig och vädjade om att få hjälp upp på stenen med en sluttande sida. Jag höll alltså i selen medan Sagitta gick upp.

Allt belönades så klart med massor av favoritgodiset kokt kycklinghjärta.