tiden går så fort, så himla fort. det känns som att man bara hinner blinka så är hela dagen över. och varje dag känns det som att jag inte hinner göra något, att jag aldrig gör någon nytta. jag åker den dumma bussen varje morgon och tänker på hur dagen kommer att bli - och sluta. jag tittar på alla bilar som åker med stormfart, och jag undrar vart alla ska.. jag tänker att tiden går lika fort som en bil, plötsligt står jag där, vuxen, med barn och massa räkningar! det känns inte som att jag vill bli vuxen, jag har mycket jag måste göra innan jag är redo att ta det första klivet in i vuxenvärlden. jag har inte lärt mig att ta så mycket ansvar ännu, och det känns lite konstigt. jag är snart 18år, men det är mamma som alltid varit där, och alltid gjort saker åt mig, folk kallar mig bortskämd. men jag vet inte. vet bara att jag inte är redo för världen ännu. jag vill vara liten igen, när man aldrig hade problem, när man sprang till skolan av lycka, när man sedan gick hem från skolan med ett leende på läpparna. då hade man inte det där förtroendet man ska ha för människor nu, man hade bara det där lilla förtroendet, "visa inte mina lappar för någon". man berättade aldrig några stora hemligheter, dom höll man för sig själv för man skämdes så mycket. men nu finns det inget stopp, folk snackar om sitt liv hej vilt och tänker inte en sekund på vad dom egentligen sitter och kastar ur sig. man har sånt förtroende för folk,så man berättar allting. men det är fel, så himla fel. det har jag lärt mig nu, nu när jag berättat nästan allt för allihopa. men jag vet att från och med nu ska jag vara tyst och inte berätta saker för någon i onödan, för jag vet att man inte kan vara tyst. folk som får veta saker vill berätta vidare för att få den där uppmärksamheten. jag däremot, jag är tvärtom. jag vill inte berätta saker jag inte borde. men ibland gör jag det också. jag säger inte att jag är en ängel. men jag lär mig varje gång att jag inte borde berätta saker utan anledning. jag tänker inte berätta saker i onödan längre, för säger man en sak så förstorar folk upp det hela tiden och till slut slutar det i kaos. tro mig, jag vet! jag vill tillbaka, till då man blev sur över att någon visat lappen man skrivit, eller då man blev sur för att kompisen höll någon annan i handen när hon eegentligen lovat mig. då man var sur på en kompis i max 1 dag. då förlåt inte var något större ord, utan man bara sa det. då man aldrig gjorde några större problem av saker utan bara lät det blåsa bort med vårens vind.
tiden då man gick på badhuset eller på bio, eller bara spelade fotboll tills man var helt slut. tiden då man i stort sätt var sysselsatt hela tiden. jag saknar det.
min förtroende för folk har nästan suddats bort helt. det är för att dom förstört det, dom har förstört mitt förtroende. men jag vet vilka jag kan lita på och inte. känns skönt att jag äntligen kan göra det. fast jag känner mig inte helt säker heller.

89- 07- 23