|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
| (2) |
|
| (9) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (8) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (2) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
| (4) |
|
| (17) |
|
| (12) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 183 |
| Kommentarer: 159 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
så kom de igen
de där vibbarna kom tillbaka. Mina Wik-vibbar. De slog till mig idag, hårt i mellangärdet, men ändå mjukt, Wiks minnen är alltid mjuka. Mjuka som sammet. En sammet som smyger runt min själ och värmer mig. Viskar vackra ord i mina öron. Jag hade en kompis en gång, när jag var på Wik pratade vi telefon. Han frågade när jag skulle komma hem igen. Jag svarade inte att jag var hemma. På Wik är jag alltid hemma trots att jag inte tror att jag kommer återvända. I mina Wik-minnen är jag hemma, i mina minnen finns min själ. Där bor den, mjukt inlindad. Jag hoppas att mina minnen aldrig försvinner för då kanske jag tappar bort min själ.
Jag ritade bilder över Wik idag. Bilder om hur jag kände. Vad som betydde något. Min bildlärare sa en gång att jag inte är bra på att rita av saker som de ser ut i verkligheten, det stämmer nog, men hur jag känner dem kan jag rita dem. Så när jag satt där med kladdkritorna i högsta hugg idag så ritade jag en trappa, några träd, en stig, en eld, en sprakande himmel, hjärtan och teatermasker. Allt målades i sprakande färger. Jag skrev en liten text på baksidan också. En sorts minnestext. Jag tror ingen annan än jag någonsin förstår känslorna jag bär med mig och dess betydelse för mig. Kanske kan de människor som kände något liknande förstå mig, vi pratar om det ibland. Det är skönt att veta. Men det är klart att ingen annan tolkar livet på samma sätt som jag. Det där knappa året var det bästa året i mitt liv. Under det knappa året fanns inga hinder, allt var bara så fantastiskt. Jag var ung, törnad men fullständigt öppen för skönhet. Åh, vad jag älskar det livet.
//Linda
|
|
25 Februari 2007
| folkhögskolevibbar
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
