Jag tror jag vet varför jag aldrig lyckas hålla mig glad en längre tid. Jag har alltid vetat att det mest beror på min familj, inte alltid med mest. Och nu vet jag varför.
Det är ingen av dom som vill att jag ska vara glad. Alltså dom tror att dom vill att jag ska vara glad, men så är det inte. För på något sätt så njuter dom av att man inte mår bra, eller rättare sagt att man mår jätte bra men sen blir totalt olycklig. Det känns bra för dom. Omedvetet på något sätt.
Tillexempel A är jätte glad och ska på fotbollsträning BOOM G är genast där och trycker ner honom för någonting, jag ska ha fest BOOM genast är M där och ska trycka ner mig. Det är absolut inte medvetet, men hur lyckas dom varje gång?

Det värsta är att M vill verkligen inte försöka att förstå när hon gör fel, hon är så tradig! Om jag inte säger JAAAA och hoppar upp ur stolen och gör minsta vink hon vill så blir hon helt galen och surar som en jävla kärring. ÄR såå trött på att aldrig få göra som jag vill, att få koppla av en enda gång på riktigt! Utan att känna press på att nu måste jag göra det, nu måste jag göra det och OJ jag har ju inte gjort det. Eller sitta ner och vara stressad av att ngn närsomhelst kommer komma och säga till mig att göra ngnting istället för att sitta ner och inte göra någonting. Men ibland så behöver jag sitta ner och inte göra ett skit.

Jag känner mig som ett nervvrak inför ikväll. Jag vill inte behöva tvinga folk hit, men det verkar som om E ville hit iaf. Det var skönt, hon har blivit mycket gladare!
Men ja.. jag känner mig stressad. Och det komiska är att vi hade teori på gympan igår om stress osv, och jag hade ALLA symtonen vi tog upp. Suck.

/F