Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
April (2024)
>>


Trött...

Jag är väldigt trött.
Varje dag, känner bara trötthet.
Är trött på att vara trött.
Men allt känns ganska meninglöst just nu.
Känner ingen direkt glädje över att sommaren är här.
Det borde jag göra. Det brukar jag göra.
Men sommaren är kort, och hösten är snart här ändå.

Det är en jobbig period för mig just nu.
Känner så mycket känslor, men försöker att inte känna. Vill inte känna.
Att känna är jobbigt.
Känner sorg, för andra, men stoppar det innan det går för djupt.
Kan inte känna för djupt. Då går jag under.

Så mycket minnen kommer fram nu.
Både jobbiga minnen och roliga minnen.
Men kan inte glädjas åt dom roliga minnena, för då blir jag ledsen över att jag inte kommer få uppleva det igen.
Och dom jobbiga minnena...ja det tär på mig. Tär väldigt mycket.
Tar energi och livslust ifrån mig.

Vet inte hur jag ska undkomma. Undkomma depressionen som väller över mig som en våg.
Kväver mig. Drar ner mig.
Känns som det snart inte är nåt kvar av mig.
Hur ska jag undkomma?

Är så trött, så trött.

Saknar min mamma. Saknaden är fortfarande mycket stor och sorgen oerhört smärtsam...fast det gått mer än 6 år sen hon gick bort.
Ibland känns det som det hände igår.
Ibland känns det som det hände för 100 år sen.
I och med Martins död, väller smärtsamma känslor upp.
Jag kände honom inte så väl, men det är så hemskt det som hände och världen har mist en fantastiskt fin människa.
Jag vet vilka känslor dom känner nu, vad dom går igenom.

Och det slungar mig tillbaka i tiden och jag kan känna det jag kände när mamma precis hade dött. Det är fruktansvärt.
Det finns ingen värre känsla. Det gör det verkligen inte.
Det är det värsta...den chocken när man får veta att nån man tycker om och älskar har dött.
Den känslan av overklighet...som att man befinner sig i en fruktansvärd mardröm som man inte kan vakna ur.
Det går inte att beskriva.
När chocken väl släpper, blir man arg. Arg på allt och alla.
Man kan inte begripa att världen och alla människor fortsätter sina liv som vanligt...när en eget liv har stannat och allt vänts upp och ner.
"Hur kan folk bara fortsätta att leva som om ingenting har hänt?", tänker man.
"När världen stannar för mig, borde välden stanna för alla andra också."
Man blir arg på andra som får fortsätta leva sitt eget lilla liv, göra sin egna små saker och leva sitt vardagliga liv...när man själv knappt kan andas längre, av chock, av sorg, av ilska, av smärta.
När det sen släpper, då kommer sorgen. och den sorgen är så stark, att den tar över allt annat. Det enda man kan känna är smärta.
Det river i en, sliter i en, gräver i en, vänder ut och in på hela dig.
Smärtan är så stark att du knappt kan andas. Den håller ditt hjärta i en stenhårt grepp, vägrar släppa taget. Du kan inte undkomma det.
Du skriker och slår, du dunkar ditt huvud mot väggen och gräver in dina naglar i huden så att det börjar blöda, du gör vad som helst för att dämpa din smärta.
Men det går inte. Den släpper när den släpper.
Man måste ge det tid och genomlida det. Acceptera smärtan och rida ut det. Tyvärr...
Sen blir man helt bortdomnad. Man känner inget, kan inget, vill inget.
Man vill inte sova, vill inte vara vaken, vill inte leva, vill inte dö, vill ingenting.
Man måste skära sig själv, göra sig själv illa, måste se blodet rinna för att känna att man fortfarande lever...att man inte är död. För man känner sig död.
Dom här olika känslorna är olika för olika människor.
En del känner det svagare och en del starkare.
En del döver det med alkohol eller droger eller mediciner.
Jag genomled det utan att ta till något av det.
På ren viljestyrka genomlevde jag det, och överlevde.

Det hade jag aldrig klarat av idag.
Nu dövar jag mig själv med olika mediciner, anti-depressiva tabletter, lugnande tabletter, sömntabletter m.m.
För jag orkar inte. Orkar inte känna mer.
Jag har känt så mycket smärta och sorg i mitt liv, att jag orkar inte känna mer.
Jag överlever inte det.
Det kommer ta livet av mig.
Alltså är jag tvungen att ta medicinerna.
Annars skulle jag dö.
Och jag menar allvar. Så är det.
En människa orkar bara så mycket. Sen stupar hon.

Men jag är på bättringsvägen.
Sakta men säkert, långsamt och i min egen takt.
Jag har arbetat hårt med mig själv under åren som gått. Mycket hårt.
Och jag har kommit en bra bit.
Men jag har lång väg kvar.


"Två Ljus" av Björn Afzelius.

"Ligg här intill mej och håll om mej lite
snart reser jag in i mej själv
Jag önskar det fanns någon lindring att få
men jag vet att det finns ingen hjälp
Nu måste jag in i det mörka
nu måste jag ner i min brunn
där ingen jag känner kan höra
hur jag skriker
Så jag vill att du lämnar mej ensam
när du tror att jag fallit i sömn
Jag vill inte att du ska se mej så här

Du vet att jag aldrig har trott på nån Gud
men ibland går jag in i Hans hus
Så när skymningen faller i morgon
så går jag till kyrkan och tänder två ljus
Det ena för dom jag har sårat
för vännerna som jag försmått
och för tårarna som dom har gråtit
för min skull
Det andra för att jag ska finna
en kärlek som orkar bestå
och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är

Ett ljus för dom själar jag sårat
för vännerna som jag försmått
och för tårarna som dom har gråtit
för min skull
Och ett annat för att jag ska finna
en kärlek som orkar bestå
och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är"


       
6 Juni 2007  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida