Saknaden efter Malte har varit stor, men nu har den blivit ännu större..... =( Jag tror att jag har skjutit ifrån mig sorgearbetet under sommaren och nu börjar det sjunka in mer och mer. Tycker man sitter här och gråter var och varannan dag. Mailade kennelklubben förra veckan om att Malte har dött och det var jobbigt, för det kändes så slutgiltigt på nåt sätt. Kollar ofta på Maltes kort och då rinner tårarna. Varför kunde han inte ha fått leva några år till???