|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (6) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (12) |
|
| (4) |
|
| (9) |
|
| (15) |
|
| (15) |
|
| (14) |
|
| (10) |
|
| (16) |
|
| (23) |
|
| (11) |
|
| (16) |
|
| (16) |
|
| (9) |
|
| (19) |
|
| (11) |
|
| (11) |
|
| (14) |
|
| (12) |
|
| (7) |
|
| (10) |
|
| (1) |
|
| (7) |
|
| (3) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (8) |
|
| (11) |
|
| (10) |
|
| (19) |
|
| (19) |
|
| (15) |
|
| (7) |
|
| (9) |
|
|
|
| (12) |
|
| (290) |
|
| (21) |
|
| (1) |
|
| (15) |
|
| (15) |
|
| (24) |
|
| (13) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (8) |
|
| (27) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 451 |
| Kommentarer: 322 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Att åka utför...
Den stora blanka, nästan blanksvarta rutschkanan stod bara där en dag, jag hade sett den förut men det var länge sedan. Senast jag såg den var den lika motbjudande, det var högt och gick brant utför och i slutet så var det bara ett stort svart hål. Den var så lång att jag inte såg slutet på den.
En sån där klättrar jag INTE upp och sätter mig i frivilligt tänkte jag.
Usch, kan man verkligen åka nerför en sån rutschkana?
I flera dagar gick jag förbi den vid flera tillfällen, det var nästan som om den sökte upp mig.
Jag funderade på hur det skulle vara att åka utför den långa hemska nedförsbacken, kunde man stanna längst vägen om det blev för otäckt och kliva ur eller var man verkligen tvungen att åka hela vägen ner?
Varför skulle jag – av alla människor – ens tänka tanken att prova, jag som är så höjdrädd.
Några dagar förflöt, jag tänkte knappt på den utan hade fullt upp med livet både det på arbetet och mitt privatliv. Det var fullt upp på jobbet, saker skulle göras, planeras och det var inte alltid lätt att få alla engagerade och intresserade. Men det gick sakta men säkert framåt och vardagslunken började återinfinna sig. Jag fick erbjudande om en ny bostad, ett härligt hus ute på landet. Hur skulle jag som alltid älskat livet på landet, nära naturen och i tystnad kunna tacka nej? Klart jag inte gjorde. En arbetsresa låg framför oss, lite arbete och mer av sol, värme och bad. Ljuvligt!
Så en morgon stod den där igen – rutschkanan. Nu såg den ännu högre och svartare ut och jag fick en obehagskänsla i magen. Jag skyndade mig därifrån, den skulle inte få skrämma mig.
Dagarna kom och gick, arbetsresan var förbi och vardagen återvände.
Motivationen blev lite lägre då jag som älskar sol, sol och värme kom hem till kalla Sverige igen.
”Tänk positivt, hösten går fort, tänd lite ljus, åk ut i skogen de dagar då vädret är bra, tänk positivt, tänk positivt, alla andra kan ju se fördelar med hösten, ut, ut, ut i solen, gör något kul, snart är det vår”… Visst…
När jag var ute med hundarna så gick jag och tittade åt lekparken till, rutschkanan stod där. Innan jag visst ordet av så klättrade jag upp och satte mig i åkrännan. Det var som om någon nästan lyfte upp mej, jag hade inget val.
Det är oundvikligt förstår jag, jag måste åka igen. Rakt ner där allt såg svart ut. Jag släppte händerna och började sakta, sakta glida nerför den onaturligt blanka ytan.
Den första biten gick inte så fort som jag hade trott, men sen kom ett gupp och jag rutschade ner i en väldig fart. En lång stund, flera minuter kändes det som så åkte jag fort, fort nerför sen planade det ut igen och farten saktades ner. Nu sitter jag där och glider sakta, sakta nerför depressionens rutschkana och jag vet inte om och när nästa brant kommer där jag fortsätter nedåt eller om jag ska åka sakta en stund till och sen är det slutåkt för denna gång.
|
3 Oktober 2007
| dagliga vedermödor
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
