Vad är det jag saknar? Vad är det jag blickar tillbaka till? Vad är det som får mig att hålla dig kvar?

Det händer allt oftare, du besöker mig inte bara på nätterna längre, utan du har förflyttat dig till mitt dagdrömmande också. Jag förstår inte hur jag själv kan gå med på detta, jag kan bara inte sluta, jag har försökt men du kommer bara tillbaka, om & om igen. 
Jag är kär i det vi hade... Men vad var det egentligen vi hade? Om jag minns rätt så var det ett förhållande som var uppbyggt av bråk och tårar. Är det verkligen det jag saknar, eller är det bara din närhet? 
Jag vet vad det handlar om, att ha en trygg famn att kunna krypa upp till, en famn som bara är ens egens. Att få höra hur mycket man betyder, att få känna värmen. Att bli pussad på och att känna sig säker i dina armar, det är exakt vad jag saknar.
Att det är just du som dyker upp i mina tankar när jag minst anar det beror nog på att jag aldrig känt mig så trygg som jag gjorde när jag var tillsammans med dig.
Alla vet att vi hade det buckligt en tid, men just nu kommer jag (mot min vilja) bara ihåg allt som var så fruktansvärt underbart med dig. Giiiiiiveee it baaack!!!

Fan jag pallar inte.. Känner mig så vilsen och frånvarande. Kan du inte bara försvinna ut ur mitt huvud? Det skulle vara så himla underlättande! Varför just nu? Jag hade ju kommit över dig, jag mådde ju så jävla bra! fuck....

Mina ben viker sig, jag reser mig. Jag känner mig själv, jag klarar det här, jag vet att jag är stark. Ger det ett försök till, tar hjälp av den lilla glöd jag har kvar, trots det faller jag. Glöden slocknar och jag klarar inte av att resa mig på egen hand, jag klarar inte av det här, jag ger upp. Jag hade högre förväntningar på mig själv än det här. Cmon!  

Jag kan inte hitta mig själv...