Förlåt mamma, förlåt, för att har ägnat hela dagen åt att göra dig glad, för att slippa se dig arg när du kommer hem från jobbet. Förlåt för jag gjorde som du sa att jag skulle göra. Förlåt för att jag har offrat hela mitt engelskaprov som jag har imorn, bara för att hjälpa dig, & att min lillasyster hade kul med sina vänner, medans jag slet som ett djur. Förlåt för att hennes vänner är viktigare än mitt prov. Förlåt för att allting är viktigare än mig...
Ledsen, det är bara såhär det känns, helt ärligt.
Jag är så sjukt trött på att göra saker, sen bara få skit för det. Det är så typiskt dig, att bara lyssna på den ena veritionen sen utgå ifrån det.
-"Hur ska jag kunna veta, ni båda säger ju olika saker?!"
Ja, visst, att se så på saker och ting har jag ju aldrig prövat förut, kanske ska göra det? No thanks. Grejen är den, att jag inte ens hinner berätta hur det egentligen ligger till, förrän du ringer upp och skriker hysteriskt i andra ändan av luren. Varför inte bara förstå att det hon säger är en stor fet lögn och dessutom 10 gånger förstorad än vad den egentligen hade behövt vara? Du tar hellre en tolvårig snorunges ord, än mina ord. Hör du inte hur sjukt det låter?
Jag orkar inte skrika mer, för du lyssnar inte. Jag orkar inte gråta längre, för du ser mig inte. Jag orkar inte bry mig längre, för du bryr dig inte. Det är bara en sak jag inte förstår.. Inte ens ett tack?

Jag vill inte ens kalla dig syster. Usch, det finns inte ord för dig! Hjärtat kan du inte bara försöka bete dig som om du vore lite mognare, det är faktiskt dags för det nu.

Det känns så sjukt skönt att jag inte har pluggat på det troligen oförberedda engelska provet som vi har imorn, allt detta tack vare dig. Jag offrade min tid, och jag får inte ens ett tack.