Jag ska nu skriva om vad jag tycker om betyg. Jag tycker inte om betyg. Jag tycker inte att människors ska få en stämpel på sig: duger eller duger inte. Och jag tycker att det är för djävligt om man ger betyg till allt yngre barn. Barn är inte dumma, de vet med sig att de inte presterar på toppnivå. Men alla barn känner sig inte inspirerade i skolan. Alla barn lär sig inte på samma sätt. Istället för att ge barn betyg så borde man se till att barnen vill lära sig. Det spelar ingen roll om man tvingar ett barn att sitta över sin läxbok bara för att skolan kräver detta. Det spelar ingen roll hur mycket man läser om man inte kan ta till sig vad som står. Betyg är som piskrapp på ett barns rygg. Om det finns inspiration i en barns kropp för att lära sig, om barnet får tillfälle lära sig på det speciella sätt som individen lär sig på kommer betygen gå upp, jag lovar dig. Jag tror att i en inspirerande skolmiljö där alla individer känner sig sedda för den han/hon är kommer det att bli lugnare i klasserna. Mobbing är också ett uttryck för att inte bli sedd. Människor som gör andra människor illa visar att de inte är nöjda med det sätt de själva blir behandlade på. De är uttråkade och arga. Därför tror jag inte att hårdare regler och hårdare tag är vad som behövs. Det behövs människor som kan inspirera i skolorna, det behövs medbestämmande och respekt. Respekt för individen för både lärare och elever. Respekt kan man aldrig tvinga fram den kommer naturligt om personkemin stämmer. Det gäller som lärare att vara lyhörd, inspirerande, rolig och ärlig. Det är vad jag tror. Inga piskor i världen kan få fram en harmonisk skola.

En surströmmingsburk till er som tror att straff och betyg är den rätta vägen till disciplin.

eder Sven-Rutger Bängtsson