|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (20) |
|
| (23) |
|
| (18) |
|
| (32) |
|
| (13) |
|
| (12) |
|
| (22) |
|
| (16) |
|
| (23) |
|
| (27) |
|
| (20) |
|
| (19) |
|
| (27) |
|
| (26) |
|
| (24) |
|
| (28) |
|
| (13) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 370 |
| Kommentarer: 111 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
No, I dont want to be just another echo
SÖNDAG
Det var en väldigt bäst dag. För jag var med Pär. Han kom till mig och vi tog igen en massa förlorad tid. Chillade i min säng och bara pratade om allt och inget. Gummibandskrig hade vi också. Han var mycket bättre på att skjuta dem tyvärr, men jag ska minsann också bli kung på det. Vi räknade lådan med alla gummiband och kom fram till 214 stycken. Inte så dåligt faktiskt, men vi har ju haft den i typ tio år, så man kan ju fråga sig hur många som legat där en gång i tiden.
Det kändes så otroligt skönt att få träffa Pär igen. Det suger verkligen att vi inte går i samma klass längre. Jag saknar dig bara mer och mer. Jag har upptäckt hur mycket jag behöver dig. Du anar inte hur bra det känns för mig att ha någon som dig, som tar mig för den jag är och som jag vet alltid finns där närhelst jag behöver skratta eller gråta. Jag vill bara tacka dig för allt du gjort för mig. Och jag vill tacka dig för att du var en första som såg på mig hur glad jag var i söndags, som verkligen förstod vad det betydde för mig. Jag ler när jag tänker på hur glad du blev över att jag var glad. Och jag behövde inte ens säga något. Jag kan inte sluta tänka på hur glad du gjorde mig just när du sa det. En vän som ser allt, det är vad du är. Därför föll det sig helt naturligt att min svenskuppgift som jag skrev igår skulle komma att handla om dig.
MÅNDAG
Det enda som är värt att skriva om den här dagen är att jag tränade handboll. Det var ju inte direkt igår. Jag fick värsta kicken när jag var där. Det var hur kul som helst och bra gick det. Så på fredag ska jag vara med och spela match.
IGÅR
Vi hade temadag - "Sa han blatte?" hette den. Den handlade om fördomar och det var väl rätt intressant. Vi såg på Shan The Man och jag skrattade så jag trodde att jag skulle svimma.
Efter lunchen skulle det vara debatt. Alltså, seriöst. Vad fan hände egentligen? Vi ettor kommer nog aldrig sluta att prata om det. Det det aset Robin gick nog fan till historien när han gick upp där på scen. Man kan nästan säga att han stod inför 400 människor och sa att han var rasist. Och nedanför scenen sitter en massa kurder och gapar. En av dem går upp på scenen och börjar debatera emot. Allt han sa var bra, allt svensken sa var fan sjukt. Jag skämdes som in i helvete. Tillsist var det inte ens kul längre. Han var ju helt dum i huvudet. Jag satt med huvudet i händerna och ville mest försvinna därifrån. Fyfan vad han skämde ut sig. Och det var typ tre tjejer som skrek så jag trodde min trumhinna skulle sprängas varenda gång svensken sa något. Jävla rassar var dem! Alla andra i salen var på kurdens sida, eller var han nu kom ifrån. Det hela slutade med att jag höll för öronen för det blev ett sådant jävla liv i aulan. Tror inte riktigt det var meningen att det skulle avslutas på det sättet, att vi gick därifrån förbannade. Den där Robin lär ju fan inte gå säker på skolan längre iaf. Det är vi alla överens om.
IDAG
Jösses. Helpsyko dag! Franskan på morgonen var väl inge speciell, men på svenskan fick jag tillbaka min svenskauppgift och jag har bestämt mig för att hata gåsen så länge jag går på Ållebergssgymnasiet. Jävla kärringjävel säger jag bara! Sedan hade vi samhäll och då var i aulan och lyssnade på Amnesty. Det var väl okej. Sedan gick vi tillbaka till klassrummet och diskuterade gårdagen. Efter det hade vi lunch och det var där, i matsalen som något hände med mig. Jag blev med ens jättepigg och började tjöta på om jag vet inte vad. Så gick jag, Julia och Emelie till biblioteket för att plugga och efter en stund sa jag åt dem att jag snart skulle komma tillbaka, men när jag kom till mitt skåp glömde jag helt bort vad det var jag skulle göra. Och så ser jag Pär och skuttar fram till honom. Och just då, där, PANG, så blev jag helt cp. Jag ballade ur totalt. Och när jag träffade Sebbe och började prata med honom blev det ju inte bättre. Killen pratar ju så jävla fort och det smittade av sig direkt på mig. Vi gick fram och tillbaka på skolan nåra gånger jag flummade som en idiot. Eller, inte flummade. Jag var bara helt borta. Det kändes som jag gick på drogor eller något. Kom inte ihåg vad jag sa, vad jag gjorde, vad jag skulle göra o.s.v. Sedan när Sebbe har åkt hem möter jag Sofie och med henne blir jag ju alltid störd, så då blev jag tio gånger mer flum. Sedan går jag tillbaka till biblioteket och då har jag väl varit borta i säkert en halvimme redan och självklart hade mina böcker, Emelie och Julia försvunnit. Så då fick jag panik, men så kommer Emelie in genom dörren och sedan kom Sofie igen och nu skriver jag hur osammanhängde som helst, men orkar inte bry mig. Iaf, Julia kommer, Julia försvinner, Emelie försvinner hon med och kvar är jag och Sofie och mitt jävla flum. Jag vet seriöst inte vad jag snackade om. Det måste ha berott på att jag var så trött eller något. Jag var på toppenhumör även fast jag inte borde vara det. Det var som om jag inte orkade gå omkring och vara orolig längre. Eller så var jag så orolig och nerövs att jag blev mongo. Jag vet inte riktigt. Går inte beskriva känslan jag hade. Den var konstig bara och jag blev likadan.
Ful var jag idag med. Såg hemsk ut, kände mig hemsk, ÄR hemsk. Ibland slår jag fan min egen dumhet alltså. Återigen blir jag galen på mig själv och undrar vad fan jag tänkte på. SNÄLLA, TA TILLBAKA DET! Jag gör vad som helst. Men tyvärr vet jag att det inte går och jag är rädd att jag aldrig kommer kunna få chansen att ställa det tillrätta. Men oj vad jag vill, vill vill.
Just nu sitter jag här och tänker på exakt tre saker. I måndags var det bara två, men idag utökades dem till tre. Dem är det enda som går runt i min hjärna just nu och jag börjar få ryck på det. Gillart inte alls. Vet inte vad jag ska göra.
Jag behöver gå ut och springa idag förresten, men min iPod cepar, så har ingen musik och då kan jag verkligen inte springa. Dessutom så måste jag plugga, men det orkar jag inte. Får göra det ikväll eller imorgon.
Vi fick välja på ett antal rubriker och jag valde Gryning Efter Festen. Egentligen skulle texten varit på max 600 ord, men min blev på 747. Äsch, orka bry sig om det. Min förra blev också på 700 nånting. Den kanske jag lägger in senare.
Men nu lägger jag iallafall min svenskuppgift jag skrev om Pär igår. Ni som läser den kommer undra varför jag skriver att Pär är död, men då vill jag bara påpeka att när jag skrev den hade jag innan suttit och tänkt på vad tusan jag skulle göra utan Pär. Därifrån kom inspirationen. Jag blev sedan så inne i texten att jag nästan började gråta. Haha!
GRYNING EFTER FESTEN
Stilla ligger vattnet, som om inte ens en vind rört vid det. Den röda solen stiger långt bort mot horisonten och bländar mig. Jag blundar och låter värmen sprida sig över mitt ansikte. Jag lyssnar efter ljud. Jag väntar. Ge mig något, vad som helst, fotsteg, en vindpust, vatten som sköljer mot strand, en hoppande fisk, en sjungande fågel. Ge mig ett tecken på att livet fortfarande finns kvar här. Men nej, allt som möter mig är tystnad.
”Hur kan allt vara så stilla?” tänker jag och öppnar sakta ögonen.
Jag ser mig omkring. Det finns inte en människa så långt mitt öga når, men en bit bort ligger en massa tomma ölburkar och spritflaskor - tecken på liv, gårdagens liv. För naturligtvis var det fullt med liv just på den här stranden igår kväll. Skrikande, skrattande ungdomar som firade att sommarlovet börjat. Fest här, precis som det alltid har varit, precis som för exakt ett år sedan.
Jag kan fortfarande höra de glada skriken eka i mitt huvud, jag kan fortfarande känna den varma sanden stryka mot mina bara fötter, jag kan fortfarande se hur du står mitt emot mig, med bara den värmande elden emellan oss. Dina ögon lyser av glädje, du ler brett. Våra blickar möts och vi höjer våra flaskor och skålar i luften, firar, tänker att nu, efter alla dessa år är grundskolan äntligen förbi. Borta med en vind som blåst iväg för att försvinna och aldrig komma tillbaka. Vilken lycka vi kände i just det ögonblicket. Det var en lycka som borde ha hållit i sig för evigt, eller åtminstone för hela kvällen.
Jag hade inte väntat mig att den bästa dagen i mitt liv skulle komma att bli min värsta mardröm. En dröm som idag har förföljt mig varenda natt i ett års tid. Nu när jag sitter här på stranden ställer jag mig själv samma fråga som jag gjort så oräkneliga många gånger förut: ”Varför hände det?”
Varför dök du aldrig upp ovanför vattenytan igen? Vad hände där nere? Varför blev du kvar? Varför lämnade du mig, mitt i all lycka? Varför har ingen hittat dig?
Nej, fan! Nu kommer tårarna. Jag, som hade lovat mig själv att inte börja gråta när jag inatt låg klarvaken och bestämde mig för att återvända hit. Det är ett helt år sedan jag var här. Jag hade nästan glömt hur vackert vattnet är i gryningen. Det ser precis ut som det gjorde den morgonen för ett år sedan. Enda skillnaden är de fasanfulla skriken.
Nu hörs inte ett ljud. Vattnet ligger fortfarande spegelblankt. Eller borde jag kanske säga havet? Jag vet ju inte vad du föredrar att kalla ditt hem. Jag har aldrig fått någon chans att fråga dig. Du finns ju inte längre, du är borta, du drunknade och jag såg hur havet svalde dig. Jag var där, hörde och såg paniken i dina ögon. Jag minns inte hur länge jag väntade att du skulle dyka upp igen, minns inte människorna runt omkring mig. Det enda jag minns är smaken av tårar i min mun, smärtan i halsen när jag skriker, känslan av panik och hjälplöshet, den röda solen som bländar mig, hur jag snabbt öppnar mina ögon igen och hur jag med fasa inser att min eviga väntan efter ditt ansikte ovanför ytan tar sin början.
En sekund och du var borta. Jag ville inte tro det, men i mitt hjärta visste jag. För under samma sekund som jag kände solen stråla mitt ansikte, hann jag känna att det var den sekund av gryningen som du tog med dig. Jag bär med mig den sekunden hela tiden, vart jag än går. Mina fotsteg är dina, varje gång jag skrattar ekar ditt skratt mot mitt. Alla de tårar jag har fällt och kommer att fälla för dig är tårar av det vatten du försvann i, de är delar av mig som flyter tillbaka till dig.
Plötsligt hör jag en fågel som sjunger, hör en fisk i vattnet, känner hur vinden sveper in ifrån havet, den leker med mitt hår och smeker mina våta kinder. Jag känner hur havet sköljer mina fötter. Allt är inte stilla längre, livet här har inte försvunnit. Jag blundar och ser elden, ser ditt ansikte, dina lysande ögon, ditt breda leende och hur du höjer din flaska.
”Skål”, viskar jag och ler.
Jag kom ned hit, exakt ett år efter olyckan, för att få bekräftelse…och det fick jag.
Pär! Du lämnar mig aldrig, förstår du det?
/c.
|
|
21 November 2007
| allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
