Snön har besökt oss åter igen. Det börjar mörkna ute så det gör ingen skillnad. Jag sitter för tillfället och lyssnar på "depp-musk" som en viss person skulle kalla det.
Jag känner svaghet och ensamhet inom mig. Jag vet att det finns styrka där inom mig någonstans men den vill inte riktigt visa sig.
Utanför fönstret har snön slutat yra. Det enda som rör sig är björkarnas kala, vita grenar, som blåser stilla med vinden. Dom ser så ensamma ut. Precis som jag.
"I know you didn’t bring me out here to drown. So why am I ten feet under and upside down? Barely surviving has become my purpose, because I’m so used to living underneath the surface.
If I could just see you, everything would be all right. If Id see you, this darkness would turn to light.
And I will walk on water, and you will catch me if I fall, and I will get lost into your eyes, I know will be all right."