|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (20) |
|
| (23) |
|
| (18) |
|
| (32) |
|
| (13) |
|
| (12) |
|
| (22) |
|
| (16) |
|
| (23) |
|
| (27) |
|
| (20) |
|
| (19) |
|
| (27) |
|
| (26) |
|
| (24) |
|
| (28) |
|
| (13) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 370 |
| Kommentarer: 111 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Its an emptiness filled with nothing but sadness
Ibland önskar jag att jag visste i förväg vart min liv ska bära mig, vad som kommer att hända innan jag tar en risk. För som det ser ut just nu, så ångrar jag allting. Suck. Jag skulle vilja säga det där och mena det också. Att jag ångrar allting alltså. För grejen är ju den att jag vet att jag inte ångrar mig ett dugg, inte ens lite. Men jag skulle ändå ha velat veta vad som skulle komma att hända idag, ikväll, nu, imorgon. Jag har ingen aning. Och det är så fruktansvärt jobbigt.
Jag har så många människor omkring mig, så många som bryr sig om mig och som jag i min tur bryr mig om. Dem betyder mer för mig än någonting annat! Jag uppskattar varenda sekund av tid dem ger mig. Och just därför känns det för jävligt att sitta här ikväll och säga att jag känner mig så ensam. Jag fattar inte varför, men känslan kommer krypande hela tiden..och jag hatar det.
Det är som värst kvällar som dem här, när jag vet att så många har någon. Och när jag själv vet att jag har så många att gå till, ändå väljer jag att vänta. Vänta på vad? Det är just det, det finns ju för fan ingenting att vänta på! Jag sitter här helt i onödan och bara vill, vill, vill, medan jag innerst inne vet att det aldrig kommer. Och istället för att skratta med mina kompisar, så använder jag kvällarna till att må dåligt och klumpen i halsen växer och riskerar att sprängas vilken millisekund som helst.
Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte ha det såhär längre. Jag vill bara att mitt liv ska ta mig någonstans, men varje gång det känns som att jag har lyckats klättra uppåt, så faller jag igen. Och varenda jävla gång väljer jag att inte luta mig mot någon alls. Fastän jag vet att det finns så otroligt många som skulle vilja ställa upp. Varför? Jag vet inte! Jag har inte en jävla aning om varför jag väljer som jag gör, varför jag säger det jag säger eller varför jag agerar som jag gör. Jag vill bara ha svar, eller i alla fall ett tecken på att allt kommer att ordna sig, på att jag kommer nå dit jag helst av allt vill nå, men när? Hur länge ska man behöva vänta? Jag har väntat tillräckligt nu, jag är trött på ensamheten, tomheten.
Jag är inte hel, jag vet. En stor del utav mig har sprungit iväg och inte fan hittar jag den. Det finns de stunder då jag tror att jag gör det, jag tror att nu, äntligen, får jag chansen att få tillbaka min gömda del, men nej! Återigen lurad...av vem? Av vad? Det börjar gå upp för mig att den enda som lurar mig är jag själv.
Jag börjar låta som ett emokid nu. Skrämmande nästan ju, men det är lugnt. Jag vet att jag inte är det. Jag behöver bara det här, texten, orden, tankarna. Nej förresten, tankarna kan vi skippa. Dem kan jag gott och väl leva utan, men jag behöver något. Det finns något som behövs fyllas igen, snart! Helst av allt nu, för jag pallar inte längre. Jag menar det. Jag vet inte vad jag ska göra för att må verkligt bra igen. Vad fan är det som krävs av mig egentligen? Hur länge ska jag behöva stå ut för att nå upp till höjdpunkten av lyckan igen?
Jag försöker, men det räcker aldrig riktigt till. Imorgon måste jag göra något och jag vet precis vad. Inga tandborstar i världen kan hjälpa mig med det här, bara viljan. Jag säger det som jag har sagt så oräkneliga många gånger förut - svik inte dig själv, tro på att du klarar det du vill, att du kan få det du vill ha. Tänk mottot - tänk positivt!
Det var allt för ikväll.
Godnatt, sov gott. Det ska iallafall jag försöka med.
/c.
|
|
24 November 2007
| allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
