Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Majbjörn berättar historier: del 3

Den märkliga flickan

Det var något i hennes sätt. Det var något som gjorde att hon var märklig och annorlunda. Jag stod och betraktade henne på håll. Flickan var i tioårsåldern och hade ett kastanjefärgat och lockigt hår. Hon var söt som en dag men ändå var det något i hennes sätt som gjorde att jag inte riktigt ville gå fram. Det såg ut som om hon letade efter något i sina fickor. Flickan hade ett par nummer förstora hängselbyxor och hon letade som besatt i alla fickorna. Jag var nyfiken och lite reserverad mot henne samtidigt. Jag kunde inte avgöra om hon var en vän eller en fiende. Hennes lockiga hår fascinerade mig samtidigt som jag kände rädsla för hennes lite omilda uppsyn och hennes letande i fickorna. Tillslut tog jag mod till mig och gick fram emot henne. Först ett steg och sedan ett till och ett till tills jag stod alldeles bredvid henne. Hon andades våldsamt hörde jag när jag kom närmare. Jag kunde inte se om hon var arg, rädd, glad eller ledsen. Men det var något med hennes andetag. Jag gick kände liksom ett hårt skal eller en aura eller vad man ska kalla det som gjorde att hon höll distans till mig och jag till henne. Jag svalde två gånger innan jag tog mod till mig och sa:

-         Hej.

Hon ryckte till som om hon hade ramlat på ett elstängsel, hon slutade leta i sina fickor. Istället snurrade hon runt och tittade på mig med stora blå ögon.  Jag tog ett steg tillbaka. Ville bara lägga benen på ryggen och springa iväg. Men jag gjorde det inte. Jag stod istället kvar som fastnaglad vid marken med vild blick stirrade jag på henne och hon stirrade tillbaka.

-         Vad vill du? hennes röst var kall med inslag av viss rädsla.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Att jag inte hade en aning? Att jag bara var fascinerad av henne. Nej, jag sa ingenting utan stod istället och glodde på henne. Jag kände mig dum vad skulle jag göra? Jag hade inget val, inget som jag kände till i alla fall. Då plötsligt började hon skratta. Men det var inte som ett skratt utan det lät snarare som en kråkas ljud kom ur hennes strupe till en början. Sedan kom ett bubblande skratt, ett frustande utan dess like. Jag blev om möjligt ännu mer konfunderat och jag försökte ta några steg tillbaka men det var som att jag istället gick framåt, mot henne. De få stegen som var kvar tills jag plötsligt stod så nära att jag kunde känna hennes kroppsvärme.

-         Vad är det med oss människor? frågade flickan plötsligt när vi stått sådär nära varandra ett tag.

Jag hade inget bra svar men hennes sätt att säga de där orden på var som om hon var en gammal kvinna med mycket visdom. Som om hon ville säga något som någon aldrig tidigare sagt. Något hon hade tänkt på länge. Jag kunde naturligtvis inte svara på denna fråga, istället sa jag:

-         Vad letar du efter?

Det var som att förtrollningen i denna stund bröts.

-         Va? Vadå letar? hon såg uppenbart förvånad ut.

Jag pekade på hennes byxor.

-         Du letade efter något i dina fickor förut. Jag undrar vad du letade efter.

Hon såg ut som om hon inte förstod vad jag pratar om men hon la en hand på min axel och tittade djupt i mina ögon. Vi var lika långa hon och jag, det såg jag nu och säkert lika gamla också. Eller lika unga, beroende på hur man ser på saken. Men det som skiljde oss åt var att hon var en annan sorts människa än jag. Hon hade lockigt kastanjebrunt hår och jag hade rött, rakt och kortklippt.

-         Du är märklig du, sa hon med ett skratt. Men jag gillar dig ändå. Vi kan väl leka istället för att stå här? Vi kan väl springa runt här på marknaden och låtsas att vi är hästar?

Och så kom ett hästliknande gnägg ur hennes lilla mun och hon for iväg mellan salustånden med alla lockarna glittrande i solen. Hennes byxor släpade lite i marken men de verkade inte bekomma henne alls.

-         Men kom då! Ropade hon efter mig och viftade med sin hand. Kom och ta mig om du kan. Kom och ta din häst.

Jag följde efter henne och det kändes som om jag flög fram jag också. Och sedan den dagen är vi bästa vänner hon och jag. Hon har aldrig mer letat i sina fickor och jag har aldrig någonsin känt att hon varit sådär märklig som jag tyckte i början. Det är som om vi numera delar aura eller skal numera. Det är märkligt, vi har liksom smält ihop till en stark individ. Hon och jag.

/Majbjörn och Linda

11 December 2007  | vänner | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Linda s                                             Skaffa en gratis hemsida