Det är dags för en ny berättelse från Majbjörn:

Historien om när fötterna fick bestämma

Jag går nerför trappan, vet inte vart jag går men jag låter mina fötter styra mig. Det visar sig att jag går ner mot vattnet. Ner mot det bubblande, brusande vattnet, nedåt ån. Vatten har alltid fascinerat mig. Vet inte varför. Jag fick ett kort i morse, på vilket det var en bild på några lekande barn. Kortet var från en bekant som känt mig sedan jag var liten. Eller bekant och bekant, det var från en släkting faktiskt. Det ena barnet på bilden var jag. Jag lekte vid strandkanten tillsammans med min kusin. Det såg ut som om vi byggde ett sandslott. Vi ler in mot kameran sådana där tandlösa leenden som barn ler i 5-årsåldern. Jag minns den där bilden för ungefär två minuter efteråt springer det en hund rakt över sandslottet och mosar det med sina tassar. Jag och min kusin blev inte så besvikna som man kunde tro, vi byggde ett nytt. Nu står jag här vid ett nytt vattendrag, ån. Jag har blivit äldre ungefär 25 år äldre. Mina fötter börjar röra sig igen, den här gången går jag åt höger. Vandrar längs vattnet och följer kanten. Är någon annanstans i tankarna så jag ser inte vad som händer i mitt nu. Jag ser inte människan som kommer mitt emot för mig förrän det är för sent. Vi går rakt in i varandra och jag ramlar rakt ner på hennes hund. Hunden är tyst, jag reser mig snabbt och tror att jag har dödat den, det har jag inte för den reser sig. Jag har på något konstigt sätt trasslat in mig i kopplet och det gör att jag har svårt att hålla balansen och ramlar igen. Den här gången slår jag rumpan i marken och blir sittande och fånigt stirrande runt omkring mig. Damen säger åt mig med kraxig röst:

-         Res på dig. Men res på dig för guds skull. Hur ska jag kunna rasta min hund om du har hans koppel virat runt benen? Va?

Jag ser förvirrat på henne, det är som om jag fortfarande är kvar i mina minnen och inte riktigt närvarande.

-         Öh, ja just det. Ursäkta mig, säger jag och försöker att dra ena benet ur koppelsnaran.

Men det resulterar bara i att jag tappar min ena sko och hunden får tag i den och börjar gnaga på dojan. Jag försöker att dra till mig skon men misslyckas, hunden har den hårt mellan sina käkar. Därför försöker jag att bända upp hans käft men det lyckas inte heller och tanten gör ingenting. Hon håller bara hunden i kopplet och låtsas inte se. Tillslut lyckas jag ändå få tag på min söndertuggade sko. Det är stora hål i den och den ser fullständigt massakrerad ut. Jag stirrar på min stackars sko och damen fortsätter iväg på promenaden med sin hund. Försiktigt försöker jag sätta på mig dojan på ena foten, skodonet är blött och söndertuggat och jag funderar på om jag ska vända hem igen. Jag kan inte gå några längre promenader med en sko som ser ut på detta sätt. Min stortå tittar fram ur ett hål och kylan drar in i överallt. Strumpan blir blöt av hunddräglet. Trots kylan fortsätter jag att låta fötterna välja min väg. Jag har bevisligen inte lärt mig av misstaget förut utan traskar på. Jag tänker att om min kalla fot vill gå hem så går vi hem. Men jag går inte hem visar det sig. Jag fortsätter strövandet in mot centrum. Förvisso bor jag i centrum men inte åt det hållet jag går. Ett tag funderar jag på om jag är på väg till en skoaffär, men det är jag inte. Jag är på väg till stadsbiblioteket. Den tunga porten in till det gamla biblioteket får jag upp efter att ha lagt ordentlig kraft på handtaget. Jag funderar på hur det är att vara svagare än jag rent fysiskt, kommer man in i byggnaden överhuvudtaget då? Fortfarande vet jag inte vad jag ska göra här inne. Men eftersom mina fötter har bestämt att jag ska vara här så är jag här. Jag går fram till en hylla och blir stående där för jag vet inte vad jag letar efter. Bland böckerna ser jag böcker om hembygden. Jag sträcker ut armen efter en bok som handlar om den stad jag bor i. Långsamt öppnar jag boken och känner ett visst pirr i magtrakten. Jag undrar vad jag letar efter men plötsligt ser jag att den sidan jag letar efter är en sida om livet runt ån som går genom vår stad. Som jag förstår det så har ån varit viktig för stadens överlevnad. Jag bor i en mycket gammal stad och jag ån har under alla tider varit central. En gång har den varit bredare läser jag, men med åren har den smalnat av. Det har gjorts försök att vidga den igen men dessa försök har varit förgäves och numera låter man den vara som den är. Om varför jag läser denna bok om vår stads å är för mig en smärre gåta. Men jag förstår att det var det mina fötter ville. Jag ställer tillbaka boken och går hemåt märker jag. Jag sparkar av mig skorna och slänger dem i soporna. Kommer på att jag ska spara den ena som minne av en väldig speciell dag. Så jag sparar den trasiga och lägger den uppe på en hylla som en trofé. Bredvid skon ställer jag kortet jag fick i morse och jag tittar på dem båda en stund.

-         Den där hyllan med de där sakerna ska hädanefter bli mitt altare för kunskap, känsla och spontanitet, tänker jag innan jag ställer mig i köket för att fixa något att äta.

Man blir så hungrig när man är ute på äventyr.

/Majbjörn och Linda