|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (7) |
|
| (7) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (9) |
|
| (6) |
|
| (6) |
|
| (10) |
|
| (6) |
|
| (14) |
|
| (7) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 119 |
| Kommentarer: 67 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
The story of a girl I used to once know.
Hon vaknade av suset i öronen och mörkret utanför fönstret.
Det var kolsvart, men ändå bländades hon utav skenet.
Det var ännu en morgon, ännu en dag. Hon satte sig upp i sängen för att känna humöret rinna genom kroppen. Hennes mornar såg alltid likadana ut. De var svarta, och tomma.
Med ben av cement och tankar tunga som betong försökte hon ta sig upp ur sängen.
Det mörka ljuset plågade henne, det gjorde ont enda in i själen.
Mörkret sög sakta musten ur henne men trots det, lyckades hon alltid ta sig upp och göra något bra utav dagen.
Men idag var inte en sådan dag. Hon kände det på sig. Hennes bröst värkte, hela hon skrek av frustration.
Med ben av cement och ett huvud tungt som betong åt hon en relativt bra frukost.
Trots att det vita brödet verkligen växte i munnen på henne, smakade frukosten ändå sådär bra som bara en frukost kan smaka.
Hon ägnade sedan tio minuter framför spegeln för att dölja en liten del utav hennes neutrala utseende. För några månader sedan hade hon fått ångesttankar och tänkt alla negativa tankar som gick att tänka. Hur ful hon var eller hur mycket finare hon hade kunnat vara, om inte den där finnen hade lyst upp hela ansiktet, eller om dubbelhakan varit lite mindre och näsan lite rakare.
Men idag, trots alla depressiva tankar som hängde som ett åskmoln över henne dagarna i ända, mådde hon bra.
Något hade gett henne styrkan och själkänslan, någon fick henne att må bra. Men varje morgon var hon alltid lika rädd, för att falla.
När hon tänker tillbaka, ryser hon av tanken på hur nära det var. Hon var verkligen på gränsen till att falla, och slå sig riktigt ordentligt.
Att det krävs så lite, för att påverka en människas tankar, känslor och beteende. Så lite, att knappt hon själv kunde förstå varför.
Den här morgonen, efter en relativt onödig tid framför spegeln kände hon bara alla dåliga vibbar, slå henne hårt i magen. Idag var det bara ingen dag, då hon klarade av att sätta på sig det där leendet.
Så hon gick tillbaka in till sitt rum, stängde dörren, tog fram sina textpapper och bläddrade tillbaka. Hon förvånades över hur mycket tid hon hade lagt ner, och vad mycket hon skrev när hon mådde som sämst. Det fick henne att tänka tillbaka, och minnas.
Tiden som ingen förstod.
Tiden som bara rann iväg i form av salta tårar.
Tiden som hon både saknar, och verkligen inte vill ha tillbaka.
Tiden som kändes som en evighet
Tiden som hon aldrig trodde att hon skulle kunna kämpa emot.
Hon var själv inte medveten, om hur dåligt hon mådde.
Att hon kunde ha varit så mycket gladare, hon kunde verkligen ha mått så himla mycket bättre. Det var en period i hennes liv som hon alltid kommer att bära med sig.
En bra erfarenhet, på ett dåligt sätt.
För visst påverkas man, man blir skör för motgångar och rädd för saker som man inte tror att man klarar av.
Hon minns mycket väl de dagarna då hon kom hem från skolan och gick raka vägen in i hennes rum, stängde dörren, tog fram penna och papper och bara skrev, skrev av sig allt som satt som en hård klump i halsen på henne.
Hon minns de dagarna, då tårarna bara rann av saknad efter något.
Hon minns de dagarna då någon terroriserade hennes tankar.
Hon minns de dagarna då hon funderade kring varför, men inte kom fram till någon bra lösning utan blev bara mer och mer ledsen på sig själv.
Hon minns de dagarna då hon sjukanmälde sig på grund av halsont och feber. Men sedan satt i sängen hela dagen med ångest ända upp till öronen, tårar som rann och en svagt viskande röst i hennes huvud som aldrig riktigt försvann.
Hennes tankar blev värre och hon blev allt sämre.
Tillslut övertalade hon sig själv att må dåligt, fast hon egentligen var glad.
Hon började isolera sig allt mer från hennes vänner. Ingen fick se henne lida.
Hon hade ju ingen anledning, ingen förstod och all uppmärksamhet som hon fick ignorerade hon. Hon log åt alla vid sin sida, det var bäst så.
Det är inte för än nu hon inser, att man verkligen kan gräva ner sig i sig själv.
Man kan inte förklara, för att tårarna bara rinner.
Man kan inte rå för att titta lite extra, på alla andra.
Man kan inte rå för att tankarna, fokuserar på det dåliga.
Man kan inte rå för att man känner sig ful och äcklig.
Det är inte för skoj skull som man får ångest, efter bara en kopp kaffe.
Hon släppte tankarna för en stund och tog ett djupt andetag. Hon är tacksam att det inte gick längre än så. Hon kom inte längre än till de där tankarna.
Hon stannade under diagnosen depression.
Men det räcker gott och väl. Nu har hon insett att tankar verkligen kan få en människa att falla isär, alldeles omedvetet.
För har man väl börjat vandra på vägen, är det så otroligt svårt att vika av. Och självklart kommer hennes tankar alltid att komma tillbaka. Hon kommer alltid att bli påmind. Men hon berömmer samtidigt sig själv som lyckats placera det bakom sin rygg.
Tankarna är nu hennes skugga, på gott och ont.
Just i det ögonblicket stannade hon upp och blickade mot skenet som en gång bländat henne.
Hon blickade ut i mörkret, som tidigare gett henne ångest.
Det förflutna är långt bakom henne nu och hennes leende kom tillbaka.
Nu kunde hon fokusera, och se ljuset i mörkret.
Den skrämmande avgränsningen, man vet aldrig när det smäller till igen.
Karin
|
|
14 Januari 2008
| Nya tider
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
