Nu ska jag låta Majbjörn hitta på en ny historia.

Vägen

Han ser sig om, kanske han skulle gå tillbaka nu. Det börjar bli sent. Stjärnorna är tända och han kan inga stjärnbilder, fast han inbillar sig att han vet hur Karlavagnen ser ut. En gång var han med sin pappa och gick, det var sent som nu och pappan hade visat alla stjärnbilder. Men han minns dem inte nu och förresten så är det inte så intressant. Han vet egentligen inte vart han är på väg nu men han hade hört att han skulle ta till vänster efter den stora korsningen.

-         Stora korsningen, tänker han. Jag vet bara en korsning här och den är inte så stor. Men jag går dit.

Han fortsätter till korsningen, det är inte så många bilar ute nu. Hela det lilla samhället stänger efter klockan nitton. Då sitter alla inomhus och tittar på tv och polisen stänger redan klockan sexton. Kontorstid mellan tio och sexton, var god och begå era brott då, ungefär. Men det begås inte så många brott som han känner till i denna håla. Men de flesta brott kanske sker bakom stängda dörrar förvisso. Ja, det är många tankar som far genom hans huvud när han svänger av vid ”den stora korsningen”. Det känns lite pirrigt, ja han skulle ljuga om han sa någonting annat. Han är som resten av samhället, han är annars inomhus vid den här tiden på dygnet. Och vad är det som är så intressant att ta reda på i denna sena timme? Han vet vad han vill ta reda på och även om det skrämmer honom så vill han veta. Två hundra meter kvar och sedan svänga igen, han går framåt och framåt igen i tvåhundra meter. Varför gör han detta mot sig själv? Han fortsätter framåt igen och sedan dags för svängen. Nu ser han hennes hus. Det är upplyst och ligger långt där borta. Benen börjar själva, han blir torr i halsen och han vill vända om nu. Men det är kallt ute och det skulle vara skönt att komma in i värmen och få en kopp kaffe och något bakverk. Varje steg han tar känns som en evighet och varje steg känns så tungt. Fötterna känns som om de var gjorda av något tungt material, något tungt och hårt material.

-         Tut!

En bil får honom att rycka till. Han kommer på att han går mitt i vägbanan och kastar sig upp på trottoaren. Att det skulle finnas bilar ute denna tid på dygnet är en aning chockerande. Han känner att han har satt ner foten på ett felaktigt sätt när han kastade sig undan bilen. Foten värker och han tycker synd om sig själv. Återigen känns det som om han borde ha vänt om och gått tillbaka. Men istället fortsätter han haltande mot hennes hus som blir alltmera tydligt för hans blick. Det är inte långt kvar men varje steg är en plåga och om någon hade frågat om han ville ha skjuts tillbaka så skulle han nog överväga att tack ja. Men han har gått länge. Han har gått fel och snurrat runt för länge nu så egentligen vill han inget hellre än att få veta. Magen kurrar, det var så länge sedan han åt någonting. Han gick direkt från jobbet och ut på upptäcktsfärden. Han slutade arbeta vid sextontiden. Och sedan dess har han gått. Gått runt och virrat. Han har aldrig varit bra på att läsa kartor. Och hennes karta har varit den svåraste han någonsin följt. Det är egentligen ingen karta, utan bara ord staplade på varandra. Hon beskrev hur han skulle gå och vart han skulle ta av och han skrev av hennes ord. Trots kylan svettas han nu ymnigt och får panik.

-         Jag kommer att stinka svett när jag kommer fram, tänker han. Det är inte det intryck jag vill ge. Jag borde vända om.

Men det gör han inte. Istället fortsätter han till hennes hus. Han står utanför hennes grind och försöker att avlasta sin ömma fot när han drar djupa andetag. Hjärtat pickar i någon oidentifierad hastighet, men det slår snabbare än det någonsin gjort. Magen skriker av hunger, han luktar svett. Hans fot är öm, ja allt är fel. Men nu ska det ske. Han öppnar grinden som knarrar högre än han någonsin hört en grind knarra. Snabbt stänger han den efter sig och går upp för hennes trappa. Åter igen tar han några djup andetag. Handen rinner av svett när han riktar pekfingret mot ringklockan, det går som i ultrarapid. Han blir förskräckt när han inser att han ringt på hennes dörr och när han hör ljudet studsa där inne. Försiktigt lägger han örat mot hennes dörr och försöker höra om hon går mot dörren, han tänker:

-         Om hon inte kommer snart kan jag gå. Bra, hon kommer inte, jag går.

Han ska precis vända när hon öppnar dörren och säger:

-         Nämen där är du ju, jag undrade just när du skulle dyka upp. Det är kallt ute, vill du ha något att dricka kanske kaffe? Du är väl hungrig? Du kan få lite bullar om du vill. Vill du det?

Han harklar sig och säger:

-         Ja, tack.

Hon visar honom in i huset och sedan säger hon:

-         Men efter fikat kan du ju göra det du är här för? Du skulle ju lära dig att sjunga, eller hur?

Han nickar för att lära sig sjunga var just det som var hans mål, något han alltid velat lära sig men aldrig haft mod till. Aldrig någonsin har haft mod att gå till sin gamla musiklärarinna tidigare, för han har alltid varit rädd för att någon som varit bättre sångare än han själv ska veta vilka fel han gör när han sjunger när han inte vet det själv. Men från och med idag, bestämmer han sig, ska han bli den bästa sångaren i världen. Och trots att han är så nervös att han skakar när han lyfter kaffekoppen brinner det en eld inom honom, i form av mod som från och med nu ska vara starkt och omöjligt att sudda ut.

/Majbjörn och Linda