Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Love is real, real is love.


Jag måste nästan medge att jag hade kunnat, helt ärligt, ge upp mitt liv för den där pingstvännen. Jag har aldrig tidigare tänkt så långt. På framtiden, ni vet, att gifta sig och sånt. Men, när frågan kom på tal, var det som att man nästan skulle kunna ställa in sig på ett liv, med bara en. För alltid. Jag skulle inte säga att jag älskade honom, eller var kär ens. Men, det var något, som verkligen fick det att kännas rätt. Inte speciellt mycket tvekan, allt bara var, och jag kände mig inte pressad att känna så mycket mer än den tillfälliga förälskelsen och lyckan i att få hålla i hans hand. Det spelade ingen större roll ifall det tog slut där (som det gjorde) det som spelade roll var mer ur ett "här och nu"-perspektiv. Jag kände mig tillfreds med att bara komminucera. För förhållanden har aldrig varit så djupa i sig tidigare, och det var det nog egentligen inte den här gången heller. Om jag nu ens vågar kalla det förhållande, relation låter bättre. Man har någon form av relation till alla som rör sig omkring en och ens nätverk. Vår relation råkade bara vara ett steg längre upp än de andra relationerna i mitt liv. Åtminstone i min värld, vad han tänkte och tyckte hör till en annan historia. För vi talade bara om andra saker. Saker som jag inte riktigt minns längre. Han skrev vitsiga sms och var noga med vart jag höll hus, konstant. Han fick panik när jag inte svarade på hans sms inom någon timme. Han visste inget om mig. Jag tror att det som gjorde så att vi nästan bröt kontakten, var att allt kom ut. För fel person insåg vad som pågick och ord kan ha utbytts. Och jag vet att de talar om mig, fortfarande när jag rör mig i deras fotsteg. För mystiskt så vet han fortfarande alltid om när jag finns i närheten. Men viktigt att påpeka är att jag inte känner mig förföljd. Kanske av mina erfarenheter om något, för jag har gjort allt annat än följt hans normer. Det var inte så jättelänge sedan det kom fram att han var kommunist, eller, jag är inte helt säker, mer än på att han är blodigt röd och det rör mig inte ens i ryggen. Men jag tror inte att han skulle acceptera mig för den jag är. Det är faktiskt ganska så få som faktiskt accepterar mitt val, min syn på världen, min politiska åskådning. Det är inte alls speciellt länge sedan någon (ARGH) slutade bevaka mig här på bdb utav det skälet. Jag vet inte var jag ska börja, mer än att det gör mig fruktansvärt frustrerad. Vilket också gör det oerhört svårt att ens våga berätta för honom. För övrigt, varför skulle jag ens vilja berätta något för honom? Han har gett upp mig. Och jag vet inte ens varför. Om det var allt som hänt, så förstår jag, för det som hänt, kan anses som något helt fruktansvärt, förfärligt och jag vill inte säga mer än så, men i hans ögon så kan alla mina moraliska beslut varit endast till att förkastas. Det gör mig illa till mods, för just då, så hade jag inte något annat val. Men jag skulle samtidigt aldrig ha gjort på något annat vis, om det hände igen eller om jag fick alternativet att välja och ändra. Tror jag. Fast jag vill helst inte rota för mycket i det, för det gör inget gott. Jag har ju aldrig varit bra på att ta saker som gjort ont. Nåväl, att bli lämnad där, på den maskeraden, utan något svar, men med insikten om hur fruktat ensam man trots allt var gjorde ont bara i sig. Och någons ord brände mig sönder och samman. Så jag har gett upp den formen av förhållanden, relationer som inte inger några krav, det är också därför som jag håller mig undan någon som helst närhet. Bara tanken i sig att hamna i fler smärtsamma situationen gör mig rädd för att någonsin våga ta någon i handen igen. Om han nu inte skulle få för sig att ringa och säga att det betydde något för honom. Då vet jag, att jag skulle bli den svaga och patetiska stereotypa femtiotalskvinnan som hängivet ger sig in i samma sorts relation igen. Och ändå, så känner jag ingenting egentligen. Mer än ett visst hat för att han inte gjort något, inte sagt något, bara ignorerat. Då inser man hur hemskt lite man betyder för någon. Det var också det som gjorde våren och alla andra post-perioder. Det gör ont nog att inse att man inte var så mycket mer än en tillfällig tillfredställare. Inte enbart kroppsligt, även om just det ordet kan tolkas på just det viset. Fast å andra sidan så kan man inte riktigt veta när det kommer till sånt. Skulle men tro på alla forum på /b/ så var jag nog ungefär i klass med något sånt, i plural av mina relationer. MEN nej, nu orkar jag inte skriva ett ord till. Så hej.
3 Mars 2008  | Ma vie | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Ano Nym                                             Skaffa en gratis hemsida