"bete er inte som småbarn", det var något jag fick läsa, från en av vad ja trodde var mina närmaste kompisar. Jag orkar inte med allt hat längre. Så mycket struntprat och antaganden hela tiden. Det är synd, väldigt synd. Jag var inte sur eller arg, jag var ganska deppig och ledsen ett tag. Men det borde ni ju veta?, varför inte fråga mej vad det var ist? Ibland kan man behöva vänners stöd ist för antaganden. Jag kan säga helt ärligt att ja behöver er, men inte om ni tror illa om mig. Mina vänner är det mest dyrbara jag har, så få mig inte att framstå som en dålig vän, tack...

Jag är inte heller en ängel, det har jag aldrig sagt...