igår var det ångest. Tvättäkta, hjärtekrossande, panikframkallande ångest. Och jag vet inte varför. På dagen var jag på jobbet och då är det lättare att fly sina tankar, det är lättare att ignorera alla dom där äckliga råttorna som kryper i bröstet på dig och knager på revbenen. Men när man kommer hem är det inte lika enkelt. Tonåringen spenderade ännu en natt här och när jag klev in genom dörren orkade jag knappt att hälsa. Teet jag gjorde smakade inge bra, programmen som gick på tv var dåliga, och inte ens en ciggarett fick mig att må åtminstonne lite bättre. Jag stängde av allting och gick och la mig. Klartvaken. Måste jag påpeka att jag hatar sånna här nätter? Tillslut brister allting och jag bara gråter, tysta, brännande tårar i mörkret. Tonåringen anar inget, för vid det här laget är jag agent 007 i att gråta tyst för mig själv. Hon pratar och jag svarar mellan mina nertystade snyftningar. Tillslut somnar båda av utmattning. Och jag drömmer, mardrömmar.